DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Våren 2012


Anitas son, Magnus, alltså Renates halvbror, skilde sig och behövde någonstans att bo, innan han fick en egen lägenhet i början av mars. Det är klart att jag lät honom bo i min lägenhet, gratis till och med, för Renates skull.
Renate själv hade hittat ett jobb på ett café, där hon satt i kassan, diskade och utförde en del lika kvalificerade tjänster. Jag var inte förtjust över det - och inte hon heller efter ett tag. Jag tror att det var då hon bestämde sig för att plugga vidare.
Anns enträgna insatser med försäljningen av LR-produkter ledde till nya framgångar. Om man nådde en viss nivå, leasade firman en bil åt sin konsulent, som man dessutom fick köpa ut till ett förmånligt pris efter fem år. Det var Anns stora mål att få bilen och hon nådde dit på rekordtid. Naturligtvis hedrades hon igen vid nästa firmamöte.
Hon fick hämta ut sin Renault Twingo en vecka senare och var naturligtvis mycket stolt. Med rätta, för att jag visste ju, hur många sena kvällar hon hade offrat efter sitt ordinarie jobb.
Jag gav henne därför en GPS i present, så att hon lättare skulle hitta fram till nya adresser. Det var inte så vanligt med GPS på den tiden och hon blev verkligen glad. Tyvärr så sabbade hon en del av min glädje ganska omgående. Eftersom hon inte kom klar med installationen, ringde hon en bekant, som redan hade en GPS. Och så sa hon: "Jag har köpt mig en GPS ..."
Det är ingen stor sak, men det hade ju inte kostat henne något att säga att hon hade fått den av mig?
Det var en ständig känslomässig berg- och dalbana med Ann. Hon var snäll, inget snack om det och visst ställde hon upp för mig rätt mycket. Men då och då tog hon fram släggan och hade sönder det som fanns. Jag ska inte frita mig själv heller. Jag vet idag att hon var besviken över att jag inte uppfyllde hennes behov av kroppslig närhet. Hon hade nog velat ha många fler kramar än hon fick, tror jag. När vi var ute och promenerade var det alltid hon, som tog mig i handen. Och inte minst minns jag ett av hennes uttalanden:
"Du är nog mer förälskad i Belgien än i mig."
Och även om det inte var sant, åtminstone inte ännu vid den tiden, så förstår jag idag hennes reaktion.
Genom mina sidor på nätet fick jag en del rätt udda förfrågningar. Den här var dock lite speciell. Jag hade skrivit en sida om blomstermattan på Grote Markt i Bryssel. Du kan läsa mer om den och se prakten genom länken ovan. Man bygger den vartannat år med miljoner blommor och det är verkligen en syn. En dag fick jag ett mail av någon Irma Stanton, där hon frågar: " Vart kan jag vända mig med en offert för ett musikaliskt event vid blomstermattan i Bryssel 2012?"
Nåväl, det var inte så märkvärdigt, det hände ganska ofta att folk frågade om något som jag hade skrivit om. Jag talade därför om för Irma, att jag inte hade någon aning, men tipsade om att hon kunde pröva hos rådhuset.
Så långt så bra. Men det kom ytterligare ett mail: "Har du mailadressen till rådhuset?" Det tyckte jag var ganska överdrivet. Hon hade ju själv tillgång till internet.
En annan viktig händelse skedde den 27:e mars. Då spelade jag min första dart-match på allvar. Några av oss hade pratat om att anmäla ett lag till seriespel till hösten och vi hade lyckats organisera en träningsmatch mot en av klubbarna som vi sedan skulle möta. Jag förlorade båda mina insatser med 3-2, fast jag var ju ändå med i matchen. Dessutom spelade de andra bra, så att vi fick ett 5-5 till slut. Och det var ju lovande.
Även hemma i garaget hade vi mer och mer gått över till att spela 501, istället för diverse lekar. Och jag måste säga att vi spelade förvånansvärt bra. Jag hittade en anteckning från ett tillfälle, då Cere klev på 25 pil. Själv hade jag kommit ner till 136 efter 21 pil, men missade några dubblar. Det var ju bättre än jag spelar nu ...
Vi tvingade även våra bekanta till att kasta pil, när de kom och besökte oss. Här på bilden är det Anns bror, Dirk, som är redo att kasta. Det är inte konstigt att alla skrattar, för han fann alltid något att skämta om.
Det var ju Anns vänner, som kom på besök. Men nu kunde jag så bra flamländska att jag kunde vara med i konversationen ganska obehindrat.
Från just den här träffen har jag ett annat minne, som är rätt häftigt. Jag har tyvärr glömt, vad damen hette, men jag glömmer inte, vad hon gjorde. De flesta av oss kan väl ställa en flaska bredvid högra benet och plocka upp den med vänster hand. Med lite möda klarar jag det fortfarande på gamla dar.
 
Men damen ifråga förde först armen under låret och vek sedan runt handen för att ta flaskan från framsidan. Men inte nog med det, hon plockade sedan även upp en cigarettask, som ju är betydligt lägre än en flaska. Försök!
Rebecca, Anns dotter, hade fått en ny, större cykel och jag åtog mig att lära henne lite landsvägsvett. Vi började i den närmaste omgivningen och utökade turerna så småningom. En av grannbyarna, Meusegem, var bara fem, sex kilometer från där vi bodde.
Byn är så liten, så att den utgör en del av Wolvertem, som i sin tur är en del av Meise. Nu firade man 900 år av Meusegems tillkomst, bland annat med en utställning om dess historia. En utflykt dit hade alltså dubbelt värde för Rebecca, eftersom hon inte bara fick cykelträning, utan även kunde lära sig lite om sin hembygd.
Men det var inte bara Rebecca, som lärde sig saker. Man visade till exempel det äldsta sigillet från Wolvertem. Varför det kallas skeppsigill vet jag inte, det finns inget farbart vatten i närheten. Inte kan jag se något skepp i gravyren heller, det föreställer hellre en varg (= wolf, wolvertem = vargbo).
Att det med början i läge klockan sex står "Wolvwert" är tydligt läsbart. Och ett stadssigill är ju alltid en symbol för suveränitet.
Även de två urgamla böckerna är roliga att se. Det lilla jag kan läsa där (på grund av gammalt språk och svår skrivstil), handlar om köp och försäljning av fastigheter. Det äldre av dem går tillbaka till 1500-talet.
Bilden på ugglan har nog framställts extra för detta evenemang, men ugglan finns även i alla möjliga andra former i utställningen och torde vara en symbol för Meusegem.
Slutligen hedrar man också en lokal hjälte från nyare tid, Emiel Van Cauter, som tydligen blev belgisk mästare på cykel, år 1955.

Det är rätt fascinerande att även en så liten, oskyldig utflykt kan resultera i så intressanta upplevelser.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


21.1.2022 by webmaster@werbeka.com