DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Strax före jul hade jag fått komma till lasarettet för en undersökning av mitt dåliga öga. Då hade jag ändå väntat i nästan ett år, sen vårdcentralen hade skickat en remiss. Och att det verkligen behövdes göra nåt, framgår ur ett mail, som jag skrev till Gunnar: "I tvättstugan har jag också varit och sytt upp fållen på ena byxbenet. Det tog lika lång tid att få in tråden i nålen, som det tog att sy sen. :-) Men i och med att jag bara "ser" med ett öga, försvinner ju tredimensionaliteten."

Fast bara en månad senare blev jag kallad till operationen. På en söndag av alla dagar. Men man hade hyrt in ett läkarteam från Stockholm, som kom hit över helgerna. Detta gjorde man för att försöka korta köerna.

Min bror hade försäkrat mig att det inte var någon sak att fixa till ögat. Man tog "bara" bort den grumliga linsen och ersatte den med en ny. Jaja ... Men de skulle ju ändå hålla på och rumstera i mitt öga. Jag var allt annat än lugn, när jag åkte dit. Gunnar var snäll och följde med. Sen var det dags. Jag gick med mycket blandade känslor in i operationsrummet. - Men det var absolut ingenting att vara rädd för. Det tog en kvart på operationsbordet, det kändes ingenting, sen fick jag kliva upp och kunde se igen. Det är tio gånger värre att gå till tandläkaren, och då är jag inte så speciellt rädd för det ens.

Visst, det värsta var att man måste vara försiktig efteråt, inte gnugga i ögat framför allt, inte lyfta för tungt och inte stå på huvudet. Men i övrigt hade jag inte de minsta besvär ens. Via nätet hade jag hittat Anna-Lena, en gammal gymnasiekompis från Lycksele. Hon skickade ett klassfoto, som var roligt att få. Jag minns ju namnen på de flesta och har även andra suddiga minnen av dem. Anna-Lena sitter längst till höger på bilden. Även magister Carlsson finns med, stående längst till vänster. Själv är jag inte med på bilden. Jag var förmodligen frånvarande, vilket nog inte var så ovanligt ... I alla fall är det en påminnelse om tiden, då vårt fåtal höll fanan högt för latinet. Det var bara vi som hade valt halvklassisk linje i hela årskursen. Sedan dess har det blivit rätt många konversationer med Ann-Lena på facebook och messenger. Vi är för all del inte överens om mycket.

Men vi kan diskutera och föra en debatt utan att bli oförskämda mot varandra. Och då är det helt i sin ordning att man inte har samma åsikter. Denna vår var jag också med om min största dart-besvikelse. Jag spelade en seriematch mot Henke, länets bästa spelare. Återigen hämtar jag berättelsen om matchen från ett mail till Gunnar: Jag vann de två första leg, det var då folk började uppmärksamma vad som var på gång och flockades bakom oss. Vi spelade ju hos Bjurhovda, så de hade hemmaplan och en massa folk där. Men jag fortsatte att spela hyggligt och hade i tredje leg en chans att vinna 3-0, men missade dubbeln. I fjärde hade han fått mer självförtroende, där hade jag ingen chans, så det stod 2-2. Fast sen i sista leg var det ju avgörande och nerverna fladdrade hos båda. Klart, det var inte så roligt för honom, om han skulle förlora mot mig. Han tog ledningen poängmässigt, men kunde inte kasta ut. Så i sista kastet före tiebreak behövde jag 40. Jag var en millimeter ifrån med min sista pil. Men, men ... Tiebreak alltså. Henke började - med trippel 5. Och med andra pilen i singelettan!!! Jag andades ut - jag trodde då att jag hade matchen; även med 20 skulle han bara få 36.

Men sen satte han den sista i trippel 20 och kom upp i 76 - och det var för mycket för mig. Synd! I påskhelgen var jag bjuden till Gunnar och Gunilla till ägg-sill-nubbe, som han uttryckte det, när han frågade om jag tordes komma för giktens skull. Fast den hade blivit bättre och bortsett från en eller annan lätt känning har jag klarat mig från den ända tills idag. Det var som vanligt en rolig kväll. Men någon vecka senare, när Gunnar och jag satt över en öl eller två, berättade han flera otrevligheter på en gång. Han och Gunilla skulle skiljas! Pang! Så där bara. Jag hade ju alltid tyckt att de två hade det bra tillsammans. Och det efter drygt tjugo år! Men vad skulle väl jag säga, jag var ju inte precis bästa förebilden. De skulle skiljas som vänner, men Gunnar skulle ta hand om sin son, så att han kunde gå kvar i sin skola. Fast det var inte allt. Samtidigt hade han fått reda på att han skulle bli arbetslös i augusti, eftersom de skulle lägga ner företaget, där han jobbade. Och det kände jag också igen, att all skit alltid kommer samtidigt. Även jag hade blivit av med jobbet, samtidigt som jag skilde mig ... Jag talade om för honom, att jag alltid fanns till, om han skulle behöva mig - men så mycket mera kunde jag inte göra, annars än att lida med honom.

Men det var en kväll, som tydligen stod under en förbannelse. För när jag skulle åka hem med bussen, svängde den inte upp mot Bäckby till min hållplats. Jag trodde först att föraren hade åkt fel, det händer ibland. Därför gick jag fram och påpekade att vi var på fel väg. Men då fick jag höra att några stycken hade kastat stenar på en tidigare buss i Bäckby centrum, därför körde man en annan väg. Fyra hållplatser, bland andra min, trafikerades bara inte. Närmaste hållplats, som man stannade vid, var på andra sidan Bäckby. Det regnade och det var en bra bit att gå genom hela stadsdelen. Visserligen var det inte flera kilometer, som det sedan stod i tidningen, men nog var det alla gånger drygt en kilometer. Och i dåligt väder hade jag börjat känna av min kärlkramp igen. Men sen var det ju inte minst en poäng att lokaltrafikledningen var rädd om sina bussar, men lät folk promenera förbi Bäckby centrum, där oroligheterna hade funnits.

Jag var ganska förbannad, så att jag nog inte tänkte klart. Visst, jag ringde till tidningen dagen därpå och de tog in en artikel om VLs oförskämdhet. Men jag borde naturligtvis ha tagit en taxi. Så mycket mera, när jag sen fick en "ersättning" av VL på hela tjugo seniorresor, vilket motsvarade 140 kronor. Hade de skickat hundra resor, hade de i alla fall haft lite heder i behåll.

Den gode Leif Ström, som nämns i brevet, hade vid telefonkontakten nämligen bara sagt att de skulle skicka lite ersättning för obehaget. Men 140 kronor var en mycket liten ersättning i mina ögon.

Fast det kom mera elände. Jag fick ont i en tand, som måste rotfyllas. Jag fick en del olika kostnadsförslag vid undersökningen - här är det billigaste. Sextusen för att laga en tand och försäkringskassan skulle stå för 1500! Åter grät jag en tår, när jag tänkte hur det var i Belgien. Där hade det förmodligen varit omvänt, så att jag hade behövt betala 1500, resten hade nog sjukförsäkringen bekostat. Inte underligt att det finns folk, som inte har råd att laga sina tänder här i landet.

Men inte allting var elände. Jag hade nämnt på facebook att det skulle vara roligt att komma till Belgien. Då frågade Ann, om jag inte ville spela dart också. Jag skulle kunna bo hos henne och hon kunde skjutsa mig till tävlingar. Det hade jag ingenting emot, förstås. Tvärtom, det kändes bara roligt.

Det var inte konstigt alls att träffa och umgås med Ann som kompis. Och det var en upplevelse att komma från en begynnande vår till naturens frodighet. Och lika roligt var det naturligtvis att träffa gänget. En kväll gick vi allihopa till restaurangen "Den Beiaard", ett av våra favoritställen.   Dagen till ära tog jag sniglar som förrätt och sedan en "mixed grill", som här hemma nog hade räckt som mat för en hel vecka. Fast jag misstänker att Bavo, ägaren, la på lite extra för att välkomna mig. Och är det fest, så är det ...

Att träffa dartfolket var så klart ytterligare en festlig upplevelse. Tamara hade vuxit och fått en tröja med namnet på baksidan och med sponsorreklam. På en av tävlingarna var det Deta Hedman, en av dartens "grand old lady", som ställde upp på bild med Belgiens ungdomslag. Både Tamara och Liselotte bildade vid den tiden flickdelen av landslaget. Ann hade tagit ledigt och körde, precis som förr, till tävlingarna. Ibland fanns det till och med tid över för lite sightseeing.

Cere hängde med på någon av tävlingarna och sörjde för en hel del skratt, som vanligt. En tävling spelade jag i Nederländerna med måttlig framgång. Det som är dock iögonfallande är att det finns många åskådare och därför ganska ont om plats för de tävlande.

Jag tror att det är bra psykisk träning om det är lite stökigt. Man lär sig att koppla bort omgivningen. Om jag spelar, så märker jag inte att folk rör sig bakom ryggen på mig. En del vill ha musik under tävlingen, medan jag inte ens är medveten om den. Det spelar ingen roll för mig om den är på eller av. Mitt problem är istället det som rör sig i huvudet på mig. Som Trond påpekade flera gånger: att jag räknade för mycket, istället för att koncentrera mig på att kasta nästa pil så bra som möjligt. Delvis lider jag fortfarande av samma problem, även om det så småningom blir bättre. Säg den glädjen, som varar evigt. En vecka försvinner så fort, om man trivs bra. Och trivdes bra gjorde jag verkligen. Hemma hade våren också kommit mycket längre på en vecka, så att åtminstone den biten påminde fortfarande lite grann. Dessutom planerade jag att skaffa mig min egen födelsedagspresent, trots att det var några veckor kvar. Jag hade bestämt mig för att satsa på en egen tävlingströja. Dels med "Daddy Cool" på ryggen, dels med en layout, som jag fick sammanställa själv med benägen hjälp av det engelska företaget, där jag beställde tröjan. Den kom i tid till min födelsedag och sedan dess har jag nog haft den på de allra flesta individuella tävlingar. Och jag har också fått en del komplimanger för den.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av