DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Jag hade köpt en provförpackning gröna kaffebönor, fast jag inte brukar köpa sådana erbjudanden. Jag minns inte varför jag hade gjort det. De skulle väl vara bra mot eller för något och de kostade bara 49 kronor i frakt. Nåväl, bönorna kom alldeles innan jag skulle åka till Wien. Och eftersom jag inte ville ta med mig "kuren", förblev de oöppnade, tills jag kom tillbaka. Då väntade en överraskning. Jag hade nämligen fått ytterligare en försändelse med kaffebönor för tre månader framåt, samt en räkning för sex månader på två tusenlappar. Jag bestred fakturan naturligtvis, efter att ha läst till mig på nätet, hur man gör. Det ville avsändaren inte höra talas om, utan hänvisade till att det på deras hemsida fanns klart angivna villkor. Det fanns det nog, fast på en annan sida, som inte ens var kännetecknad med en länk ens. Därför mitt något offensiva svar: Det är bondfångeri, alternativt bedrägeri. Ni får gärna föra ärendet vidare, om ni tycker att det kommer att ge er så pass bra publicitet att det är värt detta. Ni lär inte heller få stöd av övrig internethandel, eftersom era metoder bidrar till att göra inköp på internet mera suspekt. Jag var naturligtvis jätteskraj. Tänk om de skulle föra ärendet vidare och jag skulle bli dömd till att betala deras omkostnader i en tvist ... Det är ju fräckheten i vårt rättssystem, att en enskild person i princip inte har någon möjlighet att låta en domstol avgöra en tvist mot ett företag. Företaget har ganska lite att förlora på ett litet bötesbelopp. Men för privatpersonen innebär det oftast ett enormt ekonomiskt avbräck, om man skulle få domslutet emot sig. Men de svarade en gång till med samma standardmeddelande om att jag hade missat ångerfristen. Jag fortsatte att vara kaxig och svarade: Sluta tjafsa om ni inte har något nytt att säga. Jag hänvisar till den tidigare kommunikationen och bestrider samtliga existerande eller eventuellt kommande räkningar. Efter flera veckor höll vi fortfarande på att skicka räkningar och bestrida dem.

Fast nu hade de plötsligt halverat summan. Jag bestrider nu som förr ovannämnda räkning, liksom betalningspåminnelsen från 2016-06-02, som plötsligt avser endast halva det ursprungliga beloppet. Trots detta krävde de fortfarande 1131 kronor. Till saken hör också att fakturan var daterad den andra juni, men jag fick den inte förrän den nionde juni med posten. Och den skulle vara betald senast den tolfte juni ...

Att de släppte efter på sina krav betydde väl att de inte heller var så säkra på sin sak. De hade ju för all del skickat tre månadsförpackningar, som låg på min bokhylla och skräpade. Därför erbjöd jag mig att skicka tillbaka dessa förpackningar. Jag bifogade en bild med lokaltidningen från den artonde juni, för att visa att jag inte hade använt dem. Men jag kunde ju inte låta bli att ge dem en liten känga till, då jag skrev: För att visa min goda vilja är jag beredd att bekosta returportot, fast jag egentligen inte har någon anledning därtill. Och detta gick de med på. Jag kände mig nog lättad över att ha sluppit ifrån hela eländet relativt enkelt, men det hade i alla fall kostat mycket nerver och tid.

Även inom dartklubben hade vi problem, som jag var involverad i. Det handlade om en höjning av försäljningspriset på öl, som jag tyckte var obefogat, eftersom det endast var somliga, som drabbades av detta. Nu hade man säkert kunnat diskutera det här helt lugnt, men när jag pratade med ordföranden var det andra som la sig i ganska ohyfsat, med dumma argument och bad mig "hålla käften". Fast inte allt var negativt under den tiden. Fotbolls-EM gick i Frankrike och Mattsson på Bankiren hade ordnat en tipstävling. Tjugofem stycken deltog med var sin hundralapp. Det satt ju inte helt fel att ta hem denna tävling och vinna tvåtusen kronor. Fast det roligaste var ändå att Gunnar knep andra platsen och fick femhundra för den bedriften. Vi båda hade alltså kammat hem hela prispotten.

Jag hittade en medicinlista från den tiden - den ser nog i stort sett likadant ut idag. Om man lägger ihop alla medikament, blir det ungefär ett halvt gram aktiva ämnen, som jag få i mig varje dag. Det vill säga att det på ett år blir cirka 180 gram och att jag på sex år måste äta mer än ett kilo ren kemi. En del av pillren hade jag redan ätit sedan 1995. Att de står som ganska nyinsatta på listan, beror förmodligen på att jag fick en ny journal, när jag kom tillbaka från Belgien. Men jag hade fått en helt ny medicin, Xarelto, som skulle verka blodförtunnande, istället för den vanliga Trombyl, som i sin tur bara är lite acetylsalicylsyra, eller ASS som de kallar det på läkarspråk. Jag läste bipacksedeln för Xarelto och upptäckte att den medicinen kunde ge njurskador. Efter någon månad kände jag faktiskt av ett obehag i vänstra sidans njurtrakt. Vid nästa läkarbesök (som förstås åter var en ny läkare) sa jag till att jag inte ville ha Xarelto, utan att de skulle ge mig de vanliga ASS-tabletterna. Det ska fan till att få en läkare att avsätta en medicin, men jag hade just gett mig fan på att jag inte skulle ta den längre. Mitt viktigaste argument var att jag inte hade så mycket glädje av att leva två år längre, om jag de sista fem åren behövde åka in för att få dialys varannan dag. Det handlar inte bara om livslängd, utan även om livskvalitet. Då äntligen gav doktorn med sig. Doktorn som skrev ut Xarelto hade också sagt åt mig att skaffa en blodtrycksmätare. Ok, sexhundra kronor till, men vad spelar det för roll för doktorn? Det som är intressant, det är att inte någon har frågat mig om resultaten sedan dess. Visserligen har man - de få gånger, som jag har varit på vårdcentralen efteråt - tagit blodtrycket på mig.

Men det är vid ett enda tillfälle, kanske en eller två gånger om året. Och då visar resultatet ju mycket olika, beroende på om jag har tagit blodtrycksmedicinen innan, eller inte. Men inte ens det frågar man om ... Vad är alltså nyttan med det hela? Ska det verkligen öka min tilltro till vare sig doktorerna eller läkarvetenskapen? I början av juli spelade jag min sista match för City, då vi hade en vänskapsmatch mot Joker från Åland. Den nya säsongen började jag redan hos Bjurhovda Bulls, den andra Västeråsklubben. Det var visserligen längre väg och Gunnar ville inte byta heller, så det fanns åtskilliga nackdelar med det. Men det var ett mera lättsamt och avslappnat klimat i den klubben, som jag trivdes med från början.

I början av juli finns det under en helg ett traditionsevent här i Västerås. Det kallas för Powermeet. Då träffas en massa folk, som äger gamla amerikanska bilar och åker kors och tvärs genom stan. Till och med busstrafikens sträckning ändras under "cruisingen", då alla bilar visar upp sig i hela stan, körande i en ändlös kö. Och då är det folkfest.

Människor sitter utmed vägarna på medhavda pallar eller i gräset och tittar på skränande och halvfulla passagerare i bilarna, som åker förbi. Jag hade hittills undvikit spektaklet, men det här året blev jag bjuden att följa med - och ja, man måste väl se det själv någon gång, om man vill uttala sig. Jag dömer inte någon, må alla njuta av sitt. Fast för egen del avstod jag även senare från att trängas och sitta obekvämt. Det medhavda ölet som man dricker där som åskådare, kan jag dricka på balkongen också. Och skulle jag vilja se gamla bilar, finns det mängder med motormuseer här i landet - hela sexton stycken, enligt Google. Där kan jag dessutom bilda mig en bättre uppfattning om bilarna, än när de bara "cruisar" förbi.

Om jag själv vill "cruisa", så föredrar jag min cykel. Så även nu, när Renate och jag skulle se om det gamla tremilspåret runt Västerås fortfarande fanns kvar. Det fanns ju en och annan markering i asfalten, där man skulle svänga. Men många var borta och jag fick lita till mitt minne, hur det hade sett ut för cirka tjugo år sedan. Men det var en rolig eftermiddag i alla fall. Vi beslutade också att vi skulle ta en dagsutflykt till Skokloster och titta på slottet där. Vi hade tur och hade underbart sommarväder, den dagen vi åkte.

Redan parken med de gamla träden gjorde intryck. Kyrkan är dock ännu en bra bit äldre. Dess grundstenar härstammar från ett nunnekloster på 1200-talet. Efter att Herman Wrangel fick Sko gård som gåva år 1611, restaurerades kyrkan ganska omfattande. Slottet byggdes dock av sonen, Carl Gustaf, ungefär ett halvt sekel senare.

Det finns naturligtvis en hel del sevärdheter bland de utställda föremålen, men jag ska ägna mig bara åt en av dem, eftersom den har österrikisk anknytning. Det är konstnären Arcimboldos målning av Kejsar Rudolf II. Denne levde under andra hälften av 1500-talet och var sympatiskt nog mindre interesserad av politik, utan mer av konst och vetenskap. Han flyttade sitt residens från Wien till Prag och hade där bland andra Johannes Kepler och Tycho Brahe i sin tjänst. Båda dessa var matematiker och astronomer. Under Rudolf II blomstrade hans rike, vilket ju inte är så konstigt, när man använder sin makt till att främja vetenskap och kultur istället för att föra krig. Rudolf II dog 1612.

Arcimboldo målade många allegoriska bilder, där han använde endast föremål för att framställa motivet. Till exempel använde han bara böcker för att skapa "Bibliotekarien" eller en säsongs framträdande egenskaper för att symbolisera denna. "Vintern" består alltså av kala grenar, rötter och apelsiner (före globaliseringen fanns sådana endast på vintern tillgängliga), "Sommaren" av blomster och blad, och så vidare. Med "Vertumnus" skapade han en posthum hyllning till Rudolf II, eftersom detta porträtt består enbart av växtlighet - vilket skulle uttrycka tillväxten under kejsarens tid. När Rudolfs bror Matthias efterträdde på kejsartronen, flyttade han residenset tillbaka till Wien och Arcimboldos målning blev kvar i Prag, tillsammans med så mycket konst och andra skatter. Allt detta blev ju ett rov för den svenska armén, när den intog Prag. Därför finns alla dessa kulturföremål i Sverige idag. Eftersom den bondska Vasaätten fortfarande regerade i Sverige, hade man ju ingen nämnvärd egen kultur. Arkitekter och administratörer fick man hämta från utlandet, huvudsakligen Tyskland. Därför kan man tycka att Prags plundring fungerade som kulturell u-landshjälp.

När vi sedan hälsade på ett slottsspöke, som dock bara visade sig i spegeln, tyckte vi att hon hade en förfärlig likhet med Renate. Vi tog också farväl av gamle Herman, anfadern till ägorna i Sko, även om vi bara kunde se honom högt till häst, respektive vilande på sarkofagen.

Strax efter besöket på Skokloster fyllde jag år. Renate och jag hade sedan länge bestämt att vi skulle gå och äta den goda lammgrytan, som vi hade upptäckt på en krog i närheten. Men när Renate kom hem till mig, ville hon inte följa med. Fast jag började tröttna på hennes brutna löften. Dessutom var jag mycket besviken. Så, jag talade om för henne att vi hade varit överens om det och att jag dessutom råkade fylla år. Med en suck följde hon med. Men det dröjde lite med maten och när klockan blev åtta, började hon gråta - för att hon inte kunde se "American Housewives" på TV, tillsammans med sin mor. Då insåg jag att jag inte hade någon chans i denna konstellation och jag gav upp. Hon hörde inte heller av sig. Jag har skrivit något e-mail under tiden, för att kanske få en öppning - men hon svarade inte. Vad ska jag göra? Jag såg en mycket bra sentens för en tid sedan: Säg inte till fädrarna: "Varför ansträngde du dig inte mer för att träffa dina barn? Fråga istället mödrarna: "Varför ska han behöva anstränga sig?"

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av