DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


I fädrens spår


Nej, jag har inte åkt Vasaloppet. Men ändå är rubriken mycket träffande. Jag har hållit på med en del släktforskning och vet att alla Kauntz, som jag har hittat, har rötter i Transylvanien i Rumänien. Eller Siebenbürgen, som området heter på tyska. Vår egen familj härstammar från en by, någon mil norr om Transylvaniens huvudstad, Sibiu eller Hermannstadt. Byn, som vår släkt bodde i, heter Manarade på rumänska, Donnersmarkt på tyska. De första kyrkboksanteckningarna finns från början av 1800-talet, men vi vet att dessa nybyggare kom från dagens Tjeckien via Sachsen i Tyskland. Det var kort efter att den österrikiska armén under Prins Eugens kommando hade befriat Transylvanien från ottomanskt styre.
Jag hade länge tyckt att det skulle kunna vara intressant att se byn, där min farfar föddes, samt lite om förhållandena, som folket levde under. När jag nämnde det till min bror, var han också mycket intresserad. Vi beslutade att ta en tur till Rumänien kommande sommar. Inte bara till Donnersmarkt, utan vi ville ta oss en titt på Rumänien överhuvudtaget. Och nu var det dags.
Eftersom jag skulle flyga från Sverige, var jag tvungen att först komma till Bukarest, därför kom vi överens om att träffas där. Sen skulle vi ta tåget till Transylvanien.
Min bror och hans fru skulle ta nattåget från Wien. Men eftersom jag vet att de inte är så pigga på att besöka museer och liknande, beslutade jag att komma en dag tidigare. På flygplatsen i Warszawa blev jag bekant med en ung dam, som hade hälsat på släktingar, men nu var på väg hem. Hennes engelska var utmärkt och vi kom snart in på vilka sevärdheter det fanns i Bukarest. På planet bytte vi till oss säten bredvid varandra och fortsatte att prata. I brist på bättre fick en "spypåse" tjäna som skrivpapper, där hon noterade, vad jag verkligen "måste" se. Själv var hon från Busteni, en liten stad i bergen, Karpaterna.
Vi landade först sent på eftermiddagen och det tog en stund innan jag hade kommit från flygplatsen till centrum och sen till hotellet. Men jag slängde bara in mitt bagage och gav mig ut igen, för att åtminstone bekanta mig med den närmaste omgivningen och för att få i mig en bit mat.
Jag promenerade upp till Piata Victoriei, Segerplatsen på svenska, så att jag lättare skulle hitta nästa dag.
Därifrån leder nämligen Calea Victoriei in till centrum, en gata utmed vilken många viktiga byggnader finns att se. Nästa morgon tänkte jag nämligen följa den ner till centrum. Den är nästan tre kilometer lång. På bilden syns Segerplatsen med regeringsbyggnaden i bakgrunden, alltså Rumäniens Rosenbad.
Om man kan spanska eller italienska är det inte så svårt att förstå en stor del av rumänskan. "Piata" är ju närmast detsamma som italienskan "piazza", alltså "plats" eller "torg". Och "victoria" betyder seger även på svenska. Att ändelsen är lite annorlunda, får man finna sig i, ordet betyder ju samma sak. Det gäller även "calea", där spanskans "calle" betyder "gata". Så är det även med många andra ord.
Namnet kommer av segern över turkarna, rättare sagt ottomanerna, år 1878. Då tågade den rumänska hären in i staden via denna gata. Det finns rätt mycket grönt i Bukarest, träd och inte minst parker, vilket är bra, eftersom det dämpar värmen. Solen gassar och jag har som vanligt ingenting på huvudet. Det märker jag dock inte förrän nästa dag.
Cantacuzinopalatset är en första imponerande byggnad på denna gata. Det byggdes i början av 1900-talet för borgmästaren, som just hette Cantacuzino. Hans son dog tidigt, men dennes maka, Maria, gifte om sig med kompositören George Enescu. Därför är palatset idag ett museum tillägnat just denne musiker. Historien tar underliga vägar ibland.
Jag ska inte hålla något föredrag över Calea Victoriei, men jag vill nämna några fler byggnader vid den. Vid Revolutionstorget finns kungapalatset (bilden till vänster) och mittemot Atheneum, som är Rumäniens viktigaste konsertsal.
 
I anslutning till torget finns även universitetsbiblioteket, som dock har en mycket tråkig historia. I samband med revolutionen mot Ceausescu sattes biblioteket i brand och femhundratusen - en halv miljon - böcker brann upp! Nästan vid slutet av den långa gatan, finns ännu ett palats. Där finns Rumäniens viktigaste bank, CEC. "Jaha", tänker jag, "bankerna med sina supervinster har råd att äga sådana byggen."
 
Men här har jag helt fel. CEC är en statsägd bank (som alla banker borde vara) och byggnaden uppfördes redan år 1900 som bankens förvaltningsbyggnad. Jag ber om ursäkt för mina tankar, CEC, ni är faktiskt en förebild.
Calea Victoriei slutar sedan vid en annan rymlig plats, "Piata Natiunile Unite", eller Förenta Nationernas torg.
Efter denna vandring, mestadels i solgasset, ser jag en skylt, som framkallar den yttersta glädjen. Bara åsynen av tillbringaren utlöser en otrolig längtan efter en nödvändig läskning - och när jag sen räknar om priset, blir själens glädjeskutt ännu högre. En rumänsk Lei (flertal: Leu) motsvarar vid den tiden ungefär 3 kronor. Nu gäller priset för all del inte tillbringaren, utan det finstilta säger klart 0,4 liter. Men ändå, det är ju i runda slängar bara elva kronor! 45 kronor för hela tillbringaren på dryga en och en halv liter!
När jag har stärkt mig , vandrar jag en stund på måfå i centrum. Till min förvåning upptäcker jag en vagn på hjul, med påskriften "Würstelstand". Fast allt annat i den är nog inhemskt. Jag tar mig en sådan inhemsk korv och går vidare på min sightseeing. Jag går in på ett "arkitektur"museum, men blir måttligt imponerad.

De visar en del ruiner från 1700-talet, som står mitt i stan och påstår att de hör ihop med Vlad Tepes, alltså förebilden för Dracula. Klart, om nu Dracula blev mer än trehundra år gammal, skulle det ju kunna vara sant, men annars levde Vlad Tepes på 1400-talet, om jag minns rätt.
Sen beslutar jag att dra mig i riktning hotellet, men på en annan väg. Det finns en stor park, om jag bara går en liten omväg. Inne i parken finns en hel sjö, där man till och med kan åka båt. Jag ser en tavla och blir så glad att jag förstår det mesta av texten, så att jag måste ta kort på den. Och för att skryta lite, sätter jag in den här också.
Nej, det är naturligtvis för att visa hur lätt det är att förstå rumänska: Texten bredvid logotypen förklarar att det är Bukarests administration för sjöar (lac), parker (parc) och agricultur (agrement), alltså jordbruk. Sedan vet jag inte, vad "scaldatul" betyder, men det är (este) i alla fall förbjudet (interzis).
Sen förstår jag inte "vorba" heller, men det handlar om din (ta) hälsa (sanatatea). Därmed faller också det första okända ordet på plats. "Scaldatul" måste betyda "simma" eller "bada". Och därmed är hela budskapet översatt. "Att bada i sjön är förbjudet av hälsoskäl", skulle man väl kunna skriva på svenska. Det stör lite att jag inte kan lista ut "vorba", men jag har givetvis slagit upp det senare. "E vorba de" översätts med "det handlar om" eller "det gäller".
Förlåt mig denna utvikning, men jag tycker nu en gång att språk är fascinerande och det hör väl också till en biografi. Hur som helst var det avkopplande och inte minst lite svalare att ströva genom parken.
På kvällen hittade jag en pub, som faktiskt hade en darttavla, något som tycks vara ganska sällsynt i Rumänien. Och morgonen efter kom ju Geri och Monika, min bror och svägerska. Vi hade ju inte haft tillfälle att träffas så ofta på grund av avståndet, men vi hade en ypperligt rolig vecka tillsammans.
Eftersom de två inte är så pigga på att promenera, beslutar vi att ta en sightseeingbuss, en så kallad "hop-on hop-off", då man kan avbryta färden för att titta på någon sevärdhet mer ingående. Sen kan man fortsätta med nästa rundtur. Det innebär att vi åker nedför Calea Victoriei en gång till, där jag har sett det mesta. Men det för oss också till parlamentet.
Detta enorma bygge, som är utsprungen ur Ceausecus storhetsvansinniga hjärna ... Visst imponerar skrytbygget på ett sätt, men om man tänker på att befolkningen hörde till de fattigaste i Europa, då undrar man ju, om man inte hade kunnat använda pengarna till allmänhetens bästa istället för att bygga ett monument åt en diktator.

Sen är det inte bara byggnaden, utan hela omgivningen, som är anpassad till att framhäva parlamentet. Som till exempel boulevarden med alla dess fontäner, som leder fram till byggnaden. På bilden ses ändå bara den mellersta delen av gatan.
Vi kommer också förbi nationalmuseet och den nakna killen med vargen i handen, som jag redan hade sett dagen innan. Men nu får jag i alla fall en förklaring. Statyn föreställer den romerska kejsaren Trajan. Därav vargen, med sin anknytning till den romerska sägnen. Det är ju en varg, som ska ha diat tvillingarna Romulus och Remus, som sedan grundade staden Rom, 753 före Kristus. Trajan slutligen var den kejsare, som erövrade området, som till stor del utgör dagens Rumänien, på den tiden kallat Dacia. Därav kommer också det stora latinska inflytandet på språket. Men hur kan det komma sig att han är naken, om han ändå var kejsare? Det ska uttrycka att han var mycket tolerant, när han hade underkastat landet och inte ville pådyvla befolkningen romerska seder eller kultur. Det är väl relativt, om man till exempel tänker på just språket. Men det är därför att han framställs bara som mannen, som erövrade området utan några andra attribut, förutom vargen. Så kan man ju se det, men det är inte alla som är förtjusta i statyn.
Jag ser inga tiggare i Rumänien. Men det finns en och annan som försöker sälja saker. En gammal tant säljer pappersnäsdukar av allt i världen. Jag köper en förpackning för tre kronor, bara för att uppmuntra henne. Hemma på ICA får jag dem för halva priset, men det är inte det, som det handlar om. Klart att jag kunde ha gett henne pengarna direkt, men hon hade kanske blivit förolämpad. och jag tror att jag gjorde rätt. Något år senare satt en rumänska utanför Lidl och försökte sälja blåbär. Jag gav henne tjugo kronor och hon ville absolut ge mig blåbär för det. Jag är inte så förtjust i blåbär, så jag tackade nej. Men hon trugade ända tills jag tog lådan. Jag tror att det inte skulle vara bra för ens självförtroende, att inte ha någonting att erbjuda och bara tigga.
Det är bara vi som så småningom har brutit deras självförtroende genom att se ner på dem eller till och med spotta på dem, att de blir till riktiga tiggare. För då spelar det ingen roll lärngre. Då kan de inte sjunka längre. Den gamla tanten blir i alla fall glad och ler mot mig med två, tre tänder i munnen ...
Och sen har jag en upplevelse av raka motsatsen. Vi kommer förbi ett shoppingcenter och beslutar för att gå in, för att se vad det finns och vad det kostar. Det blir till världens överraskning. Det fungerar som en galeria, med alla möjliga butiker; kläder, skor, hushållsvaror, mobiler och så vidare. Mat finns det också i alla upptänkliga variationer: sushi, italienskt, libanesiskt och en del andra. Det hela kallar sig för AFI Palace.
Men allt detta kunde man kanske vänta sig. Däremot inte den övriga interiören! Att den libanesiska restaurangen har fått en snygg inramning och påminner om en grotta är en kul idé. Men att det i centrum av anläggningen finns en isbana, där man kan åka skridskor mitt i sommaren, det är mera oväntat.
 
Att man, när man kommer en trappa upp, ser sig stå öga i öga med en liten berg- och dalbana, samt att det också finns ett område, där man kan köra runt med elektrobilar, det är kanske ännu mera fantastiskt.
 
Jag erkänner att jag var tagen och tänkte "wow". Men sen kan jag inte låta bli att moralisera igen. Jag tänker på vad det måste ha kostat och vad det kostar i underhåll.
Samtidigt har jag nämligen en bild framför ögonen, som inpräntade sig igår, bara några tvärgator från hotellet. Flagnande puts, graffiti och meterhögt ogräs, som växer fram mellan hus och gångbana ... och det var ju inte enda stället i stan. Det är klart att man vill visa sig som modern storstad och det är klart att man inte kan fixa allt på en gång. Även om det nu är drygt tjugo år, sen man blev av med Ceausescu, tar det ett tag att sanera allt.
Men det är ju även en social fråga. Det sociala gapet mellan ungarna som åkte på isbanan eller körde elektrobil och barnen som lever i misär - det gapet kommer aldrig att minska om man inte börjar i botten. Och till sist kommer det att sluta i kravaller, våld och i värsta fall revolution - det är ofrånkomligt. Kanske blir inte alla konfrontationer så häftiga som 1789 i Frankrike eller 1917 i Ryssland, men det finns ju en mängd mindre revolutioner, som historien tiger om. Man kan också se det globalt. Några ryska oligarker och män som Musk, Bezos, Gates och Zuckerberg, liksom stora multinationella företag med otroliga vinster - allt detta måste sticka i ögonen på det sämst ställda.
Det blir inga långa utsvävningar på kvällen, för nästa morgon ska vi åka vidare. Jag hade gärna kunnat stanna längre i Bukarest, men å andra sidan skulle vi ju titta på området där våra förfäder levde, det var det främsta målet med resan.
Vi har bestämt oss för att "bosätta" oss i Transylvaniens huvudstad, Sibiu - Hermannstadt på tyska. Där ska vi hyra en bil och åka omkring i omgivningen. Sibiu ligger nordväst om Bukarest, men vi åker i det närmaste i nordöstlig riktning, för att följa den lättaste passagen genom bergen.
Till att börja med är det dock knappt kullar i bakgrunden, när vi ser ut genom fönstret. Fast det dröjer inte länge, innan vi har Karpaterna alldeles intill oss.
 
Vi åker genom Busteni, där min bekantskap från flygplanet bor och åker vidare till Brasov, där vi bevittnar att säkerhetsföreskrifterna vid perrongbyte inte tycks höra till de stramaste i världen. Hittills har dock allt gått enligt planerna. Efter Brasov skulle vi snart böja av till vänster, ganska rakt västerut, för att komma till Sibiu.
Problemet är bara att vi inte gör det. Det går ju lätt att kolla riktningen, om man tittar från vilket håll solen skiner. Det är snart lunch, men solen skiner oss fortfarande i baken. Vi fortsätter norrut. Nu börjar tvivlen inställa sig. Vi är ganska säkra på att vi har tagit rätt tåg, men sitter vi kanske i en vagn, som går någon annanstans och har blivit påkopplad på ett annat tåg? Konduktören är ingen hjälp. Han kan varken tyska eller engelska. Inte spanska heller, som jag försöker med, eftersom det är ett besläktat språk. Och även om jag nyss skröt om hur enkelt det är att förstå rumänskan, är det två helt skilda saker att läsa det och att förstå det man hör ...
Efter en lång, orolig stund når vi nästa station, Sighisoara eller Schäßburg på tyska.
Men det ligger inte alls på vår sträcka, utan är redan flera mil norr om Sibiu. Fast här på perrongen finns det äntligen information att få. Det hade fallit ner ledningar på spåret på den ordinarie linjen, därför var man tvungen att leda tåget runt i en cirkel. Men nu skulle vi snart åka söderut och komma till Sibiu med cirka två timmars försening. Nåväl, tack och lov, det var ju inte hela världen.
Snart blir landskapet mindre kuperat igen och vi ser fler och fler exempel på jordbruk. Vi åker förbi någon vinodling, stora ytor med grödor, som till en del redan har skördats och vi ser det rumänska sättet att torka hö. Det är ju en viss skillnad till de hässjor, som användes hemmavid, innan man började plasta in gräset till stora vita bollar.
Det är ganska roligt att se vilka kulturella skillnader det finns även i jordbruket.
Vi åker faktiskt förbi Donnersmarkt, våra anfäders by, men vi är för långt ifrån för att kunna se någon detalj. Och en halvtimme senare är vi i Hermannstadt. Vi tar en taxi, som kör oss till hotellet.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


17.5.2022 by webmaster@werbeka.com