DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Hösten 2015


Resan tillbaka från Rumänien kommer inte att ingå i mina top ten. Det började redan med förseningar i Rumänien, men jag hade god marginal och kom hela vägen till Warszawa utan problem. Men där var även anslutningsflyget sen. Man justerade avgångstiden med fem till tio minuter i taget. Det blev mer och mer spännande att fundera om jag skulle hinna med sista bussen till Västerås strax före midnatt. Jag hann inte. Nästa buss gick 4:50 på morgonen. Det finns roligare ställen att tillbringa natten på än på en flygplats.
När jag nästa gång kom på dartträningen, hade folk från klubben jobbat hårt med att fixa till lokalen, så att vi nu kunde spela i en mycket elegant omgivning.
Eftersom Renate skulle plugga på universitetet i Uppsala, hade vi några veckor att hitta på saker tillsammans. Hennes intresse för Lawrence of Arabien hade vidgats till att omfatta Första Världskriget och då av en kille som hette Sassoon. Han var en engelsk militär, som egentligen var pacifist. Hon skrev en uppsats om ämnet, som träning inför sina universitetsstudier. Jag fick läsa den och jag blev imponerad. I ett mail till henne, berömde jag:
Jag är stolt över att ha en dotter, som är smart nog att använda sin hobby till att fixa en akademisk uppsats och som i denna visar ett lysande exempel på språklig begåvning, stilistiskt och ordförrådsmässigt, liksom även en fullgod analys av de studerade verken. En dotter, som till exempel slänger in "depraverad", eftersom detta lån från engelskan mer exakt uttrycker sakförhållandet än något svenskt ord."
En av dagarna bestämde vi att vi skulle ta en sväng med cyklarna. Vi hade inget speciellt mål utan skulle bara motionera. Vi kunde konstatera att det fanns mycket vatten i Mälaren för att vara så sent på året. Samtidigt var det inte förvånande alls, för hela sommaren hade varit regnig.
Det var först nu, när skolorna började igen, att det blev bra väder. Vi åkte ner till Tidö slott, där vi gjorde en kort paus för förplägnad, innan vi fortsatte. Jag frågade Renate om hon ville att vi skulle vända. Hon var ju ändå inte van att cykla längre sträckor. Fast hon tyckte att det var roligt att komma ut med cykeln. Ensam är det inte alls lika trevligt och dessutom kanske inte tillrådeligt för en ensam tjej. Vilket i sig ju är horribelt! Men visst ville hon fortsätta.
Det är skönt att det finns så många små vägar, nästan utan biltrafik. Man hör på långt håll, om det kommer en bil, så att man kan ta det försiktigt. Därför tog vi vägen mot Rytterne och jag passade på att visa Renate Lilla Rytterns kyrkoruin. Jag mindes, att det var en av de första sidorna, som jag hade lagt upp i min Netshop - det var för nästan två årtionden sedan!
 
Eftersom Renate inte hade en tanke på att återvända hem, fortsatte vi till Strömsholms slott. Vi hittade ett ställe, där man kunde fika och tog en lång paus, för nu skulle vi ju vända hemåt. Renate hade börjat fråga hur långt vi hade cyklat och tycktes bli nöjdare med takten som kilometrarna ökade. När vi kom till avtagsvägen mot Hallstahammar, tyckte hon att vi kunde ta den svängen också. Då gjorde vi det. När vi sen kom hem hade vi cyklat nära sex mil. För egen del tyckte jag att det var skönt att jag fortfarande kunde klara av det. Renate i sin tur tycktes vara tillfreds med att ha cyklat så långt. Det hade absolut varit en bra dag.
Min dotter kom och hälsade på mig ganska regelbundet vid den tiden. Vi hade så mycket att prata om - hennes litteraturintresse och litteratur i allmänhet, symboler, världspolitik, amerikansk film och dess påverkan, samt mycket annat. Jag försökte naturligtvis att få henne att förstå mina synpunkter. Det är logiskt att jag ville låta henne ta del av min världsbild. Idag vet jag att jag själv blev mera medveten om saker, eftersom jag sökte efter argument för min sak. Och jag hittade sådana. Massor. Jag hade inte varit speciellt US-vänligt inställd tidigare, men nu fick jag verkliga ögonöppnare. Jag har många mail kvar, mellan Renate och mig, som vi skrev när tiden inte räckte till för att diskutera färdigt, då hon var hos mig.
Det var en sak till, som jag förbättrade under den tiden.
 
Jag hade utvecklat min matlagning ändå sen min första skilsmässa, då jag i princip kunde laga te och på sin höjd koka ett ägg. Men med tiden hade det blivit bättre och på senare dagar hade jag specialiserat mig på mat som gick att laga fort, men som ändå inte var skräpmat. Nu, när Renate många gånger stannade hos mig över maten, började jag också lägga mer vikt på uppläggningen, så att det skulle se snyggt ut.
Sen var det åter dags för en ny resa. Flera från dartklubben hade pratat om att de brukade åka till Calella, utanför Barcelona i Spanien, för att spela dart under en vecka.
Det fanns mycket folk från hela Europa, som kom dit och det ordnades tävlingar varje dag. De hade frågat mig om jag ville åka med. Skulle jag säga nej till en resa, där man dessutom skulle få spela dart? I början av september var det dags.
Vi bodde på Mar Blau, ett snyggt hotell med all inclusive. Det senare var dock relativt. Det ingick inga drycker; dessutom låg spelplatsen en dryg kvarts promenad därifrån. Man fick alltså vandra den vägen fyra gånger om dagen, om man skulle utnyttja helpensionen och äta även lunch på hotellet.
Spelplatsen, "La fabrica" var en gammal fabrikslokal, med plåttak.
Om solen låg på kunde det bli ordentligt varmt. Men vad spelade det för roll? Det var jätteroligt att vara med och spela i en stor turnering, även om mina färdigheter inte riktigt räckte till. Fast jag vann min första match enkelt med 3-0 mot en kille från Nederländerna. Sen blev det lika klart 0-3 i andra matchen och även i den sista gruppspelsmatchen, då jag mötte Carles, som direkt blev en vän. Carles hade vunnit allt, men så var han ju också regerande katalonisk mästare. Sen kom vi andra tre helt lika. Vi måste skilja oss genom ett tie-break, där bara en kunde gå vidare. Det blev inte jag, men det hade ju varit nära. I alla fall hade jag tänt på alla cylindrar, när det gällde internationella tävlingar.
Jag träffade en del bekanta från Belgien. Kim Huybrechts, en av toppspelarna i världen (till höger), hade jag spelat mot själv under min tid där. Sven Wens hade vunnit dagens singelturnering. Honom kände jag inte sen tidigare, men det är så man får nya bekanta. Det finns ju ett stort urval, om man ser på aktiviteterna i hallen ...
Men naturligtvis var det inte bara dart under denna vecka. Det fanns en hel del att upptäcka. Jag tyckte om centrala torget mitt i stan, som har knappa 20000 invånare. Och i den nära liggande kyrkan hittade jag en av de finaste Maria-statyerna, som jag har sett. Det fanns också ett slags hembygdsmuseum, som verkligen visade upp en bred variation av utställningsobjekt. Där fanns olika maskiner, en romerk amfora, en fossilsamling och mycket annat, mer eller mindre udda.
Men även på stan kunde man göra dessa "udda" upptäckter. Jag hade aldrig tidigare sett bananer växa på sitt träd. De på bilden är fortfarande små, men ändå blivande bananer. Huset, som är överväxt med kaktusar är ett annat minne från mina upptäcktsfärder.
 
Kvällarna tillbringades ofta på Beach Boys Club, i närheten av hotellet. Det var en mycket trevlig engelsk familj som ägde den, på bilden syns dottern i huset. Den mest gångbara drycken var den "gröna grodan", som Pontus är i färd med att hälla upp åt Veronica - det syns samma koncentration, som när han kastar pil.
Jag har förresten ett annat, mycket trevligt minne från den här puben. Sverige mötte Österrike i en fotbollsmatch, som gällde kvalificeringen till EM i Frankrike. Jag såg den tillsammans med hela svenska gänget på övervåningen, där det fanns en stor filmduk. Österrike vann hela 4-1. Det var stort! Senast Sverige hade förlorat med tre mål på hemmaplan var VM-finalen 1958, då man förlorade 5-2 mot Brasilien.
Slutligen finns det även en privat notis att förmäla. Jag visste att Graciela för några år sedan hade köpt ett hus i Spanien, norr om Barcelona, på ett ställe som hette Calella. Därför hade jag talat om för henne att jag var på väg dit och föreslagit att vi skulle träffas. Nu var det visserligen ett annat Calella (de Palafrugell), men det var inte alltför långt borta. Därför tog hon tåget och vi träffades över en eftermiddag. Det mest otroliga är ju att jag vet att jag tog bilden det året och att hon då var ett halvår från att fylla sextio.
När jag kom hem hade jag åter en gång en innehållsrik vecka bakom mig. Resten av hösten tog jag det lugnt och ägnade mig mest åt familjen.
Jag bjöd Renate ut på middag, när hon fyllde år. Hon avböjde först, men accepterade sen om jag högt och heligt lovade att "hon inte behövde dricka någon alkohol".
Jag blev ganska besviken, för jag hade, förutom första gången vi var ute, aldrig ens försökt att övertala henne till att dricka alkohol. Jag förstod väl varifrån vinden blåste och jag undrade om hennes mor försökte framställa mig som en obotlig alkoholist? Hur som helst gick vi ut och åt en alldeles utsökt lammgryta. Vi var överens om att det inte fick bli sista gången.
Någon vecka senare började Renates kurs på universitetet igen. Dagen efter fick jag ett mycket utförligt mail, som i detalj redogjorde för hennes upplevelser denna dag. Hon är en gudabenådad berättare, så att det är ett rent nöje att läsa den fem sidor långa rapporten.
Jag blev glad, för att jag indirekt tog åt mig äran av vår cykelutflykt, då hon skrev: "En klasskamrat sade att det var väldigt jobbigt att cykla till skolan ibland, för att det var "bara uppförsbacke och när man kommer fram är man alldeles skakig i benen". Då tänkte jag: "hehe, jag har cyklat nästan sex mil på en gång!" (utan att bli så himla trött). En annan rolig händelse var att Renate frågade mig om jag kunde hjälpa hene med ett arbete, som hon skulle skriva för sin kurs. Det är klart att jag gjorde det. Det kändes lite lustigt, eftersom det påminde mig om min egen tid på universitetet. Vi jobbade halva natten, innan vi kände oss nöjda. Vi fick kommentaren:"Det var bra, vissa saker kunde ha utvecklats lite, men bra."
Gunnar hade blivit rätt intresserad av att kasta pil under tiden. Han började att följa med mig till träningarna. Det var jätteroligt att ha en aktivitet tillsammans med min son. Inte minst för att vi efter träningarna oftast gick och tog en öl på en pub. Även Renate hade börjat spela dart hemma hos mig. Jag minns ännu hennes glädje, när hon gick ut på en dubbel första gången - det var dubbel 2.
Geri, min bror, och Monika började på en jorden-runt-resa i mitten av november, som skulle dröja till början av mars. Personligen tror jag att det lätt kan bli för många intryck, om allting upplevs inom några månader. Jag skulle nog föredra flera kortare resor istället. Till sist vet jag inte, om "världen-runt" inte är överambitionerat, när det finns så mycket att se och uppleva i Europa. Fast möjligtvis är jag bara avundsjuk.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


7.6.2022 by webmaster@werbeka.com