DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Darten och doktorn


Jag trivdes utomordentligt väl i Bjurhovda Bulls. Träningen varierades med olika spel, något som föll mig väl i smaken. I ett av spelen, "half it", skulle man få minst en pil i en dubbel. Det var inte fel att sätta dit alla tre ... och få 120 poäng i den rutan.
Och som årsavslutning hade jag tänkt till lite och justerat ett spel, som jag hade lärt mig i Belgien. Jag var ganska nöjd med affischen som jag hade fixat.
Detta trots att "krypet" uppe till höger egentligen skulle föreställa fyrverkeri, sådär vid årsskiftet. Jag hade satt 16 deltagare som maximal gräns. Det var inget problem alls att fylla antalet. Jag kallade spelet för Dartplus, eftersom man fick även gör annat än bara kasta pil för att få poäng. Och det gick hem, vi hade jätteroligt.
Av en slump råkade jag en dag att titta ut genom köksfönstret och märkte då att någon tydligen höll på spela luffarschack med solen  på grannhusets fasad... Det måste ha varit speglingen från fönstren i mitt eget hus, som åstadkom denna effekt.
Men snart var det dags igen att tänka på nästa resa.

Torremolinos väntade på oss. Nu visste jag ju hur det såg ut och gick till därnere. Så osäkerheten från förra året hade gett plats åt ren förväntan och glädje. Innan jag går vidare i berättelsen, vill jag hylla en man, som varje gång fullbordade det näst intill omöjliga: Ian Tilley!
Han hade stenkoll på vilka matcher som spelades på vilka tavlor, så att han kunde ropa ut nya och hålla tävlingen så flytande som möjligt. Dessutom - och den prestationen går över allt annat - var han "caller" i samtliga matcher på lördagen, då semifinaler och finaler spelades på scenen. Den som inte spelar dart kan nog inte uppskatta hans insats tillbörligt. Efter varje kast summerar han snbbt poängen av de tre pilarna och ropar ut resultatet. Matcherna börjar klockan tio och pågår till kanske fyra, fem på eftermiddagen. Jag har inte sett Ian missa en enda gång.


Dessutom är han en mycket trevlig kille privat. När han efter något år slutade, var han verkligen saknad i alla avseenden.
En annan som är en klippa, när det gäller Torremolinos, är den underbara Sophia, som hemifrån brukar fixa alla anmälningar och andra transaktioner som behövs, för att få delta. Det är skönt att slippa all denna byråkrati och det är jättetrevligt att skåla med henne med en mojito i handen. Det blir många skratt också. Här på bilden är hon tillsammans med Roy, från engelsmännens gäng, som vi brukade hålla ihop med.
Ännu fler skratt delade jag med Dave.
Han är bakom sin tokig-galna fasad en mycket omtänksam människa, fast ändå alltid beredd till något bus.
Sophia hade lyckats att få några riktiga ess inom svensk dart att åka med till Torremolinos. Det var kul att umgås en hel vecka med så duktigt folk. Och det mest imponerande var att de inte på något sätt visade några divalater, fast de var landslagsspelare allihopa. Tvärtom, de tog bort den eventuella underlägsenheten som jag kunde känna, eftersom mina dartresultat inte på långt när kunde mäta sig med deras.
Där fanns alltid glada Anna Forsmark med sitt underbara leende i alla lägen. Hon tog nära nog storslam i tävlingarna där. Hon vann två av tre, i den tredje blev det "bara" silver.
Där fanns den i vanliga fall så seriöse Peter Sajwani, som i karaokebarens yra även kunde stoltsera med en rosa peruk.
   
Och där fanns Johan Engström, som alltid villigt delade med sig av tips och lärde ut sina egna erfarenheter. Vi två skulle åka till Malaga på den spelfria lördagen och mötas klockan tio. Men eftersom tävlingarna var över för vår del, firades det ganska ordentligt på fredag kväll. Vi hamnade på var sitt håll under morgontimmarna, men både han och jag sov över sedan. Vi möttes först vid lunchen på hotellet, fast vi skippade Malaga, trots allt.
Det fanns fler i den svenska gruppen, som Linda och Hoggen, som jag delade en del skratt med. Men det fanns också nya bekantskaper, som lämnade bestående intryck.
   
Där fanns John från Irland, något år äldre än jag, som tyckte att mina pilar inte satt bra och som vässade dem med sandpapper, tills jag knappt fick dem ur tavlan igen.
Där fanns då nioåriga Carla Arimani, Pepes dotter, som på fullt allvar spelade med i damsingeln. Fast det som mest imponerade på mig, var när hon skrev resultaten. Det gick snabbt och felfritt. Hon skrev när jag spelade en match mot hennes far och det var imponerande. Matchen mot Pepe blev förresten en av mina större framgångar, eftersom det blev 1-1. Vi kunde inte spela det avgörande legget av någon anledning.
Och där fanns Phyllis, Paulas mor, som redan var kring åttio, och som tyvärr inte finns bland oss längre. Aldrig mer lär vi höra hennes "Sailor" på avslutningskvällens karaoke, som hade blivit till en tradition.
Och det fanns många andra, som blev goda vänner. Det är alltid en glädje att mötas igen. Jag kan ju inte räkna upp alla, men Carles från Katalonien som tillsammans med Brian från Danmark vann herrdubbeln och den senares Wanja, som spelade trippelmix med oss, måste jag i alla fall nämna.
Och inte minst "mi amigo" i baren, som alltid hälsar mig med händerna i luften och ett kraftigt "Amiiigo", när vi åter ses efter ett år. Sen tillkommer en annan aspekt till dartveckan i Torremolinos. Det är en härlig känsla att kunna gå i kortärmad skjorta i mars, när det därhemma kanske fortfarande ligger snö. Naturligtvis är det inte alltid toppenväder där heller, under hela veckan. Men även då kan man sitta på den jättelika hotellterrassen under tak och få känslan av att vara "ute". Trots att liggstolarna och schäslongerna på gräsmattan är tomma och havet är lätt i uppror, ger ändå palmerna upplevelsen av att inte vara hemma. Sist, men inte minst, minns man väl dessutom de bra, soliga dagarna mest, när man väl har kommit hem igen.
Och när man väl har kommit hem, fortfarande lyrisk efter vistelsen och överfull av goda minnen, slår verkligheten brutalt till igen. Termin på vårdcentralen, tid för provtagning, tråkigt resultat därav, ny provtagning om en månad ... Man måste ju hålla med Lena Andersson till fullo, när hon sjunger: "Är det konstigt att man längtar bort nån gång?"
Fast sen dröjde det inte så himla länge, innan det var dags igen.
Låt gå att det var på närmare håll. Vi skulle bara till Åland, för att delta i Jokers tävling. Det var roligt att jag åter fick med mig Gunnar. Och det var roligt att man kunde njuta av smörgåsbordet på båten, den enda highlighten som jag ser med en båtresa. Redan under min tid hos Studiefrämjandet hade jag hunnit bli trött på alla båtresor.
Det var konferenser och utbildningsresor och Gud vet vad, och alltid skulle man till Åland eller Finland med båt. Nu hade resan ju tack och lov ett bättre mål. Det var Pontus - på bilden till höger hårt koncentrerad - som hade fixat kontakten med Joker, när han lierade sig med sin Veronica från just den klubben på Åland.
Fast det var massor med folk som hade följt med till denna tävling. Här ovan sitter Patrik och Anders i djupa samtal. Det blev så många deltagare, att man var tvungen att köra singelspelet i en förmiddags- och en eftermiddagsgrupp. Med min flax var det ju ganska logiskt, i vilken jag skulle hamna. Fast Gunnar fick spela på eftermiddagen i alla fall.
Men nu fick det väl ändå vara slut med det roliga. Hög tid för att gå till doktorn igen, även om det var tanddoktorn den här gången. Och när man fick se räkningen på 1540 kronor, för att laga en enda tand, då visste jag att det inte var roligt längre ...
Då får man väl trösta sig med lite dart emellan, eller hur? Min Dartplus hade gått hem så väl, att klubben ville ha en dacapo som säsongsavslutning. Svan riggade upp provisoriska ställningar på uteplatsen bakom sin lägenhet och där kunde inte ens vårregnet avhålla oss från att köra hela programmet.
Även Riksserien avslutades. Och det är en upplevelse. På bilden nedan syns ungefär en fjärdedel av hallen i Kalmar.
Samtliga lag som deltog i riksseriespelet kom dit. Det var roligt att träffa så många bekanta från hela landet. Och visst, självklart blev det fest också.
Lite i skymundan ställde Kim Huybrecht till med en mindre sensation, när han för första gången i historien vann en dartmatch med ett snitt över 120. Det var kul att minnas att jag spelade mot honom i Belgien en gång. Jag vann dock inte ... Fast jag ville gärna minnas hans bedrift och förevigade hans matchsnitt på ett foto av honom.
Sen jag hade fått den nya medicinen förra året, hade jag varit tvungen att ta blodprov varje månad, för att den kunde ha skadlig inverkan på njurarna. Jag var redan från början inte alls förtjust över det.
Nu började jag känna någonting i sidan, där njurarna brukar sitta. Det är mycket möjligt att det var inbillning, eftersom jag var så avogt inställd till dessa piller. Provvärdena var ju okey, sas det.
Men jag beslutade nu att jag inte ville ta dem längre. Jag sa till doktorn (en ny, som vanligt) att jag ville ha tillbaka mina piller, som dessa nya hade ersatt. Det blev många argument emot, men jag stod på mig. Jag sa: "Det kan hända att jag lever ett par år längre med de nya pillren. Men vilket liv är det, om jag måste åka till dialys varannan dag? Det handlar ju om min livskvalitet också!" Där tog i alla fall doktorns argument slut och jag fick som jag ville.
När jag ändå höll på att bråka, skrev jag till föreståndarinnan av vårdcentralen om det ohållbara i att man skulle få en ny doktor vid varje besök. Hur ska hon eller han kunna bedöma en patient utan kontinuitet, när det i bästa fall finns några anteckningar i datorn, som i bästa fall blir genomskummade. Fast även där har jag upplevt läkare, som inte visste att jag hade haft varken gikt eller hjärtinfarkt - så de torde ju inte ha läst igenom någonting ...
Dessutom hade man infört en ny rutin. Man skyltade visserligen i väntrummet med att alla skulle få helhetsvård.
Med det var numera omöjligt att ta upp två olika besvär vid samma besök. Då fick man vackert beställa tid två gånger och även betala två gånger. Det är nog det som låg i botten för svaret jag fick. Pratet om tiden är irrelevant, eftersom man borde kunna bedöma den, när patienten vid tidsbestälningen uppger, vad som besvärar ...
Speciellt när man har två besläktade åkommor, som man förmodligen får diskutera var för sig med två olika läkare. Dessutom tar två besök vid olika tillfällen säkert mer tid, än om man fick ta allt på en gång. Fast i det senare fallet betalar man ju inte lika mycket ...
Men det finns problem i den lägre sjukvården även i andra länder. I Österrike, där man har ett liknande system med vårdcentraler, uttalade sig min bror efter något missförhållande så här om deras kompetens:"Om det är något allvarligare än myggbett, måste de i alla fall remittera det, för att de inte klarar av det."
Men låt oss avsluta med något trevligare, som också har anknytning till Österrike:
I juli spelades junior EM i darts i Malmö. Och även om resultatåtergivningen på nätet var under all kritik, försökte jag följa via utländska reportage. Detta inte minst, eftersom vårt dubbelpar Thomas Langer och Rusty Rodriguez gick från klarhet till klarhet och till sist stod som europamästare. Det var ju inte ens ett år sedan Rusty hade spöat mig med 6-0 i klubbens 170-cup på fredagar. Det var i alla fall en härlig känsla att se de två ungdomarna stå på podiet vid prisutdelningen. Vicky Pruim hade utdelat medaljerna och någon snubbe från svenska dartförbundet ville också sola sig i glansen. Vilken härlig säsongsavslutning det hade blivit!


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


15.9.2022 by webmaster@werbeka.com