DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Ann ville ha skilsmässa. Av ekonomiska skäl, sa hon. I Belgien betalar man nämligen sjukförsäkringen inte via skatten, utan direkt till en försäkringskassa efter eget val. Hon var tvungen att betala avgiften för alla som levde i hennes hushåll. Men eftersom jag i alla fall var tvungen att betala min skatt i Sverige - och därmed även automatiskt sjukförsäkringen, var det ju onödigt att vi betalade dubbelt.

Och det var ju sant. Länge leve det enade Europa. Jag hade ingenting emot hennes förslag, men jag såg återigen högen med blanketter och liknande, för att få skilsmässan godkänd i båda länderna. Och visst blev det så. Någon instans skulle till och med ha mitt födelsebevis utställt i Österrike, som inte fick vara äldre än en månad! Skulle jag ha haft ett annat födelsedatum, om det hade varit ett år gammalt? Och översatt skulle det vara. Vi började strax efter årsskiftet med formaliteterna. Den sista april var alla papper klara, men slutgiltigt dom fälldes först i augusti.

I övrigt fortsatte vi vårt numera ganska svala förhållande, där darten var den sammanhållande länken. På onsdagarna tränade vi tillsammans med Just4Fun, där de båda flickorna gick från klarhet till klarhet.

Vid Europamästerskapen för ungdom bildade de båda systrarna det belgiska nationallaget på flicksidan. Liselotte, den två år äldre systern höll hög klass, men lillasystern Tamara var absolut outstanding. Nu fick vi också reda på hennes serie i första seriematchen, som vållade uppståndelse. 180 - 51 - 100 - 134 och missade sen att gå ut på dubbel 18. Men kastet därpå hade hon dubbel 9! Fast inte alla tyckte att det var kul att bli slagna av en numera trettonåring.

Hon vann Belgien Open på flicksidan, men anlitades även som dubbelpartner i seniorklasserna. Här ses hon tillsammans med Sven Verdonck, en av Belgiens bättre spelare, när de blev tvåa i mixedtävlingen i Franska öppna mästerskapet. Mitt eget spel utvecklades också. Numera var jag på caféet flera gånger i veckan, för att träna. Det var ju också finansiellt överkomligt. Jag gav ett exempel i ett mail till Renate. Bussresan, en carbonara och sju små öl kostade 160 kronor. Träningen gav resultat. Jag vann vårt klubbmästerskap denna säsong och jag tycker nog att jag var en av stöttepelarna i laget.

När vi pratade om skilsmässa i början av året hade åtminstone inte jag någon tanke på att vi skulle avsluta vårt förhållande. Jag vet ännu idag inte, om beslutet bidrog till att vi sedan gick skilda vägar. Det var inte förrän långt in på våren att jag nämnde i mina mail att jag kanske skulle lämna Ann. Ännu när jag hade bokat min resa till Västerås, meddelade jag Renate dels vilken dag jag skulle komma, men dels även att jag kanske skulle stanna för gott. Nu hör det till att jag bokade mina resor alltid flera veckor i förväg, eftersom biljetterna var billigare då. Men ju mera avresedatum närmade sig, växte beslutet att bryta upp. Vi hade ett samtal i all samförstånd om att vi skulle skiljas som vänner. Kanske hade Ann fått några kramar för lite under åren, eller kanske hade hon sagt några gånger för ofta "det är mitt hus", för att det skulle kännas meningsfullt att fortsätta leva bredvid varandra.

Vi fortsatte i alla fall nästan som vanligt under de veckor som var kvar, spelade säsongens sista dartmatcher och åkte till darttävlingar tillsammans. Vi åkte också till Antwerpen för att gå på en konsert med Marco Borsato. Braem är en stor supporter av denna nederländske sångare och han fixade biljetter till alla som ville åka med. Konserten var en upplevelse, inte minst då den hölls i ett fullsatt Sportpalais, vilket ungefär kan jämföras med Globen.

Reaktionen på att vi skulle gå skilda vägar var iögonfallande. Folket i dartklubben var inte förtjusta, men framför allt var det Braem och Cere, som tyckte att det var illa.

Braem skrev till och med ett mycket gulligt brev till oss, där han beklagade att stämningen i huset hade försämrats och att han var olycklig över att hans "andra hem" skulle splittras. Samtidigt hjälpte både han och Cere mig att fixa tillräckligt stora flyttkartonger och köra mig med dem till posten. Posten var ett annat problem som måste lösas. Jag kunde ju inte gärna skicka paketen till min egen adress. Med tanke på mina erfarenheter med posten, skulle det ju kunna hända att de skickade aviseringen till Belgien. Men jag hade ju återupprättat en bra kontakt med Renate; vi skrev nog flera mail i veckan vid den tiden. Därför angav jag henne som mottagare.

Det blev först tre kartonger och två dagar innan jag åkte skickade jag en sista. Där hade jag packat ner min dator, som jag ville kunna använda så länge som möjligt. Sammanlagt blev det precis hundra kilo, som jag skickade med posten. Själv åkte jag med ytterligare trettiofyra kilo, fördelade på en resväska, två kassar och en ryggsäck. Jag var tacksam att det inte var mera, men tyckte ändå att det var ganska lite, som jag hade klarat mig med. Jag hade trots allt levt sex år i Belgien.

Men varje pryl, som jag hade velat ta med från Västerås, hade fått Ann att protestera ... Så kom då den fjärde juni. Ann hade redan åkt iväg till jobbet, när jag gick upp. Planet gick inte förrän klockan 13, så jag hade inte bråttom. Braem hade jag sagt farväl till kvällen innan, eftersom han var tvungen att vara på jobbet. Fast Cere hade kunnat ta ledigt och skjutsade mig till flygplatsen. Det var vemodigt nog att åka, därför kändes det bra att ha någon vän med sig till flygplatsen.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av