DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

På den tyska frågesportsidan, där jag deltog, kom det till en schism mellan ledningen och några av deltagarna. Jag försökte hålla mig neutral i slamkastandet mellan de båda grupperna, men det var inte lätt, eftersom båda sidorna försökte att dra i mig. Till slut blev jag tvungen att välja sida. Eftersom jag sedan tidigare hade haft bra kontakt med Elke, från södra Tyskland, valde jag hennes grupp.

Elke hade dessutom startat ett musikforum, som kom igång ganska bra. I det sammanhanget blev jag även inbjuden att skriva artiklar. Jag passade på att skriva om svensk populärmusik under det senaste halva seklet och en serie om antikrigssånger, samt inte minst min betraktelse om "Stilla natt", som blev så bra, att jag även översatte den till svenska, för att också kunna ställa in den på mina egna nätsidor. Det är roligt att läsa korrespondensen med Elke så här i efterhand. Vi har ju aldrig träffats, men vi hade ganska lika åsikter om det mesta och skrev många och långa e-mail till varandra. Hon är en stor Astrid Lindgren-supporter och rent allmänt intresserad av Sverige, kulturen och språket inklusive. Fast jag väntar fortfarande på att hon ska komma och se landet med egna ögon. I september åkte jag åter till Calella i Spanien för en veckas dart. Det var så mycket roligare den här gången, eftersom jag hade Gunnar med mig. Dartresultaten var det inte så mycket att skriva hem om, även om Gunnar hade några framgångar. Däremot var det roligt att ge sig ut på gemensamma upptäcktsfärder. Vi hittade till exempel "Casa Austria" och kunde införliva oss riktig österrikisk mat där. Samt tillhörande dryck, förstås.

Men den stora upplevelsen var tveklöst Sagrada Familia i Barcelona. Vid första besöket, 1989, var endast sidotornen byggda, resten var bara en stor byggnadsarbetsplats. Redan då var dock konceptet fantastiskt. 2013 stod även kyrkans mittdel klar, och turisterna släpptes in. Men det fattas än idag mycket av de yttre detaljerna. Så ska det till exempel bli hela arton torn, enligt Gaudís ritningar. Mycket var dock redan klart och denna gång passade vi på att se kyrkan inifrån också. Denna blandning av gotik, jugend och Gaudí överträffar allt annat i byggnadsväg, som jag har sett. Varje kvadratmeter är täckt med diverse utsmyckningar och det finns många bildsekvenser som föreställer bibliska händelser. Som här till höger, där de tre vise männen kommer med gåvor, medan änglarna musicerar i höjden.

Jag har besökt många kyrkor i mitt liv. Det har jag inte gjort av religiösa skäl, därtill har kyrkan som institution varit alldeles för kriminell genom historien. Utan jag har gått in i dem för att titta på alla de enorma kulturella värdena, som finns där. Och jag har för det mesta hamnat i ganska mörka innandömen.

Dessa liksom förstärkte bilden av den straffande Guden. Det finns några exempel, där ljusinfallet tog bort en del av dysterheten, men de är hellre undantagen. Med detta som erfarenhet gick jag in i Sagrada Familia och förstummades, i ordens sanna bemärkelse. Vilken explosion av ljus i olika färger! I rött och blått och gult och grönt! Och vilken rymd!

Vilken arkitektur, vilka fenomenala lösningar! Se bara på en av läktarna, här ovan, hur bänkraden smälter in i helheten. Eller titta på spiraltrappan, som nästan ser ut som en organisk del i byggnaden - alltihop passar in i varandra som om det bara inte kunde vara annorlunda. Vilket underverk Gaudí har skapat här!

Om Världens Sju Underverk en gång fick sitt namn på grund av sin kolossialitet, måste man beteckna denna kyrka som ett Underverk i intellektualitet. Och trots att man vid varje steg får en ny, fenomenal upplevelse, kommer det alltid flera. Väggen på bilden till höger påminner om bostadsgrottorna i bergen i Kappadokien i Turkiet, där kristna byggde eller övertog dessa urgröpningar i berget.

Eller se på altaret nedan, som har placerats centralt i kyrkan, för att komma närmare församlingen. Idag är det många kyrkor som efterhärmar denna lösning med ett så kallat "folkaltare". En annan, mycket tilltalande idé finns på en metalltavla, som är en reproduktion av "Gloriaporten" på utsidan, som så småningom ska bli huvudingången till kyrkan. På de två tunga metallflyglarna har man skrivit "Fader Vår" på katalanska. Och runt omkring har man skrivit bönens diverse meningar på femtio olika språk.   Fast man har inte gjort det i bönens vanliga form, utan man har blandat språken. Så kan det till exempel stå "Fader Vår" på svenska, men nästa mening kan vara grekiska eller swahili. Det är återigen en ypperlig lösning för att visa mänsklighetens samhörighet. Jag blir faktiskt rörd, när jag går där och upplever den ena fantastiska synen efter den andra. Jag är, som sagt, inte kyrklig av mig - men denna byggnad inger mig en känsla av ödmjukhet, låter mig förstå att detta är för de troende ett tempel till ära av sin Gud.

Och det är inte färdigt ännu. När vi går ut, gör vi det på motsatta sidan, den som är vänd mot parken. Naturligtvis kastar man även en blick bakåt och finner då ett sista utomordentligt koncept. Baksidan, som även kallas för "passionsfasaden", berättar om Kristi passion, hans död, återuppståndelse och himmelsfärd. Här är det återigen de konstnärliga, grovt uthuggna gestalterna, som gör intryck. De står ju i motsats till det känsliga innehållet, som de vill uttrycka, men just därför är effekten mer dramatisk. Se bara på Petrus ansikte, när han förnekar Jesus för tredje gången just när tuppel gol. Under statyn, där naturligtvis även tuppen finns med, finns en hänvisning till Nya Testamentet (Lukas 22:60):

Då svarade Petrus: "Jag förstår icke vad du menar." Och i detsamma, medan han ännu talade, gol hanen. (22:61) Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: "Förrän hanen i dag har galit, skall du tre gånger förneka mig."

Det finns naturligtvis en sida om Sagrada Familia på mina hemsidor, som du kan nå med länken. Där finns det delvis andra bilder och mera text. Men även allt detta är så futtigt. Åk dit och se kyrkan själv om du kan, då kommer du att uppleva något extra! Sista kvällen i Barcelona tog vi oss upp till Tibidabo, berget norr om stan, där det bland annat finns en nöjespark. Fast vi nöjde oss med en bastant öl och en enorm utsikt över staden. På ditvägen hade vi åkt över Bryssel, för att ha några timmar tillsammans med de gamla kompisarna. Det blev samma väg tillbaka, men då hade vi inte så långt uppehåll, då räckte det bara till en öl i flygplatsbaren. Men en Leffe Royal sitter alltid bra.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av