DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Sportimonium


Vi hade varit hemma i två veckor, då det var dags att ge sig av igen. Det var dock en ganska odramatisk resa, eftersom den gick till Västerås. Jag åkte ensam, eftersom Ann inte kunde ta så mycket semester. Kvällen innan jag åkte, var Ann som så ofta ute på LR-försäljning. Jag väntade på att hon skulle komma hem, men det blev sent och till slut gick jag och la mig. På morgonen hittade jag en lapp på datorn, där Ann ursäktade sig för att ha kommit hem så sent. Det hade inte varit hennes avsikt, skrev hon, men "jag fångades av stämningen och hela atmosfären, så att jag helt glömde bort tiden". Nja, för all del, men visst var jag besviken över att stämningen hade varit viktigare än min sista kväll hemma.
Jag stannade i tio dagar, som jag, förutom att umgås med barnen, använde till att jobba med att komma ikapp med sidorna, som jag ville lägga upp i Netshopen. Som jag nämnde förut, var det den bästa tiden, med flest besök på mina sidor.
Jag hade bland annat för något år sedan lagt upp några sidor av Hedi, min guidekompis från Wien. Hon hade skrivit en toppensida om medeltiden i min hemstad. Jag hade också lärt henne koderna, som behövdes för att lägga upp sidor på internet. Nu hade hon skaffat en egen domän. En dag fick jag ett mail från henne, där hon skrev att hon ville att jag skulle ta bort medeltidsidorna. Eftersom många hade länkat till dessa sidor, skulle många av mina läsare inte hitta dem längre. Dessutom hade vi delat copyright på dem. Jag talade om för henne att jag inte tyckte att det var just, fast hon svarade att hon i alla fall ville att jag skulle ta bort dem. Så, då gjorde jag det, tillsammans med ytterligare fyra eller fem sidor av henne, som jag hade lagt upp. Jag meddelade henne att jag hade gjort det, samt att hon inte behövde ta någon mer kontakt.
Efter euforin i Slovenien hade jag alltså kommit ganska kvickt ner på jorden igen. Fast det dröjde inte så länge, innan humöret svängde uppåt igen.
När Braem var ledig, hängde han ibland med på mina cykelturer. Det var roligt att inte behöva trampa ensam och trevligt att ha någon att snacka med vid ett ölstopp. Vid den tiden hörde jag att det fanns ett idrottsmuseum i Hofstade, några mil hemifrån. Jag föreslog Braem att vi kunde cykla dit för att se, vad det fanns där. Och visst. Nästa helg bar det av. Vi startade på morgonen, men åkte först förbi Vilvoorde, för att hjälpa en släkting till Cere att flytta. Strax efter lunch var vi i alla fall framme vid Sportimonium, som stället heter. Och där var det roligt på många sätt. Det fanns mycket att se. Där fanns bland annat Pierre de Coubertins uttalande, som alla känner i sin förkortade version: "det viktiga är inte att segra, utan att kämpa väl", respektive "inte att segra, att delta är viktigt". Fast här fanns originalet efter hans uttalande (på bilden till höger), som kom till i London 1908, som faktiskt innehåller båda dessa sentenser: Det viktiga i olympiaderna är mindre att vinna, utan att delta i dem. Det viktiga i livet är inte triumfens ögonblick, utan tävlingen; det väsentliga är inte att ha segrat, utan att ha kämpat väl. Märk väl att även Coubertin säger "olympiaderna" och inte "olympiska spelen".

Sen förstummades jag nästan av vördnad. Flaggan, som visas, är ett original från spelen 1920 i Antwerpen. Och - tro det eller inte - ringarna är handmålade.
Affischen till höger är en inbjudan till en tävling i pilkastning från 1928.
Att det finns exempel på medaljerna från samtliga olympiska spel, är väl en självklarhet. Här är några av dem.
Men det fanns mycket annat att se också. Till exempel är den gamla fotbollen idag en relik. Skrämmande är att jag själv har spelat med sådana fotbollar, när jag var grabb. Jag minns också hur jobbigt det var att pumpa upp den, så att den blev tillräckligt hård, ty sen skulle munstycket gömmas och bollen snöras.

   
Och sen fanns det en överraskning till. Det fanns ett otal mer eller mindre gamla spel och övningar, som man fick pröva på helt gratis. Braem och jag hade jätteroligt i någon timme, innan det var dags för hemfärd. Fast allra först behövde vi stärka oss med en öl. Vi tänkte också att ta en direkt väg hem, istället för att åka tillbaka över Vilvoorde. Det senare hade dock säkert varit kortare, för vi kom av oss bland alla småvägar. För att diskutera den vidare färden tog vi en öl till och se, det var effektivt, för att vi hittade rätt igen så småningom. Av ren glädje måste vi givetvis ta ytterligare en öl, för nu kunde det inte gå fel längre. Det gjorde det inte heller, men ölen hade satt sig i benen och den sista milen var verkligen jobbig. Jag skulle ju ha kunnat skylla på åldern, men Braem var åtminstone lika medtagen som jag. Nåväl, vi kom hem och det hade varit en helhäftig dag.
Och jag hade fått en helhäftig idé. Jag skulle fylla år om bara någon vecka. Det hade ju blivit tradition att vi då hade något slags femkamp hemma hos oss. Men här öppnade sig helt nya möjligheter. Jag beslutade alltså att bjuda hela gänget till Sportimonium och genomföra tävlingen där. De fick ta sig dit själva; det var inget problem, eftersom många hade bil.
Jag stod för inträdet, som kostade en enda Euro per person, och sen var det bara att sätta igång. Jennifer var ett ess på att hålla jämvikt och hon hade dessutom roligt, medan hon försökte att inte tappa balansen. Cere försökte kasta några marker i hål på brädan, som gav olika poäng. Men det fanns också fysiska uppgifter.

   
Man kunde testa lungfunktionen, som Fred är i färd med på bilden, genom att med två djupa andetag blåsa upp en ballong, som sedan skulle föras genom en mall, där man mätte storleken. Stående längdhopp var en gång i tiden en olympisk gren. Jag kände mig sannerligen som en olympier, även om alla hade roligt när jag stod där och var beredd. Men jag minns att jag hade två, tre stycken bakom mig.
Vi hade även en gren utomhus, där det gällde att fälla pinnar, som gav olika många poäng. Ann är i full färd med denna utmaning och även hon har roligt. Trots att vi hade en del differenser, var det också mycket som förband oss.
Och sen hade vi kommit fram till segrarna, som fick kliva upp på ett äkta podium, som Sportimonium ställde upp med.
Jennifer var klar segrare, medan Jonathan klarade Laurent med knapp marginal.
Efter de "olympiska spelen" åkte alla hem till oss, där jag fick uppskattade presenter. Det var mycket drickbart och det går ju alltid hem.
Fast det som kändes speciellt var det naturliga sättet att umgås med dem, fast de allihopa kunde ha varit våra barn. Det hade varit en underbar dag och jag minns den med glädje, inte minst nu, när jag skriver det här och ser alla bilderna igen.



Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


6.2.2022 by webmaster@werbeka.com