DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

När vi åkte från England senast, var det Ann, som hade föreslagit, att vi på våra resor till och från Peterborough kunde göra avstickare, för att se mer av landet. Det första som hade kommit i mina tankar var givetvis Stonehenge. Därför beslutade vi att sätta upp det på vår lista. Bilden till höger visar, hur monumentet bör har sett ut, när det byggdes. Dess föregångare ligger 5000 år tillbaka i tiden och är äldre än Pyramiderna i Eypten. När vi nu, i början av augusti, åter var på väg att hälsa på Anns son, föll sig det naturligt att vi skulle åka via Stonehenge. När vi hade lastat bilen på tåget genom tunneln under Engelska kanalen, tittade Ann lite närmare på körsträckan.

Hon upptäckte att det var tjugofem mils omväg och hennes intresse försvann direkt. Visst, det var lätt för mig att vidhålla att det var en enastående möjlighet att se stenkretsen. Jag behövde ju inte köra. Å andra sidan körde Ann dessa tjugofem mil flera gånger i veckan, när hon var på sina LR-resor till södra Belgien. Dessutom hade hon många gånger påstått att hon tyckte om att köra bil. Hon gav också med sig och snart var vi på väg. Med facit i hand önskar jag nästan att hon inte hade gjort det. För när vi väl var framme, sa hon att jag skulle gå och titta, medan hon själv skulle sitta i bilen och vila. Det var mitt "straff" för att jag hade velat åka dit. Det är inte skulden, för att ha pratat för extraturen, som var värst för mig. Det värsta var att jag inte fick dela denna enorma upplevelse.

Att uppleva detta magnifika minnesmärke, som våra förfäder hade placerat där, är ett av mitt livs mest framträdande minnen, i stil med Akropolis eller Peterskyrkan och Forum Romanum i Rom. Men Anns beteende var tyvärr typiskt i vårt plusminus-förhållande. Fast, för att vara rättvis, måste jag nämna att det här är min tolkning av saken. Ann ser det kanske annorlunda. Hur som helst, här stod jag. Innan jag vände mig mot själva byggnaden, kastade jag en blick över Salisburyslätten och fascinerades av dess vidd. Denna enorma rymd bidrog säkert till att framhäva och mystifiera stenkretsen i dess mitt ytterligare. Precis som Pyramiderna är det dock en gåta, hur Stonehenge kunde uppföras för så länge sedan.

Den så kallade hälstenen står en bit utanför ringen. Med lite fantasi kan man se ett monsteransikte med en jättestor mun i den vittrade stenen. Varför den står där, vet man lika lite, som hur hela anläggningen kom till, respektive vad den användes till. Det som är bevisat, är att Stonehenge hade en astronomisk utriktning, åtminstone beträffande sommarsolståndet.

När man står inför de mäktiga megaliterna och försjunker i tankar, kan man inte undvika en rysning. Många svenska runstenar är ju ganska imponerande, men de är småstenar i förhållande till dessa gigantiska stenblock. Den värsta utmaningen för förståndet är dock takstenarna. Hur har man lyft sådana tyngder till en sådan höjd? Hur stark tro, vilja och samarbetsförmåga måste folk ha haft för att kunna skapa detta minnesmärke för evigheten? I alla fall är det en känsla av fascination och ödmjukhet som man utsätts för, när man väl står där. Det finns mer att berätta om Stonehenge, men det kan du läsa om via länken till mina sidor i Werbeka Netshop.

En av Anns positiva egenskaper är att hon inte är långsint. Hon kan uttrycka sitt missnöje på de mest otroliga sätt, men en kvart senare är allt som det var förut. Själv är jag nog närmare raka motsatsen. Jag kan skälla, men behåller mitt sans även om jag är förbannad. Men å andra sidan sitter det i - om det riktigt illa, glömmer jag det aldrig. Men nu, när vi fortsatte mot Peterborough, hade det mesta av den olustiga stämningen försvunnit igen och vi såg fram emot att träffa Ollie och Leisa. Fast det var Isabella som stack ut alla andra. Hon var nästan två år gammal nu och hade blivit ett riktigt charmtroll.

En av dagarna åkte vi till Cambridge. Som de flesta traditionella universitetsstäder är det en ungdomlig stad, som genererar goda minnen. Vänstertrafiken är nog ett större problem när man går till fots, än när man åker bil. I bilen håller man sig till samma sida. Man måste bara se upp när man svänger, så att man hamnar till vänster igen. Men som fotgängare har man det i blodet sen barnsben, att man först tittar till vänster, om man vill korsa en gata. Det är mycket svårare att komma ihåg det hela tiden. Därför gillar jag bilden ovan, där man faktiskt ska titta till vänster först. Ett måste i Cambridge var naturligtvis King's Collage, inte minst tack vare sin typiska (engelska) gotiska byggnadsstil. På bilderna nedan ses King's Collage från ut- respektive insidan.   Lustigt nog är det inte så många framträdande elever som gick här under sin utbildning. Man kan bortse från Francis Walsingham, som idiotiskt nog grundade den engelska säkerhetstjänsten och därmed blev föregångare till mycket ondska i världen. Sen är det bara Robert Walpole, som var Storbritanniens förste premiärminister, som är den enda från historisk tid, som är värd att nämnas. På nyare tid studerade John Maynard Keynes där. Han var matematiker och ekonom, som förändrade det nationalekonomiska tänkandet. Alan Turing var också matematiker, men anses vara en av föregångarna till datorutvecklingen. Slutligen studerade Salman Rushdie där, som är mest känd för sin bok "Satansverserna", som förde med sig en dödsdom från delar av den muslimska världen.

När vi hade kommit hem, hittade jag åter ett rätt intressant mail i min brevlåda. Jag återger det här fullständigt - det finns ju ingen större risk för att jag avslöjar, vem "Julia" är. 22.8.12 Hej! Jag ska göra en uppsats i skolan om " Domkyrkans Yttre " till på onsdag!   Men jag hittar inte så jätte mycket information.   Så jag undrar om ni skulle kunna hjälpa mig om intressant information som 7:or vill lyssna på!   Så om ni har något intressant så får ni gärna skriva tillbaka!   Julia Hon hade i alla fall så mycket vett att skriva "Hej" i början och hon gav mig tid i en hel vecka, eftersom den 22:a också var en onsdag. Hon måste ju tydligen ha varit på mina sidor om Uppsala Domkyrka, där hon hittade mailadressen. Fast meningen "som 7:or vill lyssna på" tyder väl främst på att hon själv inte var så imponerad av det som stod där ... Hur som helst är det fascinerande, hur många elever det finns, som tror att man ska göra deras läxor.

Ann var chefsekreterare i ett utbildningsföretag. Hennes gedigna kunskaper i såväl franska som nederländska gav henne en stor fördel, för det finns inte så många, som pratar båda språken perfekt. Någon vecka efter att vi hade kommit hem från England, blev vi bjudna av Anns chefer - ett gift par - att komma över ett veckoslut till Frankrike, där de hade ett hus. Jag hade vissa dubier, eftersom ingen av dem kunde nederländska och deras engelska var inte mycket bättre än min franska. Men så fel jag hade. Det blev en underbar weekend. Huset som Annie och Guy ägde, låg i St. Valery vid mynningen av Somme.

Bortsett från att våra värdar verkligen tog hand om oss på ett formidabelt sätt, lärde jag mig en del nya saker där. Skillnaden mellan ebb och flod är mycket stor vid Atlantkusten och det var en sak jag la märke till genast. Höjdskillnaden på vattnet kan vara så mycket som ett tiotal meter. Det var fascinerande att se in- och utflödet i Sommes flodfåra. Det gick rasande fort; det sas att vattnets hastighet motsvarade en hästs galopp. Dessutom blev det naturligtvis nästan ett helt annat landskap vid tidvattnets extrempunkter.

Lägg märke till skillnaden i vattenståndet på de två bilderna ovan. I det stora huset på bilden till vänster bodde förresten författaren Jules Verne. Det finns även en utförligare artikel om St. Valery på mina sidor i Netshopen. Tidvattnet var dessutom orsaken till en kulinarisk specialitet. Högvattnet översvämmade nämligen en del betesängar, där det betade får vid lågvatten. Men eftersom marken där hade sugit åt sig salt från havsvattnet, fanns detta salt även i gräset som fåren betade. Detta i sin tur medförde att köttet fick en viss sälta, som gjorde det till en verklig smakupplevelse.

Historiskt sett var området en smältdegel av olika folkslag. Galler slogs där med romare, sedan kom frankerna, som i sin tur plundrades av vikingar. Här i St. Valery samlade Hertig Vilhelm sin flotta, när han startade erövrigståget mot England år 1066. Slutligen finns också Jeanne d'Arcs fängelsecell bevarad, det är den till vänster om porten. Om man tänker på att orten inte har mer än knappa tretusen invånare, är det avsevärt mycket historia man kan se tillbaka på.

För mig var allt detta en underbar upplevelse. Tillsammans med den utsökta gästfriheten, som vårt värdpar bjöd på, kan jag inte tänka mig att ett veckoslut skulle kunna bli så mycket bättre. Men det var inte slut ännu. Ann hade ju inte kunnat undgå att lägga märke till hur intresserad jag var av att se nya saker. När vi började hemresan efter lunchen på söndagen, var det hon som föreslog att vi skulle åka över Amiens, för att titta på katedralen där. Jag var självklart genast med på det. Denna basilika är en av de tre mest berömda gotiska kyrkorna i Frankrike. Grundstensläggningen skedde så tidigt som 1220.

Det skulle dröja till 1500-talet innan hela kyrkan och alla dess torn stod färdiga. Den förste byggmästaren var Robert de Luzarches, som tros ha fått sin skolning vid Notre-Dame i Paris. Intressant nog började man inte bygga koret, utan långhuset och den imponerande västfasaden. Det skulle bli den största medeltida kyrkan i Frankrike.

Byggnaden står på en yta av 7700 kvadratmeter och har en volym av 200000 kubikmeter, vilket är dubbelt så mycket som Notre-Dame i Paris. Mittskeppet har en höjd av dryga 42 meter och det centrala tornet når upp till 112 meter. Man använde en ny metod med mallar vid stenhuggeriet av figurerna och kunde därför påskynda byggandet.

Det syns även i portalen att man lätt kunde mångfaldiga statyetterna. Den så kallade frälsarportalen visar den yttersta domen, där Kristus sitter som domare. De välklädda, fromma får gå till vänster mot himmelriket, medan de hemska syndarna nakna måste dra sig mot helvetet, pushade av ett monster.

Från mittportalen, där dock bara potentater får gå in, (menigheten får hålla till godo med en sidoportal, eftersom alla människor är lika enligt tron) från mittportalen alltså kommer man rakt in i långskeppet - en i sanning överväldigande syn. Arkadbågarna mot sidoskeppen når en höjd av arton meter. Men det är inte ens hälften av takhöjden.

En bit längre fram finns en labyrint på golvet, som förstördes under Franska revolutionen, men som återbildades i original stil från 1200-talet. Där kunde de fattiga, som inte hade råd att åka till Jerusalen, göra bot för sina synder, om de följde labyrintets gångar. Katedralen i Amiens är en av mina mest välbesökta sidor i Netshopen. Via länken kan även du komma dit.

Efter alla dessa internationella upplevelser, kom det en ny sådan på hemmaplan. Vi hade anmält ett lag till den lokala dartserien och nu var det dags att lägga korten på bordet. Vi visste att vi inte hade några höga valörer bland våra egna kort, men i första matchen, på bortaplan, förlorade vi med 3-7. Det var acceptabelt. Veckan därpå kom vår första hemmamatch. Det var bara det att vi skulle möta seriefavoriterna. Det var ett gäng gubbar, som hade spelat tillsammans förut, men gjort uppehåll och därför var tvungna att börja om i lägsta serien. Det gick som det måste gå. i ett vips låg vi under med 0-9 och hade en legdifferns på 2-27. Jag skulle upp och spela sista setet. Jag vann mitt första leg! Men det blev ju ganska snabbt 1-2. Fast jag fixade på något sätt att jämna ut, så att det skulle bli skiljeleg. Åter kom jag efter, men min motståndare visade också nerver och missade dubbel-16 och dubbel-8. Då stod jag på 60. Jag kastade 20 och var en dubbel-20 från matchvinst. Min andra pil var för hög. Och min tredje gick millimetrar fel och hamnade i dubbel-1. Min motståndare missade även dubbel-4, nu definitivt skakad. Och tro det, eller inte, jag satte dubbel-19 med första pilen! Vi hade tagit ett set! Vi hade inte förlorat 0-10! Känslan var obeskrivlig. Sen dess fick jag alltid spela sista setet. Det här var i särklass, därför tar jag med det. Om min utveckling och mina framgångar inom dartsporten kan du läsa i en extra serie artiklar här: Minnesvärda dart-ögonblick.

Nästa minne är inte så glamouröst för min del. Det var sommarfest på Tobit, ungdomsgården. Vi blev bjudna, nå ja, jag skulle även stå i baren ett tag. Ann ville inte följa med, men jag tyckte att det kunde vara kul. Och det var det faktiskt, det blev en och annan gratis, men svag Mojito, medan jag skämtade med folket, då jag serverade drinkarna. Efter någon timme blev det byte i baren. Jag gick och hämtade en mojito till och sa till Steffie att hon skulle ha i lite mera rom. Jag hade fått nog av light-drinkarna i baren. Hon hällde i mera för all del, det var knappt att det rymdes nåt sodavatten. Jag borde haft förstånd nog att inte dricka den, men ... tja. Jag drog mig tillbaka från stojet ett tag och satte mig inne i huset. Jag kan säga att jag kände av den, när jag gick ut igen. Men jag skulle bara sätta mig på en stol.

Jag drog fram en hopfällbar stol, ställde upp den och satte mig. Och tippade bakåt samt stolen. Jag reste mig och stolen och ställde dit den igen. Och satte mig. Och ramlade bakåt samt stolen. Det stod två grabbar där, som hade sett det och som började skratta. Jag gick till dem och talade om att det inte var roligt och inte något att skratta åt. Det var inte alls något ovänligt, men vips var Braem där och skulle försvara mig. Det behövdes inte, en av killarna bjöd till och med på en öl. Men han förklarade också att jag hade ställt stolen med frambenen på en träplanka och med bakbenen på gräsmattan ... Två gånger. Att dricka en öl efter denna maximojito var inte heller det klyftigaste, nu började det snurra på allvar. Så när Braem kom och sa att han skulle skjutsa hem mig, var det lika bra. I Bilen talade jag om för honom, att jag skulle lägga mig på övervåningen, för att inte väcka Ann. Därför skulle han hålla tyst. Han berättade sen att han följde mig upp i trappan, så att jag inte skulle ramla ner. Löjligt, jag ... ramla ner? Men ett av trappstegen, som vi klev på, knarrade till. Varpå jag väste ett "sssshhh", som sannerligen kunde ha väckt hela huset. Säger han, jag minns det inte ...

Jul firade vi i Västerås igen och på nyårsaften flög vi tillbaka, åter med Renate som sällskap. Men den här gången blev inte Belgien en sån överväldigande upplevelse för henne. Jag undrar vems inflytande som kan ligga bakom det? Renate hade med sig en del CD-skivor med Star Trek. Det var ganska roligt att se avsnitten igen, det var ju ett tag sen. När jag idag tittar tillbaka på 2012, så måste jag tillstå att det nog var ett av mina bästa år överhuvudtaget.

Inte minst resorna, som vi gjorde, har stannat i minnet. Slovenien, England med Stonehenge och Cambridge, Frankrike ... - det var så mycket nytt som jag hade sett och lärt mig. Men även festen i Dortmund, att fira min egen födelsedag i Sportimonium och min "föreställning" vid Anns dito, liksom att börja spela dart på riktigt ... Vad mer skulle jag ha kunnat begära?

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av