DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Sibiu, eller Hermannstadt har ett brokigt förflutet. Det finns en sägen, som säger att det i följet av Gisela, dotter till Kejsar Heinrich II, fanns en ung, men fattig adelig, som hette Hermann. När han hade följt Gisela till Ungern, där hon gifte sig med den ungerske Kung Stefan I, fortsatte han med några kompisar österut, tills han stannade vid ett ställe som behagade honom und grundade en stad där, som fick hans namn. Historiskt mera troligt är att staden grundades av tyskar, förmodligen från området kring Köln, under sena 1100-talet. Sedan blev staden soms ungerskt, österrikiskt eller rumänskt, allteftersom de politiska vindarna vände. Dessutom fick staden stå ut med återkommande belägringar och brandskattningar genom tatarer och ottomaner, men även genom lokala "furstar". Det är kanske inte så underligt att man fram till 1600-talet byggde hela fyra försvarsmurar runt staden. På bilden finns en del av stadsmuren, mellan två torn, som har överlevt alla anstormningar. Det är redan sen eftermiddag, när vi har inkvarterat oss på hotellet. Det är ingen idé att hyra en bil redan nu, det skulle bara kosta en dag extra. Därför beslutar vi att ge oss iväg på en promenad genom stan, som faktiskt är större än jag hade trott.

Den har 140000 invånare och är därmed ett snäpp större än Västerås. Trots att det är mer än 25 år sedan revolutionen, efter vilken nästan alla av den tyskspråkiga befolkningen lämnade Rumänien för Tyskland eller Österrike, finns ännu båda språken på de flesta skyltarna. Inte så långt från vårt hotell finns ett stort torg, större än en fotbollsplan, där tydligen mycket av det dagliga livet sker. Det är klart att vi dras ditåt. Alldeles i början finns Casa Frieda, ett behövligt vattenhål i den rumänska hettan.   Vattenhål är faktiskt mera träffsäkert på Geri och Monika, eftersom varken min bror eller hans fru är förtjusta i alkoholiska drycker. På sin höjd har Geri någon gång druckit en whisky tillsammans med mig. Men det hindrar givetvis inte mig från att hålla till godo med det rumänska ölet.

En stund senare passerar vi det österrikiska konsulatet och ser ännu något senare en grupp zigenare i sina färgglada dräkter. Ytterligare senare har vi gått upp i ett kyrktorn, där jag knäpper ett annat intressant foto.

På en undanskymd plats bakom kyrkan finns det en fontän. Och en flicka, som i lugn och ro tvättar sina fötter i vattnet. Att döma efter de avtagna ryggsäckarna handlar det om tågluffare, som på så sätt sköter sin hygien. Åter tänker jag på skillnaden mellan folk och folk. Skulle någon myndighetsperson ha kommit på tjejen, skötande sin hälsovård, hade hon förmodligen fått en förmåning om att man inte fick göra så. Inget mer. Men sen undrade jag om det skulle ha varit samma sak, om det hade varit en zigensk flicka istället. Tyvärr tror jag inte det. Jag tror att den senare hade fått sig en ordentlig utskällning, om hon inte till och med hade släpats till en polisstation. Hur som helst skulle fördomarna mot zigenare ha vuxit sig ännu en bit starkare.

Jag tycker om att det är färgstarkt i staden, inte minst husen har ofta skarpa färger, fast ännu mer tycker jag om ögonen, som många av husen ser ut att ha, när de på vindsvåningarna har smala fönster, skyddade med en överbyggnad, som liknar ögonbryn. Till slut är vi tillbaka till "Stora Ringen", platsen som vi började på. Fast nu är vi på dess andra ände. Där finns stadshuset, bredvid den katolska stadskyrkan.

I Siebenbürgen är de flesta protestanter. Det har att göra med att det var många, som under och efter Trettioåriga kriget (som ju var ett religionskrig) flyttade ifrån länder med katolsk trosåskådning. En del av dem som kom, hade till och med blivit landsförvisade. På en nattlig rundgång i stan stötte vi på en pittoresk trappa från övre till nedre staden, samt något senare på "Café Wien", där vi trots den sena timmen måste inmundiga en kopp kaffe. Personligen tycker jag att denna diskreta belysning är mysigare än många skarpa neonfärger.

Dagen därpå fick vi vår hyrbil efter lunch. Modellen, som vi ville ha, fanns inte inne på morgonen, så vi skulle få den klockan tretton. Den fanns fortfarande inte, men då fick vi en bättre modell för samma pris. Och vi fick den till och med framkörd till hotellet.

Vi ska inte till våra förfäders hemby idag. De har en "återvändardag" i morgon, då många emigranter kommer tillbaka för ett besök. Det passar bättre, att vi också dyker upp då. Vi åker istället en dryg mil söderut, till Cisnadie, Heltau på tyska. För på den angränsande Michelsberg finns en av Siebenbürgens äldsta kyrkofästningar. Eftersom området genom århundradena har varit utsatt för belägringer, överfall och plundringar, har man i de flesta byarna byggt en stabil mur kring kyrkan. Den fungerade sedan som en borg. I kristider kunde folket dra sig ditåt och försvara sig. På bilden till höger syns den moderna kyrkan nere i byn, medan vi vandrar uppför det ganska branta berget.

Som tur är finns det några bänkar på vägen dit, så att man kan vila upp sig inför nästa etapp. I gengäld får man sedan uppifrån en utsikt, som nog sträcker sig över flera mil. Hermannstadt, staden som syns är ju över en mil därifrån. Även själva kyrkan, den allra sista tillflyktsorten, är försedd med tjocka murar och med skottgluggar i de övre delarna.

På borggården ser man att muren är försedd med bröstvärn. Den är inte speciellt hög, men så har man också hjälp av den branta stigningen upp mot toppen.   Det finns till och med en brunn på gården. Jag tänker på hur djupt de måste ha grävt, innan de kunde stöta på något tillförlitligt vattenförråd. Men å andra sidan var ju det en garanti för att man även kunde klara en längre tids belägring. För mat sörjde i värsta fall de medhavda djuren. Nästa bild har jag inte förminskat, så att alla kan se hur vansinnigt varje krig är. I kyrkans långskepp (det finns inga sidoskepp) är samtliga väggar täckte med stentavlor, till minne av dem som har fallit i Första världskriget. Sammanlagt rör det sig om några hundra. Men titta på datumangivelserna. De allra flesta var ju i tjugo- till tjugofemårsåldern!!! Vilket fruktansvärt vansinne. Och det pågår oavbrutet i vår värld, oavsett om det nu är i Jugoslavien, i Irak, i Jemen, i Palestina, i Ukraina eller i Somalia! Eller någon annanstans i världen. Så många unga, med hela livet framför sig! Och för vaddå? För någon ideologi, för någon maktgalen politiker? Det finns minnestavlor för krigsoffer lite varstans. Där räknas i regel bara namnet upp. Men här gör alla datum det till en mycket mer djupgående protest. Sådana tavlor borde klä väggarna i vartende presidentkansli, vartenda parlament, vartenda regeringsställe!

Så ledde en enkel utflykt till åtskilliga eftertankar. Naturligtvis kan man inte finna sig i allt, men vapen har nog aldrig lett till en lösning, utan bara skapat mera våld. Var det inte Bertold Brecht, som sa: "Jag har ingen ryggrad till att slås sönder." Det måste finnas andra och bättre lösningar än att ha ihjäl varandra! Vi åt nere i byn Heltau på ett enkelt ställe, men som hade god mat, innan vi åkte hemåt igen. På kvällen gick vi en runda genom centrum, fast det blev inte så sent - det skulle bli en lång dag i morgon.

Jag hade fått kontakt med en annan Kauntz från Donnersmarkt, Walter. Han har skrivit tre böcker om Donnersmarkt, huvudsakligen som egna minnen och skrönor, som berättades. På så sätt gav han en bild av livet under 1900-talet. Vi är inte släkt, namnet till trots, åtminstone inte under de senaste fem generationerna. Walter erbjöd sig att stå till vårt förfogande som guide under dagen, sen kunde vi tillsammans åka till återträffen på kvällen. Vi hämtade upp honom tidigt på morgonen i Blasendorf, Blaj på rumänska. Även där har man en varg som minne av den romerska erövrigen på etthundratalet. Här dock utan kejsare, men väl med pojkarna Romulus och Remus, som diar vargen.

Walter tycker att vi borde åka till Sighisoara, eller Schäßburg på tyska. Fast på vägen dit stannade vi först i Biertan, Birthälm på tyska, för att ta oss en titt på kyrkofästningen där. På sätt och vis är det synd, att vi redan igår tittade på en kyrkofästning, eftersom det inte är något nytt för oss. Men själva kyrkan var under nästan trehundra år ett biskopssäte i denna lilla by. När en av byns invånare år 1572 valdes till biskop, flyttade han fräckt nog biskopssätet till hembyn.

Kanske är det därför som kyrkan besitter det största altarskåpet i Siebenbürgen. En annan, ganska lustig bakgrund har ett litet hus i östra delen av muren, det så kallade "äktenskapsfängelset". Om ett äkta par grälade för mycket, kunde det hända att de förvisades till just den har stugan. Den hade bara ett enda rum och de var tvungna att stanna där, tills de lovade bättring eller skiljde sig. Till yttermera anpassning bidrog inredningen. Det fanns bara en säng, en stol och ett bord. Och vad värre var, även bara en tallrik och ett bestick. Detta var tydligen ett ganska effektivt sätt att främja samlevnaden, eftersom det under fyrahundra år skedde bara en enda skilsmässa efter denna tvångsvistelse.

Det är synd att kemin inte stämde mellan min bror och vår guide. Det blev aldrig någon konflikt, men animositeten fanns där och det påverkade stämningen.

Nästa stopp var Schäßburg, där vi ju hade varit, när tåget dirigerades om dit. Fast då såg vi ju ingenting av staden. Den är intressant för att det är en av de största kyrkfästningarna, byggt i en oval, omgiven av en drygt 900 meter lång stadsmur. Det står cirka 150 hus inom fästningsområdet - och där bor folk fortfarande. De flesta husen är målade i pastellfärger, såsom de även är i Sibiu. Jag vet inte om det är för mina geners skull, men jag tycker om denna färgprakt istället för enformiga röda hus med vita knutar eller storstädernas betonggråhet. Det finns många fler turister där än i Hermannstadt. Till en del beror det väl också på Vlad Dracula, alltså Vlad Tepes, Draculas, far, som sägs ha bott i det gula huset på bilden under fyra år på 1400-talet. Närmast Draculahuset finns Stundenturm (timtornet), som kallas så eftersom stadens stora klocka sitter på den sedan 1600-talet. Tornet är en del av den gamla befästningsmuren och inrymmer idag stadens historiska museum. Det finns också - om turisterna är orsak eller verkan är svårt att säga - mycket gatuförsäljning, ofta vid ingången till huset, där man själv bor. Det bjuds på det mesta. Mössor och t-shirts, magneter, små bilder och vykort och mycket annat. Just sådant, som turister oftast köper som minne.

På vägen tillbaka stannar vi en stund i Mediasch, för att Walter har gått på gymnasium där och vill visa runt lite. Men det finns inget speciellt, som framhäver den lilla staden från de andra, som vi har sett. Därför går det ganska raskt vidare till Donnersmarkt och återträffen. På bilden syns det på kroppshållningen, att mötet är viktigare för Walter än för Geri och Monika ...

Och när vi kommer in i samlingssalen måste även jag ta mig samman för att inte sucka högt. Röstläget blir högt, när det sitter några hundra personer i en alldeles för liten sal. De flesta känner varandra, medan vi inte känner någon. Det finns ingen chans att påbörja ett vettigt samtal heller, för man hör knappt vad man själv säger.

Vi avnjuter någon liten transsylvansk specialitet - det är väl den största behållningen. Sen ger vi oss äntligen iväg ut. Man ska gå i samlad tropp till kyrkogården, där en präst kommer att hålla en utomhusmässa. Det är vi heller inte så vansinnigt intresserade av. Men jag har i alla fall en möjlighet att ta kort på omgivningen, för att få ett intryck av vad mina förfäder såg. Det känns ganska fint. Inte minst fruktträden och vinrankorna på den högra bilden återkopplar även till min barndom i Klosterneuburg.   Själva bebyggelsen varierar rätt mycket. Från att vara rätt prydlig i centrum, kommer vi även förbi ganska fallfärdiga hus. Det är förstås främst sådana, vilkas ägare har utvandrat, antar jag. Men det finns för all del även en del nybyggen. Som väl har rumänska byggherrar, som nu har chansen att komma över en del billig mark.

Vi går förbi kyrkan, som även den har en försvarsmur, trots att den inte ligger på någon höjd. Kyrkogården ligger en bit utanför byn. Jag vet ju i vilka husnummer en del av mina släktingar har bott. Jag tycker att det skulle vara roligt att se något av dem. Men jag blir besviken. Det är ingen som kan ge mig någon upplysning och husnumren har ändrats många gånger, så att inte det heller är någon hjälp. Även kyrkogården är en besvikelse. Vi smyger iväg och tittar oss omkring, medan de andra övervarar minnesmässan. De flesta gravarna är inte skötta, fast det är kanske förståeligt, eftersom det inte finns så många kvar, som skulle kunna göra det. Det stör mig inte heller, i och för sig, jag skulle kunna tänka mig att ligga under ett fruktträd någonstans, som på bilden till exempel. Det är ingen som behöver sköta min grav. Det är bättre att mina avkomma läser något som jag har skrivit. Då får de tar del av mina tankar, istället för att känna sig tvingade att åka till en kyrkogård, för att minnas mig. Men de förvittrade stenarna gör det svårt att läsa inskriptionerna. Jag tar kort på alla gravar med Kauntz-anknytning, men när jag kom hem och tittade efter, så fanns det ingen från vår familj. Dessutom är alla gravar av nyare datum, ungefär från mitten av 1900-talet.

När vi kommer tillbaka till samlingslokalen blir det först en uppvisning av en rumänsk barnkör, som sjunger tyska sånger. Det är rumänska barn, som går i någon av de tyska skolorna, som ännu finns, även om det knappt finns något tyskt barn kvar. Det som är roligast är dock de två tjejerna i folkdräkter. Den äldre vänder sig helt öppet mot kameran, som hon tycks vara mer intresserad av än av introduktionssnacket. Den lilla vågar inte riktigt, men hon är också medveten om att jag tar kort och hon sneglar hela tiden ur ögonvrån. På tal om att vara kvar, förresten ... Utvandrarna kallar folket som stannade i Rumänien för "die Zurückgebliebenen".

Det är ganska fräckt egentligen. Visst kan det betyda "de kvarblivna", men det kan lika gärna översättas med "de efterblivna". Jag ska inte anklaga någon, men mitt intryck är att den tyska befolkningen har höga tankar om sig själv. Kanske tycker de själva att de är lite förmer än andra. Det kan naturligtvis vara nedärvt, eftersom det genom flera århundraden var en grupp, som hade försetts med fördelar, såväl politiskt, som ekonomiskt. Även skolväsendet bedrevs intensivare och därigenom fick de även ett intellektuellt försprång. Det dröjde ju till mitten av 1900-talet innan rumänerna fick sitt likaberättigande i Transylvanien. Men det var då det. Genom lång inavel försvann nog en del av den historiskt gynsamma utvecklingen. Simonis, Sifft, Kauntz, Speck och kanske någon till utgör i princip alla familjenamnen i byn. Att killarna hette Georg, Johann, Michael och flickorna Anna, Katharina och Maria skulle bara vara så. Jag uppskattar att det är minst hälften, förmodligen fler, som fick ett av dessa sex namn. Någon Andreas och någon Elisabeth eller Sara fanns väl också - men då var föräldrarna ganska modiga, genom att avvika så starkt från normen. Vi aväter även kvällsmaten, som serveras efter uppträdandet, men sen ser vi till att komma iväg så snabbt det går. Visst, det var roligt att ha varit där, men jag hade ändå väntat mig så mycket mera. På kvällen sitter vi åter i, eller rättare sagt utanför någon lokal i Hermannstadt och njuter av den ljumma kvällsvinden och varandras sällskap.

Nästa morgon har vi inget fast program, så vi åker på måfå, närmast för att hitta ett ställe, där man kan få en kopp kaffe. Vi åker genom åtskilliga byar, men det råder närmast svenska förhållanden här på landsbygden. Det finns varken pubar eller caféer så långt ögat når. En by utan bykrog är oföreställbart i Österrike ... Äntligen, i Axente Sever, som på tyska heter Frauendorf, hittar vi en lovande skylt, som säger "Würzburger Hof". Tyvärr är det dock stängt och vi misstänker att det har varit så under längre tid. Fast nu, när vi ändå har klivit ur bilen, kan det vara skönt att stå på benen ett tag. Alldeles bredvid den gamla krogen finns det ett "Muzeul cetate", eller ett fästningsmuseum. Namnet kommer av att det är finns inom kyrkfästningen.

Av de senare har vi sett nog många nu, men inget museum i någon av dessa. Alltså ... Vi har inga stora förväntningar, men blir genast glatt överraskade, när vi har har passerat porten i den tjocka muren. En ljuv och välskött trädgård möter oss, blommor och grönska tävlar mot varandra. Ett vänligt mottagande från en tysktalande dam kom därnäst. Tyska hade hon lärt sig i skolan, förklarade hon.

Hemma hade man bara pratat den sachsiska dialekten, som hade utvecklats här under flera hundra år, så att den hade blivit ganska svårförståelig. Det fanns även ett bord med några stolar, så vårt hopp för en kopp kaffe gjorde en sats uppåt. Men nej, hon fick inte sälja förfriskningar, endast bjuda på frukost för övernattningsgäster. Men om vi ville vänta lite, kunde hon alltid bjuda på en kanna kaffe. Gissa, om vi tackade ja. Övernattning? Vi frågade nyfiket och fick reda på att man tidigare utmed muren hade byggt sa kallade kornkammare, där man lagrade livsmedel och annat. Fyra av dessa kammare hade man byggt om till bed & breakfast, som man hyrde ut.

Hör och häpna! Det kostade tio Euro per person och natt! Varje rum hade badrum med dusch och toalett. För ytterligare fem Euro kunde man även få frukost till! Även om hotellpriserna i Rumänien ännu var överkomliga, så var ju detta ett helt otroligt erbjudande. Förutsättningen är dock att man har tillgång till bil, eftersom de offentliga förbindelserna var undermåliga på landsbygden. Men i vilket land är det inte så?   Längan med pensionsrummen hade restaurerats snyggt, medan den andra halvan hade bibehållits i något äldre skick. Där var museumsdelen inhyst. Naturligtvis tittade vi även på museet, när vi hade druckit vårt kaffe. Där fanns det exempel på vertyg, som behövdes vid åkerbruket, samt redskap och inte minst förklaringar till andra göranden. Man förklarade till exempel hur man tillverkade linne, eller hur man brände kalk. Inte minst upplystes också om brännvinstillverkning. Redan på 1300-talet destillerade man brännvin, gjord på sviskon. Det är fortfarande den traditionella drycken i Rumänien, kallad Țuika (uttalas Tsoika). Dessutom finns det alla möjliga föremål, från prydnadstallrikar till fotogenlampor. Det finns även en kort historia över området, som har varit bebott mycket länge. Nyligen har man hittat en guldskatt från 300-talet före Kristus. Den nuvarande byn grundades dock av flamländare på 1300-talet. Det varen högst öväntad, men mycket givande förmiddag.

Eftersom vi ändå bara är ute på måfå, stannar vi i nästa by. Den heter Seica Mare eller Marktschelken på tyska. Den är i minsta laget och dessutom är kyrkan låst. Medan Geri och Monika redan är på väg nerför backen till stora vägen, där vi har parkerat bilen, stannar jag kvar för att ta några bilder på omgivningen. Då kommer en kille, som kör häst och vagn. Ha, tänker jag, finns sånt kvar? Och jag tar någon bild på honom och hästen också. Då stannar han mitt i nedförsbacken och kommer emot mig, gormande. Det är en bjässe och han gillade tydligen inte, att jag tog kort på honom. Mín käre bror har hört kuskens vrålande. Han vänder sig om och tittar intresserad på utvecklingen, utan att göra en min av att komma tillbaka. Under tiden har kusken, som tydligen är zigenare, med gester gjort klart att han ville ha pengar för kortet. Jag skakar på huvudet och ler. Språket utgör ju en del hinder, så jag tar fram min bäste wienska dialekt och förklarar för honom att jag inte tog kort på honom, utan på hästen. Jag har ingen aning, hur mycket han förstår av detta, men jag fortsätter le och klappar honom på armen. Detta tycks lugna honom. Jag pratar vidare och säger att han har en fin häst. Jag pekar på den och han nickar. Vi tar farväl av varnadra med ett handslag. Puh ... Sen, i bilen, kommer mina tankar igen. Stämningen svängde definitivt när jag tog honom på armen. Jag tänkte på att rumänerna ju inte är speciellt kända för att vara trevliga mot den romska befolkningen. Kunde det vara så att han uppfattade kroppskontakten på så sätt, att jag inte tycktes mig vara bättre än han? Var de leenden han annars fick bara hånleenden tillsammans med en föraktfull min?

Jag vet inte, men kanske var mitt uppträdande gentemot honom mer värt än den där femman eller tian, som jag kunde ha betalt för fotot? När vi kom en bit utanför byn ser vi plötsligt en ortodox kyrka. Är inte det ytterligare ett tecken på översitteri gentemot rumänerna, som i sin tur sätter sig över zigenarna? Jag vet inte det heller, men jag funderar på varför den ortodoxa kyrkan måste stå utanför byn ... Vi beslutar att titta på den, som ersättning för den lutheranska, som hade varit låst. Visserligen finns det här också en grind vid ingången till tomten, men kyrkan är öppen. Det är intressant. Kortväggen bakom altaret är en enda stor målning, som är sammansatt av små bilder. Å andra sidan finns det inga bänkar, utan bara vanliga köksstolar för församlingen att sitta på. Även sidoväggarna har var sin jättestora målning, som upptar all plats mellan fönstren. Den till höger visar hur Jesus rider in i Jerusalem, sittande på en åsna. Den på vänstra sidan visar yttersta domen. Allt detta målat med ikoner. Det är, som sagt, intressant att se. Jag funderar igen . Kan det vara så att ikonmåleriet är en kompromiss mellan islams förbud att avbilda människor och vår kristna uppfattning om detta? Ville man, mittemellan dessa två områden, hitta ett sätt att tillfredsställa båda?

Redan på väg hem, stannade vi en gång till. I Stolzenburg, Slimnic på rumänska. Det tyska namnet kommer förmodligen av den riktiga borgen, som en gång i tiden hade stått på höjden. Idag var det bara ruiner kvar. Den lär ha byggts redan på 1400-talet. Den är klassad som minnesmärke, men man fick inte besiktiga den på nära håll. Det var kanske tur, eftersom det till och med framgår av bilden, hur stora sprickor det finns i hela bygget. Det kan nämnas att det år 1977 bodde drygt 2000 tysktalande invånare här, medan antalet år 2011 hade sjunkit till trettiotre! Vi tillbringade kvällen återigen i Hermannstadt och gjorde upp planer för att åka till Alba Iulia, Karlsburg på tyska, nästa dag.

Som de flesta städerna i Siebenbürgen hade Alba Iulia en mycket brokig historia. Romare, ungrare, osmaner och österrikare och till sist rumäner slogs om regeringsmakten där. Staden hette Weißenburg efter att den grundades, men när Eugen av Savoyen för Österrikes räkning hade slagit den osmanska hären och befriat Transylvanien, döptes den om till Karlsburg, till heder av Kejsar Karl VI. Prins Eugen sörjde också för att en stark fästning byggdes i staden. På bilden nedan syns de stora och starka fästningsvallarna. Inne på fästningområdet kan man se den gamla fästningsmuren, som romarna hade byggt. Porten är dock tack och lov restaurerad och säkrad under nyare tid.

Efter att ha vandrat genom hela fästningen - det tog en bra stund - gav vi oss ut på själva staden. Den utmärker sig genom sin starkt religiösa prägel. Den är ett ärkebiskopssäte för katoliker likväl som för rumänsk-ortodox religion. På bilden ses den ortodoxa katedralen till vänster och den katolska till höger. Det är rätt intressant att de tyska invånarna i hela Transylvanien nästan uteslutande tillhör protestantiska kyrkan, men här i Karlsborg är de klart underrepresenterade. Men staden dominerades genom århundraden av rumänsk befolkning och Österrikes Habsburgare var strängt katolska - det är förmodligen den historiska förklaringen. Samtidigt visar det att det går alldeles utmärkt för flera religioner att samsas på samma ställe.

På torget står ett monument till minne av Mihai Viteazul. Han är en rumänsk nationalhjälte, eftersom han på sena 1500-talet för första gången förenade Rumäniens tre furstendömar, Walakiet, Transylvanien och Moldavien. Föreningen varade dock bara i fyra månader ... Staden kryllar av diverse palats och skrytbyggen.

Här på bilden ovan kan man även hyra in sig för fester och liknande. Fast jag misstänker att det förutsätter en ganska tjock plånbok. På väg tillbaka till bilen passerar vi något slags gatutivoli och Geri kan inte låta bli att visa sina färdigheter. Jag avstår, jag är nöjd med mina egna pilar, som ju är en aning mindre. Vi hittar också en häftig fontän, som sprutar vattnet i en mängd olika former.

Vi hade gjort upp om att lämna tillbaka bilen dagen därpå vid lunchtiden, så att vi tillbringade de sista timmarna med att ströva omkring i Herrmanstadt och ägnade tiden åt återblickar. Jag tror att vi alla är nöjda med den här semesterveckan. trots att mötet med våra anfäder inte riktigt hade motsvarat våra förväntningar. Detta var kanske det minst tillfredsställande, men vi hade ändå fått en liten uppfattning om samhället som de hade levt i. Fast istället hade vi fått så många andra positiva intryck, som vi inte hade räknat med. Dessa vägde väl upp alla eventuella besvikelser.

Inte minst hade jag fått en vecka tillsammans med min bror. Vi checkade ut nästa morgon och skiljdes vid järnvägsstationen. Jag skulle tillbaka till Bukarest och flyget, medan Geri och Monika kunde kliva på tåget till Wien i Herrmanstadt.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av