Jag brukar inte titta på Mello, på sin höjd på den internationella finalen ... Men idag var maten just klar, när den svenska finalen började. Så, låt gå.
Den första nyheten var, att de numera anlitar barnrumpor som programledare. Men för all del, de två var bland det bättre inslaget under sändningen. Nog för att killen talade om hur dyr hans kostym var och i nästa mening gjorde reklam för Radiohjälpen ...
Sen började själva sångeriet. Först ut var ett gäng solbrända svenskar (de påstod själva, att de var det - svenskar alltså). Sen kom en låt på engelska. Hon sjöng om att hennes hjärta ville ha henne död. Jag försökte under hela låten att uppfatta varför. Men ibland hörde man ju inte ens att hon sjöng överhuvudtaget. Sen kom David, som sa sig vara redo för Europa. Det måhända, men säkert inte tvärtom.
Fjärde inslaget var rena rama öknen. Fast sen såg jag att hon inte hette Sahara, utan Saraha. Fast låten hade nog ändå bättre passat i Afrovisionsfestivalen. Oskar visste inte om han var fågel eller fisk - fast i alla fall var han inte "human". Den biten hade dock åtminstone lite innehåll.
Nu hade jag ätit färdigt och egentligen redan sett nog - men jag skulle ju också ha en kopp kaffe. Därför såg jag också nästa, ett bländande nummer. Tyvärr var det bara hennes bröstpansar som bländade ... Robin försökte att intala mig att jag var "beautiful", fast jag tror nog inte på det, lika lite som på låten i övrigt.
Mycket intressant var dock att höra att många av artisterna var med i Mello redan för tredje, fjärde och femte gången. Det är kanske därför de behöver unga programledare, så att åtminstone någonting är nytt.
Molly stod i tur. Och med risk för att uppfattas som sexistisk, måste jag framhålla att hon var åtminstone snygg att titta på. Dessutom gillade jag ordspelet med titeln: Youniverse. Däremot gick Boris förbi mig helt - det blev absolut inget bestående intryck. Fast i det sammanhanget är det kanske positivt?
Frans framhöll hela 21 gånger vad som skulle hända om han vore ledsen. Fast han var inte det, när han hade vunnit. Men med facit i hand vet jag nu att en vinnarlåt inte behöver något annat än upprepningar. Då fastnar den i alla fall i örat. Medan Wiktoria sjöng, koncentrerade jag mig mest på att se om bokstäverna på hennes skärp verkligen var WTF, men det såg nog bara ut så ... Samir och Viktor skulle i den tolfte och sista låten bada nakna. Lika utstuderat som denna klädsel var låten.
Så - det var det. Jag bestämde mig för att rösta. På nummer 13.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås, 2016

Tillbaka till till eller till av

webmaster@werbeka.com