DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Ungdomar och Gamlingar


Efter en himmelsk vecka i Torremolinos blev det åter vardagsmat i Västerås. Jag var på vårdcentralen och blev bemött av en snorkig doktor, som hade allt annat i huvudet än att bry sig om mina bekymmer. Dessutom kunde han omöjligt ta alla mina bekymmer vid samma besök. Han hade fått uppgift om att vi skulle prata om hjärtat och mitt höga blodvärde. Han var inte villig att låta labbet ta prover för att kolla upp sköldkörteln och min gikt. Det skulle jag behöva boka ett nytt besök för. Det stod inte på bokningen. Han måste ändå skicka mig till labbet för provtagningen av blodvärdet. Och om man där fyller ett provrör eller tre, det spelar väl ingen roll. Jag vet att det inte bara är hans fel, utan att landstinget helst vill att man betalar för varje andetag, som man gör, när man befinner sig hos vårdcentralen ...
Jag tror inte att jag är så kinkig, men jag tror att det passerade gränsen. Jag minns inte allt annat i hans besynnerliga uppträdande, men innan jag hade tagit på mig jackan stod doktorn ute i korridoren och snackade med en kompis. Han hade inte ens tid att säga "hej då".
Klart att jag skrev till vårdcentralens ledning att jag ville ha en annan doktor. Efter en dryg vecka fick jag svar, att föreståndarinnan skulle nedlåta sig att träffa mig om ytterligare en vecka. Nåväl, jag fick en annan doktor, en tant som nog tittade för mycket i glaset och ringde hem till mig på kvällen. Som karl tog jag det som en komplimang, som patient var jag mindre begeistrad.
Med Renate började relationen krypa ner under fryspunkten igen. Jag vet inte, om jag hade gjort någonting, men hon ställde plötsligt in all kommunikation. Kanske berodde det på att jag hade föreslagit att hon skulle följa med och tävla vid något dartevenemang. Hon hade blivit så pass bra att jag tyckte att hon skulle kunna hänga med. Men antagligen tyckte inte mamman att det var lämpligt ...
Kanske gjorde jag fel, när jag skrev till henne: "Världen är större än vardagsrummet. Vad jag är orolig för, det är att du om några år komma att behöva klara dig själv - och jag vill ju att du ska kunna leva då, inte skrumpna ihop i en vrå. Det finns faktiskt en hel del roligt i livet också, men då måste man också ha viljan att uppleva det. Kanske hade det varit bättre att inte säga någonting. Fast jag gjorde det i bästa välmening ...
Gunnar däremot hade börjat tävla i turneringar - och det var jätteroligt att spela dubbel med sin son! Vi vinner inte så mycket, men det är inte det som är det väsentliga. Det är enbart roligt att kämpa tillsammans.
I mitten av maj åkte jag till Wien. Min fars fru skulle fylla 80 år och jag kände att jag borde gratulera personligen. Vi hade ju haft våra aversioner mot varandra, när jag var ung - men speciellt efter min fars död accepterade vi varandra allt bättre.
Men innan jag besökte henne nu, letade jag reda på Mensur Suljovics café som jag inte hade hittat förra gången. Mensur var alltså Österrikes nummer ett i dartsammanhang. Han spelade i stora TV-turneringar under smeknamnet "The Gentle".
Ett mycket sympatiskt namn, om jag får säga så, jämfört med alla "Iceman", "Hurrican" eller "The Rock", med flera. Även caféet hette "The Gentle". Lustigt nog har jag aldrig träffat Mensur personligen - han var aldrig i Wien, när jag var där. Men jag träffade Rodriguez-bröderna.



Rowby-John (uppe till vänster) är numera Österrikes tvåa, Roxy-James (nere till vänster) är äldst, bra, men inte i samma värdsklass och Rusty-Jake (ovan) skulle bli junior-världsmästare två år senare. Den fjärde grabben i familjen var ännu för ung för att spela på riktigt. Han behövde fortfarande en pall, för att kunna plocku ur de pilar, som hade gått högt upp på tavlan. Jag räknar det fortfarande som en av mina största upplevelser att ha mött alla tre stora grabbarna.
Jag hade naturligtvis inte en suck, men det spelar ingen roll, det var roligt att ha mött dem. Jag mötte förresten även deras far, som också är en bra dartspelare, men inte i samma klass som pojkarna. Jag ledde faktiskt mot farsan med 3-1 innan jag förlorade med 3-6.
Sen är det så att min själ gråter lite grann, när jag ser hur tidens tand gnagar av "mitt" gamla Wien. Alla dessa "Funny Noodles", "Pizza slices" och "Döner Kebab" var förr i tiden vanliga korvstånd, där man kunde få en "Bratwurst", en "Waldviertler" eller en "Käsekrainer" eller någon annan av alla dessa wienska specialiteter. Hur roliga nudlarna än må vara, så föredrar jag en gedigen korv. Men idag måste man leta efter ett riktigt korvstånd i Wien.
Fast jag kom ju faktiskt för att gratulera Margit, min fars fru, till hennes åttioårsdag. Hon hittade alltid på något nytt eller ovanligt, när jag kom att besöka henne. Den här gången ville hon att vi skulle träffas mitt i stan, på Stephansplatz, vid ingången till katedralen. Jag hade ingen aning, vad det skulle bli, jag kunde inte tänka mig att vi skulle besöka någon gudstjänst, så jag var rätt nyfiken. Men där, vid Stephansplatz står också hästdroskorna, Fiaker, som de heter i Wien. Margit tyckte att vi skulle åka en sväng. Nå ja, det hade jag för all del inte gjort förut. Margit gav mig pengarna, så att jag kunde betala. Hon ville absolut stå för alla utgifter, som vi hade tillsammans i Wien. Men hon visste också att jag föredrog att handha pengarna.
Speciellt hemma i Wien. Det är lite svårt att förklara. Jag har i princip ingenting emot att bli bjuden eller att dela på räkningen. Å andra sidan tycker jag att jag, om jag bjuder ut en kvinna också bör ha råd att betala för henne. Det har nog med min uppväxt att göra. En kvinna skulle inte behöva syssla med så triviala saker som pengar. Det var lika naturligt som att hålla upp dörren eller att hjälpa henne i ytterkläderna. Efter ett halvt århundrade i Sverige har detta väl slipats av lite grann hos mig - men i Wien slår min uppfostran igenom med kraft. Nåväl, jag betalade och fick i de närmaste en chock. 80 Euro för en halvtimme, då är ju nästan en svensk tandläkare billigare ... Men det är klart, det är turistpriser, det är bara turister, som åker Fiaker.
Men vi var ännu inte klara med dagsprogrammet. Efter en gedigen lunch på stan, tyckte Margit att vi skulle åka upp i Donauturm, för att dricka kaffe. Donautornet byggdes till WIG 64, en internationell trädgårdsutställning, just år 1964. Tornet är drygt 250 meter högt och därmed Österrikes högsta byggnad. På 150 meters höjd finns det en utsiktsplattform, en restaurang och en cafeteria. De senare två roterar ett varv på tjugo minuter, så att man har en panoramautsikt medan man äter eller dricker kaffe.
Och visst är utsikten en upplevelse, speciellt om vädret är med på noterna. En vacker dag kan man se ända till Slovakien härifrån. Vi hade inte den turen, det var en aning disigt. Men det man ser på bilden är FN-centret. Tillsammans med Geneve och New York är Wien en av de tre städerna, där FN har ett officiellt säte. Det är en stat i staden, eftersom man behöver ett pass för att kunna komma in där.
I bakgrunden ser man även Donaus två flodrännor, varav den vänstra är den nybyggda, så att Donauinsel skapades som översvämningsområde.
Jag brukade inte vara mer än två dagar på drift med Margit, men hon fyllde ju i alla fall åttio år.
Därför la jag till en dag, när hon föreslog att vi skulle åka till Schönbrunn. Jag förvånades över hur spänstig hon fortfarande var. Slottet Schönbrunn var ju inte bara Habsburgarnas sommerstuga, utan i anslutning finns även Europas äldsta djurpark. Den grundades av Kejsare Franz Stephan, som gav den i present till sin maka, Maria Theresia. Det var till denna djurpark vi riktade våra steg. Fast redan innan vi hade gått genom grinderna hittade jag ett trevigt motv. Jag har ingen aning, vilken fågel det var, men vacker var den. Och den hade ingenting emot att stå model heller. Sedan åt vi en lätt lunch på Rotundan och efteråt gav vi oss iväg på djurskådning.
 
Vid ingången till aphuset fanns det några citat, om vad kända människor har sagt om apor. Bland andra finns det ett uttalande av Linné: "Apa och människa tycks vara i så hög grad lika, att man knappt hittar en naturlig skillnad mellan människan och dess efterhärmare, apan." Nu sa Linné detta så lång tid före Darwins evolutionslära, att han inte kunde ha en aning om att det var människan som efterapade apan istället ...
Konrad Lorenz, som studerade djurens beteende, kom fram till en annan uppfattning. Han sa: "Länken mellan apan och människan är vi." Jag är benägen att ge honom rätt.
En tredje kändis är författaren Mark Twain. Han påstod: "Gud har skapat människan, för att han var besviken på apan. Efter det avstod han från vidare experiment."
Om jag får lite egen tid i Wien, hör det helt enkelt till att jag besöker Konsthistoriska Museet. Det är alltid en upplevelse. Jag har varit på Eremitaget i St. Petersburg, på Louvren i Paris, på Prado i Madrid och många andra konstmuseer. Men jag vill påstå att Wien inte på något sätt ligger i lä av dem, med undantag av Eremitaget, som står i särklass.
Man skulle kunna tillbringa flera dagar bara med att titta på byggnadens arkitektur, bortsett från alla konstsamlingar, som är lika överväldigande. Kleopatras död målades på 1600-talet av Guido Canlassi. Bilden får stå för konsten, inte för att den är så framstående, som många andra.

Men den finns också på ett frimärke från Ekvatorialguinea. Där ges det som exempel på "Mästerverk av europeisk målarkonst". Och även om jag beundrar skickligheten hos dem som graverar de små frimärksplåtarna med så exakta detaljer, föredrar jag nog ändå att se på originalmålningarna.
Jag var naturligtvis också tvungen att hälsa på min bror, som bor en bit utanför Wien. Eftersom han visste att jag på mina sidor hade en avdelning om Borgar och slott föreslog han att vi skulle åka till Schloss Hof, som låg ganska nära. Det är ett relativt enkelt slott, som Prins Eugen lät bygga åt sig. Han överhopades ju med rikedomar efter sina fälttåg mot det Ottomanska riket, när han mer eller mindre drev tillbaka turkarna ut ur Europa.
Detta skedde vid sekelskiftet till 1700-talet, efter att Ottomanerna hade invaderat Europa mer och mer under de senaste dryga tvåhundra åren. Två gånger, 1529 och 1683 stod de också framför Wiens portar. Hade stan då inte hållit stånd, hade vi kanske allihopa vallfärdat till Mekka idag ...
Geri och Monika tittar ner mot kapellet från galleriet. Det var ju ofta så att de högadeliga inte beblandade sig med gemena folket i kyrkorummet, utan hade en VIP-plats en trappa upp. Därifrån kunde de titta ner på skeendet och övervara mässan.
En rolig syn är också att man kan titta på porten vid huvudingången, rakt igenom alla flyglar och gårdar.

Jag har alltid ett ganska digert program, när jag är ute på en resa. Då tycker jag att det är synd att bara ligga i solen. Det kan jag göra hemma också, även om det är under mer begränsad tid under året. När jag är i Wien kommer en del släktbesök till, så att en vecka för det mesta försvinner som ingenting.
Jag vill också slå ett slag för det österrikiska flygbolaget, Austrian, eftersom det fortfarande bjuder på ett mervärde, jämfört med andra. Åtminstone var det fortfarande så, när jag flög senast. Dels ingår allt tjafs, som andra flygbolag tar extra betalt för, som valda sittplatser, resväskor, etc. Dessutom får man inte bara en kopp ljummet kaffe, utan kan även få öl eller vin gratis, inklusive påfyllning.
Även bland snacksen kan man välja mellan olika sorter. Och priset, slutligen, är absolut inte dyrare, trots all denna service man får. Fly Austrian!


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


28.6.2022 by webmaster@werbeka.com