Följande text skrev jag för nästan trettio år sedan. Jag hittade den nyss bland mina annaler. Eftersom den är minst lika aktuell idag, som den var då, sätter jag den online nu.

Det finns ett otal idrotts- och fritidsanläggningar här i landet, som finansieras av stat och kommuner med ett otal kronor årligen. Och det är väl bra i sig. Visst ska vi, och då framför allt ungdomen, ha möjlighet att hålla kroppen i trim. Visst är dessutom även tävlingsmomentet, som idrotten implicerar, ett viktigt inslag i det i övrigt intellektuellt så jämlika samhället. Det finns vidare ett otal miljarder i sponsorpengar, som går till elitidrotten. Även om summorna har stigit till astronomiska värden är det också viktigt, i och med att det skapas förebilder för ungdomen.

Det som däremot inte finns i samhället är stimulansen av intellektuella färdigheter. När skolan är över (och den är för många ett nödvändigt ont) är det också slut med att hålla hjärnan i trim. Nej, inte helt. Vi får inte glömma folkbildningen. Våra studieförbund är ju ett viktigt inslag i folkets intellektuella träning. Är de? Nära hälften av studieförbudens pengar går till rockgruppers övningar (mest för att hålla dem borta från gatan, tror jag). Även om jag inte vill angripa det faktum i sig, så har jag svårt för att se dessa "musikers" resultat som en intellektuell stimulans vare sig för dem själva eller för andra. Lika litet som keramik- eller vävcirkeln, som visserligen åstadkommer mer eller mindre lyckade alster, men som framställs efter schema och utan större inblandning av hjärnregionen. Ytterligare en del av folkbildningen utgörs av hjärntvätt, oavsett om det nu gäller politiska partiers värderingar eller LO:s fackliga kurser. Lite hårdraget vill jag påstå att de som får det största intellektuella utbytet av folkbildningen är landets jyckar - via hundklubbarnas dressyrkurser. De största folkbildarna i landet är förmodligen utgivarna av korsordstidningar. De utökar i alla fall sina läsares ordförråd. Den enda tävlingsinriktade stimulansen av människans övre regioner står schackklubbarna för. Inget ont om schack heller, men det är ju i grund och botten ett krigsspel. Inte att undra på att vår värld ser ut som den gör. Mediabevakningen då? Nja, det är väl inte ens lönt att orda om den. När har ett tidningsreportage från en schackturnering haft lika mycket spaltutrymme som division-sju-matchen mellan Berg och Ådala? TV försöker ju ibland med Lingo, Jeopardy eller liknande (fast även där ger man oftast slumpen förtur) - men vad är väl det mot Bingolotto? Tänk dig nu följande scenarium istället: lördagseftermiddag, "pling i rutan".

Moderatorn framträder med följande meddelande: "Istället för Coventry - Ipswich ska vi idag visa en landskamp, nämligen VM-kvalmatchen mellan Sverige och Tyskland. I engelska glosor. Sverige är knapp favorit, men en seger med mer än fem poängs marginal vore en överraskning. Istället för V75-loppen visar vi idag OS-uttagningen i femtio multiplikationer. I första heatet är Svensson favoritspelad till ungefär två gånger pengarna.

Ler du nu? Ser du det som en utopi? Varför inte som en vision istället? Varför skulle det vara sämre att räkna snabbt än att springa snabbt? Varför skulle ordförråd, stilistik eller till och med den mycket hatade grammatiken värderas för mindre än förmågan att sparka till en boll?

Fast jag hör redan våra jämlikhetsmesar vråla om elittänkande och skapandet av en intellektuell överklass. Fast det är fel. Intellektuella finns redan, de behöver inte skapas. Det är bredden som skulle tjäna på det. Den som har satsat en tia på oddset på att Sverige vinner gloslandskampen hinner uppsnappa en hel del mer nyttigt än att se hur en boll hamnar i mål. Samhället skulle också tjäna på att utnyttja den inellektuella resursen bättre. Och elittänkande? Jag ser inte skillnaden i att vara världsmästare i höjdhopp eller i huvudräkning ...

Sen hör jag de i anden försoffade yrvaket fråga: "Men varför ska man räkna i huvudet? Det finns både miniräknare och datorer." Korrekt. Men varför ska man då springa överhuvudtaget eller hoppa över en pinne? Jag tror inte att det är politiskt möjligt att nå en förändring. Våra politiker har nog fastnat för hårt i jämlikhetsfällan, när det gäller intellektuell kapacitet. Till och med borgarnas avveckling av jämlikheten i skolan handlar mera om att få välja skola och för all del inriktning - men vad hjälper det om lärdomen framförs i samma långsamma, jämlika takt istället för de olika elevernas enskilda förmåga?

Företagen däremot, de som idag sponsrar idrotten med miljarder, borde egentligen inse värdet av att lyfta nationens hjärnkapacitet. Inte minst för den internationella konkurrensens skull, inte minst för att ta igen en del av den terräng som landet har förlorat, inte minst för att visa att det finns utrymme för innovation och ny"tänkande" här i landet. Just därför borde en seger i "Mathletics" värderas minst lika högt som en seger i Wimbledon. Det vore samtidigt det första steget till en seger för mänskligheten.

Copyright Bernhard Kauntz, 1993 och 2020

Tillbaka till , till eller till av

---

2.9.2020 by webmaster@werbeka.com