DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Himmel och helvete


Eftersom jag inte hade gjort någon hemlighet av att jag hade trivts under dartveckan i Calella i höstas, frågade Sophia om jag inte hade lust att åka en vecka till Torremolinos, där BDO (BritiskaDartsOrganisationen) också skulle ordna en tävlingsvecka. Hon sa att det fanns många fördelar i Torremolinos, bland annat ingick samtliga drycker, även utanför måltiderna, i deras "all in".
Dessutom skulle man spela tävlingarna på samma hotell, där vi skulle bo och sålunda slippa att vandra fram och tillbaka till spelplatsen. Allt detta skulle inte kosta mer än veckan i Calella. Sophia hade ytterligare en morot på den spelplatsen, nämligen att hennes far bodde där. Hon behövde inte länge för att övertala mig. Hon åtog sig dessutom att sköta all pappersexercis. Hon bjöd också Eva och Jukka (på bilden i förgrunden) och Bror, som bodde någonstans i Dalarna, tror jag. Själv har Sophia naturligtvis en orange tröja på sig - med orange kan man muta henne till vad som helst. Näst intill i alla fall. Det blev ett muntert gäng, som hade som målsättning att inte tillåta "några hack" på alkoholnivån.

 
Det hela skulle ske i mitten av mars. Eftersom det var Ryanair, visserligen mycket mot min vilja, fick vi ta oss till Skavsta flygplats. Det var inga problem, eftersom Bror körde bil och plockade upp mig på vägen i Västerås. Som tur var gick planet ganska sent på kvällen, så att jag inte behövde jäkta på morgonen.
Det är annars mitt största gissel, om jag reser någonstans. Eftersom tävlingarna började på måndageftermiddag, räckte det ju att vi var framme på söndagen, strax före midnatt. Återresan skulle bli följande söndag, även den i mänsklig tid.
Och vi flög faktiskt till himmelriket. Det kunde knappt ha varit bättre. Hotellet var fyrstjärnigt, maten var utsökt, i baren fanns Nuria, min älsklingsservitris, som fixade fantastiska mojitos, och på kvällarna fanns det uppträdanden i cafeterian.
Omgivningen var inte heller så tokig. Klart, det är mitt i ett turistområde, så att det finns mest hotell utmed strandpromenaden. Å andra sidan var väl utsikten från min balkong inte alldeles förskräcklig, eller hur? Förresten är den vita byggnaden på andra sidan poolen också en del av Sol Principe, som vårt hotell hette. Rummen var inte överdådiga, men dock fullt tillfredsställande för den lilla tid, som jag tillbringade där. Dessutom fanns det ett rymligt badrum, vilket är nog så viktigt.
Något annat, som gladde mig mycket, det var att de anställda faktiskt svarade mig på spanska, när jag pratade med dem. Då tycker de nog att min spanska inte är så tokig, trots att jag hade ganska lite träning i den.

Det var underbart att träffa gamla bekanta, som Carles och Pepe, som jag hade mött i Calella, och även någon belgier, som jag hade spelat mot i Belgien. Carles vann förresten herrdubbeln tillsammans med en kompis (se bilden). Men det blev även nya bekanta, norska gänget, engelsmän, en irländare - men framför alla andra Dave och Tracy på bilden.
Det började med att Dave lärde mig ett trick. Strax innan baren stänger, ska man gå dit och beställa två drycker, även om man har kvar den senaste. Detta naturligtvis, så att man inte behöver vara törstig, om man skulle vilja sitta kvar en stund efter stängningsdags.
Vi gjorde det und klockan blev väl ganska sent, eftersom Tracy påstod att hon gick och lade sig vid tretiden. Men Dave och jag hade mycket att prata om. Vi skojade, vi bråkade på låtsas, vi skrattade och vi blev goda vänner framöver.
Tävlingarna? Jo, det var roligt att spela dem. Framgångar? Nja ... Fast det var inte helmörkt. Det var bara att det gick sämre när det gällde. Dagen innan en viss tävling spelade man en "warm up", då man lottade ihop folk till dubbel och trippelmixen. I den senare uppvärmningen var vi nära att gå till semifinal och jag klev fyra gånger av våra fem legvinster. Vi vann två matcher och förlorade i kvarten knappt med 2-1. Även i dubbeln kom jag till andra ronden med min partner. Vi vann mot två engelsmän, bara det var en prestation. Men när det gällde allvar, gick det åt skogen.
Det hade dock en fördel, att jag åkte ut så tidigt. Jag hade mer tid till att upptäcka Torremolinos. Och visst var det värt att ta lite promenader. Inte bara utmed stranden, där papegojorna flög omkring i trädtopparna och skrek.
Jag ska inte gå in i detalj, det finns en sida (på engelska) om Torremolinos bland mina hemsidor, för den som vill veta mer. Här vill jag bara visa Casa de Navajas, som dynastin med detta namn byggde på 1920-talet, men som senare har övertagits av kommunen som sevärdhet. Huset är byggt i morisk stil och är härligt placerat halvvägs upp på bergsluttningen. Och utsikten därifrån är ju heller inte något att skämmas för.
 
Sophia hade logiskt nog god lokalkännedom, därför organiserade hon på några av kvällarna utflykter i "byn", så att vi skulle se något annat än hotellet. En gång gick vi för att spela dart och en annan gång skulle hon visa oss vägen till en gammal bekant. Vi kom till en bar, som hade Marilyn Monroe som tema. Det fanns stora och små foton och affischer på väggarna, samt andra attiraljer, som påminde om henne, som till exempel ett exemplar av handväskan, som hon brukade använda. Sist men inte minst fanns det en levnadsstor staty av henne mitt i rummet. Över bardisken fanns en halvbåge med en pussmun av hennes läppstick tillsammans med ett citat av henne: "I don't want to be famous ... just remembered".
Nå, hon lyckades i alla fall med båda delarna. Ett ord också om barerna i allmänhet. Jag blev gång på gång förvånad över priserna. Först hällde kyparen upp utan att använda centilitermått - bara det kändes bra. Man behövde ju inte vara rädd för att få för lite i förhållande till det man betalade - det var rejäla drinkar man fick. Alla gånger en sexa, om man beställde en whisky. Sen kostade den lika mycket som man i Sverige betalar per centiliter ...
 
Jag roade mig att räkna lite på det. En flaska räcker till dryga tolv "sexor". Whiskyn därnere kostade tre och någonting i Euro. Räkna på tre och femtio. Det ger 42 Euro per flaska, som i inköp visserligen är billigare än i Sverige. Säg att den kostar hälften. Det blir för en enklare whisky cirka 12 Euro. Barägaren gör en god förtjänst på två och en halv gånger inköpspriset. Nu räknar vi om det hela till svenska förhållanden: Flaskan kostar dubbelt so mycket, alltså 240 kronor. Om centilitern kostar 30 kronor för kunden, blir det 2250 kronor för en sjuttiofemma. Det vill säga förtjänsten är åtta gånger inköpspriset. Det är därför jag mycket sällan dricker sprit, när jag är ute i Sverige.
Det var alltså inte bara darttävlingarna, den goda maten, och sevärdheterna, som gjorde det hela till en utomordentlig upplevelse. Det var nästintill under dygnens alla 24 timmar en paradisisk upplevelse.
Sen tog himmelriket slut och dess motsats började. Det började med rykten, redan dagen före hemresan. Det pratades om att de franska flygledarna skulle gå i strejk. Det skulle kanske ha någon påverkan vår på hemresa. Nå ja, med lite förseningar måste man räkna, när man är ute och reser, tänkte vi och åkte följande dag till flygplatsen i god tid. Där rådde ett mindre kaos redan när vi kom kring ett på eftermiddagen. Det var massor med flyg, som var inställda, eftersom alla som skulle till norra Europa måste ta luftrummet över Frankrike.
RyanAirs incheckningsdisk var stängd och inte fanns det någon i informationsdisken heller. Alltså gjorde vi som alla andra och ställde oss i kön med allt vårt bagage. Efter någon timme blev det jobbigt. Det var då vi kom på att vi ju var fyra stycken och att det var onödigt att vi skulle stå där allihopa. Det räckte ju att en av oss höll platsen. Då kunde de andra sätta sig i cafeterian under tiden. Så bytte vi av varandra. Vi var bland de första, som hittade den lösningen, medan det ännu fanns bord att sitta vid. Fast även det roliga tog slut på kvällen, när affärerna på terminalen började stänga. I och för sig förstår jag inte, varför de gjorde det. Om de snabbt hade fixat extrapersonal, skulle de ha gjort sitt livs inkomster denna kväll.
Under min tid "off duty" i kön, gick jag till apoteket på flygplatsen. Jag hade ju inte tagit med fler piller, än jag skulle behöva.
Naturligtvis hade jag inga recept med mig heller. Fast det var inget problem, de anställda såg ju, vad som höll på att hända. Jag fick alla mina medikament, som jag behövde. Jag kunde förmodligen ha lagt till vilka mediciner som helst ... Fast jag var glad att jag fick det jag behövde. Nåväl, så småningom, sent på kvällen, kom det också folk till RyanAirs informationsdisk och kön började krypa framåt. Krypa, för att var och en behövde en lång stund för att fråga och diskutera vad som skulle hända härnäst. Fotot visar ungefär halva kön, ungefär vid midnatt. Den andra halvan fanns bakom oss.
Vi var klara vid tvåtiden på natten. Tretton timmar i en flygplatskö hör sedan dess inte till mina favoritsysselsättningar.
Vi skulle meddelas, när vi kunde få resa hem, förmodligen på onsdag, det vill säga om tre dagar. Men återigen hade vi tur. Eftersom Sophias far, Fernando, och hans Jane ägde ett pensionat, kunde de ordna så att vi fick övernatta i en av lägenheterna. Tack för det, då slapp vi i alla fall krångla med hotell och annat. En stor, torremolinsk ros till dem. Vi hann med en sängfösare också, när vi hade kommit "hem".
Dagen efter lämnade Bror oss - han hade fått sitt företag att betala ett reguljärt flyg för några tusen kronor. Det är helt o.k., men det visar att charterflyget bara behandlas som andra klass. Nu hade jag personligen ingenting alls emot att få två extra semesterdagar. Det var ingen som väntade på mig, vare sig på jobbet eller privat. Jag fixade några billiga underkläder i butikerna utmed stranden och njöt av solskenet.
Fast eländet var inte över ännu. När vi på onsdagen kom till flygplatsen igen, hade man gett mig en felaktig reservation, som folket vid incheckningen inte godkände. Jag fick springa till RyanAirs kundservice och diskutera där, innan jag fick den korrekta coden för min flight.

Nåväl, även det fixade sig och vi kom äntligen iväg. Men inte till Sverige, utan till London, Stansted flygplats i Luton, i norra London. Där skulle vi behöva övernatta, innan vi slutligen fick en resa tillbaka till Skavsta. Där hade jag naturligtvis ingen skjuts, eftersom Bror redan var hemma. Det blev alltså buss och tåg till Västerås.
Då hade nästan hela dagen gått åt till resan, fast vi började mycket tidigt på morgonen. RyanAir hade lovat att ersätta alla omkostnader, så jag skickade in biljetterna och konsumtionen i England, men - förutom en irriterad brevväxling med dem - fick jag ingenting. Det var andra gången av två, som jag hade mycket dåliga erfarenheter med RyanAir. Jag undviker dem fortfarande, bara det är möjligt.
Men allt detta var ju verkligen inte Torremolinos eller BDO, som hade ställt till det. Därför övervägde naturligtvis den underbara känslan, som jag hade upplevt under hela veckan.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


18.6.2022 by webmaster@werbeka.com