"Zeus lät människorna ha kvar elden, men tillsammans med denna välgärning, fick de en stor förbannelse. På hans uppdrag formade Hefaistos, den hantverksskicklige guden, ur lera och vatten den underbara avbilden av en ung kvinna, med rösten och kraften lik de övriga människors, men med anletet likt de odödliga gudinnornas. Athena klädde och smyckade denna ädla figur med vitt, skimrande tyg, hjälpt av chariterna, Peitho och horerna; över huvudet på henne hängde de en konstfärdigt virkad slöja och smyckade hennes lockar med en krans av ljuva blommor; även en gyllene krona satte de på hennes huvud, också denna ett verk av Hefaistos, som hade ornerat den med färgglada djurfigurer. Athena undervisade henne i konstnärligt arbete, Afrodite höljde hennes huvud med behag och uppfyllde henne med förförelserikt trånande och känsla för koketteri, Hermes gav henne ett listigt sinne och insmickrande tal. Gudarna beundrade den härliga unga kvinnan och kallade henne Pandora "den välutrustade", för att alla gudar hade bistått henne med gåvor."
Ur "Sagen des klassischen Altertums", H. W. Stoll (Utg.)

Himlen över det bättre landskapet är blue-screen-blå och flimrar. Jag knullar med Hefaistos. Alla klockor visar olika tider. Någonstans sänds förmodligen nyheter utan ljud. En glasfront spricker lodrätt rakt igenom med en smäll. En monitor imploderar ljudlöst, sprickan drar igenom, eller var det ett isblock? Inlandsis från grönlandsglaciären? Är firmamentet nu sönderrivet av en blixt?

Hefaistos lutar pannan mot mitt nyckelben av marmor, Athena, Athena, Athena! säger han, det låter som en besvärjelse, jag börjar frysa, i det västliga claviculaområdet har det varnats för snöfall, på högre höjder, och flingor studsar mot den glaciäromgivna hjärtmuskulaturen.

Athena Athena Athena. Ögonfransar kittlar mig främmande, de möter min hud över en distans av grovt räknat 300 000 ljusår, det är för nära, det är kört, bravo, tänker jag, jag har lyckats, jag har missat händelsehorisonten, I’ve passed the point of no return. Fan också. Jag har börjat att älska.

Också ett äventyr...: belägring av en gammal stad. Det finns ett nytt datorspel, antikt scenario, en fästning belägras, eller en sån där gammal stadsstat, jag är inte intresserad, man måste tydligen intrigera för fullt; staden ska lämna ut en bortrövad kvinna, en dotter till en härskare eller bruden till någon kung, jordens vackraste kvinna, det är typiskt igen, handlingarna i datorspelen är ju så snoppfixerade, skjuta och knulla, exploration attack detonation orgasm, jag tycker att det är ett fånigt spel, men alla är som galna i det.

På IRC-kanalerna diskuteras inget annat. Jag läser med ett tag, chattar till och med med en nörd, som kämpar, det vill säga spelar, på belägrarnas sida, jag försöker förklara mina åsikter om strategi och nyttomaximering vid minsta möjliga insats för honom, han dillar enbart om styrkeenheter, vapenslag och svårighetsgrader, tills jag blir förbannad och knackar ner: Sluta upp med att skita på dig! Skicka en förbannad BOMB till töntarna därinne i fästningen! Helst i presentförpackning, julpapper med guldstjärnor och flinande målade gunghästar!

Jag bryr mig inte om hans svar, jag loggar ur och slår ifrån datorn, det är jag vill inte ens veta vad klockan är. Återigen sölat bort några timmar på nätet och projektet finns i mitt medvetande, men ännu bara ihåligt och utan konturer. En krävande skugga, som vi måste fylla med våra idéer, som perfekt ska motsvara de diffusa kraven som finns och som helst ska vara klar i förrgår. Nåväl, kanske får jag en ingivels i sömnen.

Det kommer att funka som ett datavirus, säger jag, det går in där, aktiveras, smittar alla, som det kommer i kontakt med, de i sin tur smittar också alla och sssssssssshhhhh!!!!

Som en skogsbrand mitt i sommaren. Som en epidemi. Som en gigantisk dammlavin nerför branterna av berget Ida. Wooooommm! Lyssnar du egentligen på mig?

Hefaistos lyssnar inte, han ligger bredvid mig, undviker varje beröring och stirrar surt ut i luften. Jag vet, utan att fråga, vad som har hänt. Det är onsdag, förmodligen har han hört, vad Afrodite hade för sig under helgen; tre dagar, det är den genomsnittliga hastigheten för ryktenas omloppstid, den nyaste rubriken lyder: Afrodite hånglar med Ares vid stans mestbesökta nudistsjö. Hefaistos är alltså i eländig form, ingenting sker, projektet hänger i luften och vi hamnar i tidsnöd.

Vi hamnar i tidsnöd! säger jag, lyssna, du måste göra något, jag behöver åtminstone grundläggande uppgifter, jag måste veta åtminstone någonting om hårdvaran, så att jag kan börja med mitt jobb, alltså lyft på arslet och gör något! Nu kommer den depressiva fasen: hur jag kan tro, jämrar han sig, att han ska kunna arbeta kreativt och koncentrerat - jag stänger öronen och lyfter blicken till himlen - att han ska kunna få ihop ens en gnutta koncentration i sin jäkla situation, med en hustru som ständigt bedrar honom och gör honom till åtlöje inför allas ögon, absolut offentligt och inför allas ögon - blablabla! tänker jag - och med en älskarinna, som i sängen ger honom föreläsningar om datorvirus, katastrofscenarier och tidsplaner!

För all del! vrålar jag och studsar upp, för all del, det kan vi ändra på. Vi kan diskutera någon annanstans också. Men nu pratar vi om tidsnöd! Vi har så in i helsicke bråttom!

Sen fortsätter vi gräla i så där en halvtimme, vi grälar om allt som vi kommer på; om du vill jämra dig, säger jag, så gå till en psykoanalytiker, men skona mina öron med sådant tjat; varpå Hefaistos anstränger sig att hitta alla möjliga metaforer för att illustrera hur kall och hjärtlös jag är, när han kommer till 'galaktisk frost', 'interstellär nolltemperatur' och 'världsrymdens vakuum' är han äntligen nöjd. Nå då så, säger jag, det var ju rätt så påhittigt, skulle du inte kunna använda denna inspirerade fas med verktyg och råmaterial?

Därpå spårar han ur totalt och kommer med de vildaste anklagelser, mm., jag anklagar tillbaka, tills jag har fått näsan full och klär på mig och går; klockan är tre och tjugoåtta och lätt duggregn, naturligtvis går så här dags ingen tunnelbana längre, respektive ännu, och innan jag har hittat den närmaste hållplatsen för nattbussen -

Det är så man kan spy.

They sentenced me to twenty years of boredom/ for trying to change the system from within. Ljus i samma färg som gammal Metaxa, bekväma pallar, bordskivor, som alltid är lite klibbiga och sentimental musik: det är Dionysos Pub. Ett ställe att drunkna i. Precis det rätta för idag. Jag orkar inte mer. Jag kan inte se fler monitorer, jag vill inte veta mer om primärarkitektur och informationsbehandlingsprocesser och 425 olika teorier om ande medvetande psyke någonting. Dionysos påstår att jag inte har varit här på evigheter, under hans ledning måste jag genast smaka mig igenom alla vinsorter, ett glas blå portugis, ett glas av det verkligen excellenta vita bordsvinet, osv., rött, vitt, rött och återigen vitt efteråt, det här lutar åt huvudvärk, tänker jag och tillåter honom hälla upp, en sammanfattning av de nyaste ryktena och historierna drar förbi mig, jag rullar vin mot gommen och luktar, i min inre syn flyger kalenderblad genom luften, till och med nu tänker jag delvis i assemblertermer, telefonsvararen är på, Hefaistos har pratat in fem eller femton gånger, hans del är så gott som färdig och nu är det min tur och om jag redan hade och när jag äntligen och blablabla.

Dionysos, säger jag plötsligt, kan du ge liv åt någon - något? Nej, säger han allvarligt, det kan jag inte, jag kan bara förvrida huvudet på folk. Den här droppen måste du absolut smaka på. Säg bara att du också är involverad i det där projektet? Jag drar ihop ögonen: vilket projekt pratar du om?

Men, kom igen, Athena! säger han besviket. Sen, liksom vid sidan om, medan han börjar torka glas: ett projekt. Ingen känner dess namn. Några av oss arbetar med det. Uppdraget kommer från högsta ort. Det handlar om stora saker. ProjektET.

Kan jag få ett glas till av den där sista, säger jag, och en stor portion inspiration med vispgrädde!

På bio med Hermes. Vi ser 'Deep Impact'. Hans fötter är dammiga. Han börjar att putta med sina sandaltår mot mina stålhätteboots. Det är inte svårt för mig att låtsas att jag inte känner något. Vill vi två egentligen ligga med varandra någon gång? säger han. Ta inte illa upp, säger jag, men. Ursäkta, säger han, jag ville inte. Nej, säger jag, men du vet ju. Ja självklart och jag förstår att du. Men det var inte det jag var ute efter, utan. Osv.

Kometen dunsar ner.

Slutet hade jag redan sett, säger jag luttrad när vi lämnar biografen. Det är bara att filmen den gången hette 'Independence Day'. Det har jag sett i några tusen filmer förresten. En offrar sig, flyger med sprängladdningen mitt in i det farliga, allt kreverar och de goda har räddats.

Hermes skrattar gällt. Man kan ju inte missa parallellerna till projektet! Bara att det den här gången inte är någon levande varelse, som skickas dit med laddningen. Och att det inte handlar om att utplåna fienden totalt.

Så? säger jag, är du säker? Finns det någon kalkyl över följderna? Hermes skakar på huvudet och lägger - som av en slump - handen på min axel. Jag trampar honom - som av en slump - elegant på hans nakna tår, handen försvinner. Och har det planerats studier av impaktverkan? säger jag. Några som helst beräkningar? Åtminstone simulationer i en virtual environment?

Inte vad jag vet, säger Hermes.

Om du vill, kan jag också spela upp en låtsad orgasm för dig nästa gång, säger jag besvärad, jag har huvudvärk och vill egentligen inte älska, allting är så förbannat besvärligt, systemkalibreringen, tidsnöden och Hefaistos, som slickar på mig lite här och var, det blir inget av idag, säger jag kallt och knuffar undan honom och vrider mig ut hans grepp, låt mig vara, jag vill inte, jag är så less på allting.

Jag tänder en rök. Hefaistos låtsas sova. Visste du att det inte ska bli några provkörningar? säger jag. Det ska inte ens bli simulationstest. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända, när hon kommer till användning. - Om ens det, säger han. Jag vrålar. Vaaaa? Försöker sen att dämpa rösten: Vad menar du med det? Vi vet ju inte ens om det blir av, mumlar han trött, kanske bara hennes existens är tillräckligt med varning.

Jag skrattar till häftigt: Du menar att hon bara ska finnas till att skrämmas? Endast som hot? Min själ, du är kanske naiv!

Hefaistos svarar inte. Jag inhalerar ända djupt ner i lungspetsarna. Blå rökkringlor stiger målmedvetna upp mot taket.

Jag minns det, som om det hade varit i övermorgon. God shuffled his feet, gnolar jag, medan jag slamrar över gatubeläggningen, jag kan texten inte längre än så, därför visslar jag Freude-schöner-Götterfunken, denna text skulle jag kunna, men jag känner mig gråtfärdig, jag går utmed en flod, är det Amstel i Hamburgs hamnområde eller Seine, är jag i Paris, i Ontario, i Calcutta, bränner de av kroppshår där, säljer de gamla böcker vid lavastranden, eller fiskar från pazifiska oceanen? Byggnaderna runtomkring flimrar, flimrar iväg, ger mig inga referenspunkter, en bildstörning, har satelliten pajat, jag tycker mig se operan i Wien, men den har brunnit ner för länge sedan och har rasat ihop, vad är det här för förtvivlan, varför får jag inte fråga var jag är, inte ens Akropolis vore hemma för mig, jag frågar inte, och om så marken skulle börja brinna under sulorna, som vore jag i Pompeji vid tänkbart sämsta tillfälle, som om lava när som helst skulle välla fram ur jordskorpan, som vi alla har trott på, som vi har trampat på och använt i en bättre kärlek, i en invasiv, ätande-förintande tillgivelse - jag kan inte vara med längre, inte bedöma längre, jag har ingen moralisk bedömningsförmåga kvar, jag förlorar varje etik under magman.

Jag säger lösenordet, som åstadkommer kontakten.

MAGMA SÄGER HAN IRONISKT MAGMA SANNERLIGEN

jag är i högsäkerhetshallen den kända fruktade, förmodligen den med de titanskt skimrande väggförklädnaderna jag försöker att skydda de otillräckliga ögonen för bländningen strålglansen fäller mig direkt zappar uppför hjärnstammen jag spritter och brinner och vet att jag bara har kort tid för att prata

NÅ OCH

vi kan inte göra det säger jag åtminstone inte rakt upp och ner vi har inte gjort några beräkningar inga som helst resultat som kan extrapoleras konsekvenserna har du inte tänkt på konsekvenserna framtiden för alla vill du påverka ödet för all

DINA INVÄNDNINGAR ÄR IRRELEVANTA FRAMTID ÄR IRRELEVANT ÖDET ÄR EN KATEGORI SOM VI INTE ANVÄNDER OSS AV KOMMER DU ATT MOTSÄTTA DIG JA ELLER NEJ JAG FRÅGAR DIG BARA EN GÅNG

min villkorslösa kapitulation säger jag jag kommer att göra det enligt instruktionerna men tillåter du en fråga till

NEJ SÄGER ZEUS GÅ NU

Usch! Jag visste inte att ljus kan vara så brutalt. Jag skakar mig, skakar de sönderfallande isotoperna ur innerörat, torkar av mig de mångtusenfaldiga lux från huden och väntar på att den knivskarpa efterbilden på näthinnan försvinner. Mina eustachiska rör gör uppror, jag sätter mig, där jag är, på asfalten. I alla fall, ett entydigt svar, tänker jag och funderar på om jag ska spy nu.

Jag spyr inte, men jag börjar förstå vad detta viskande betyder, som omger oss, detta så-kan-det-inte-fortsätta-det-måste-hända-nåt-viskande, som naturligtvis inte existerar officiellt, eftersom ingen vågar att tänka något, vad än det vore, ens avlägset. Men det existerar. Jag har bara inte lyssnat på det hittills.

Så fort jag sätter mig framför PC:n är min hjärna tom som en död nöt. Jag tänder en rök, tangentbordet har redan ett jämt överdrag av aska, mellan ENTER- och DELETE-knappen hänger en kaksmula, jag blåser snett emot och blåser upp askan ur askfatet tvärs över skrivbordet in i pappershögen, men jag struntar i det, jag kopplar ner mig från nätet efter sex timmar tjugosex, jag hämtar en öl och klickar på strukturfilerna, som fortfarande ser ut som de gjorde igår, holistiskt eller monistiskt, bottom-up eller top-down, det är frågan.

Eureka! hoppar det emot mig från en tidnings första sida, vitt på svart i offset-tryck eureka!, jag tar stapeln och låter den plaska ner på parkettgolvet, som om det ännu fanns plats på skrivbordet för olästa tidskrifter, som om jag fortfarande hade tid till att läsa det som kommer hit på måndagar, onsdagar, torsdagar och vid månadsskiften i hopar, eureka!, som om vi överhuvudtaget hade någon tid över, jag skulle också snart vilja kunna säga eureka! och vara ledig, ledig från vad och varför, ledig ändå bara fram till nästa projekt, jag skulle kunna koppla arealen IV - VII med den generativa grammatiken, helt enkelt för skojs skull, men i båda teorierna finns det minst en hund begraven, häftigt, kanske käkar de upp varandra, bugging debugging, men då kan det uppstå ett maskhål i mellanörat, ett promenadstråk till en parallell verklighet, och pffft! försvinner hennes virtuella mentala förmåga, när vår uppfinning öppnar munnen för första gången, ur mun och näsa väller det bara rökmoln sen, som hade hon träffats av blixten, men det lär då inte ha varit någon gudomlig blixt, utan en enkel kortslutning, hon skulle sen inte kunna vifta med ögonlocken heller, för att de hade brunnit upp, modulerna i Theta-strängen skulle vara till 80% kortslutna och grillade, jag vet om riskerna, men vi kan inte ta några risker, inte i detta fall. Alltså koppla ur. Jag vet inte hur jag ska hinna bli klar i tid, min hjärna vill inte, min panna pulserar och nacken stramar spänt, har spänts, häftats till en plasmafront med 256tusen färger, förmodligen anpassar sig även kontaktlinserna, torra och förtvivlade, när de följer elektronstrålens väg genom bildröret, flimmer! flimmer! klipper ögonlocken och längtar efter saltvatten. Det finns inget att dricka för er, innan projektet är färdigt, säger jag, jag hämtar en kall öl. Jag stirrar på bildskärmen, dricker och lyssnar på takten som mitt hjärta slår i. Trumma på bara, lilla hjärta, säger jag, trumma i samma takt som datorn, trumma en berättelse för mig, trumma sagor och titanblå teorier, trumma upp den femte appetens-aversionsgradienten på himlen, på en filmduk tryck ordet, som har skapat världen; spänn mänskligt hår på min vävstol och tala om för mig vad jag måste göra, hjärta, trumma insikt i mig och koefficienten, som jag måste sätta in i den allra sista formeln, viska rummets absoluta omfång i örat på mig, trumma hjärta, för min framgångs skull, måla ett blodigt firmament med akrylstjärnor, riv sönder blindheten som ligger fast på min visuella cortex, spräng, hjärta! gruslassen som klämmer av min amygdala, sätt brand på jordskorpan av asbest för att skapa ett större skådespel och jag kommer att se, jag lovar, jag kommer att titta, vi alla kommer att se, och vi kommer att tro det vi har sett, vi kommer att tro, detta är ett löfte och det har brutits redan i samma sekund.

Jag ger det *brutna löftet* in i programmet. Jag vet inte än, vad jag kommer att göra härnäst, men det finns en idé, ännu inte synlig, som överhöljd, dess former kan redan anas grått-mot-grått, den flyter genom mina fingrar, in i tangenterna, genom kablar på hårddisken, nästan utan att passera medvetandet.

Jag matar alltså in den brutna eden i PC:n och eldens obeständighet och störtregnets ömhet och varje nytt landskaps hemlighet och tingens användbarhet och den isande ljusa närvaron av döden, jag programmerar in frälsningsskriptet och föräldrarnas hämnd på sina barn och omhändertagandets matris av vitt bomull och elastiska nätverk, jag koncipierar drömmar från en retrograd tid och från projektilers framåtsträvande i världsrymden, jag blandar cocktails av ljuv smärta och extatisk våld, liksom utkast av en framtid i kärlek, utkast av det genomförbara och av maskiner, av smorda bultar och lättgående differentialväxlar, jag synkroniserar neuronutstötningen med positronernas pulserande, kopplar Sagittarius stjärnbild med psykets polymerstruktur, jag konstruerar gåtans begrepp på bildskärmen, från och med nu kommer det alltid finnas gåtor på jorden, jag viker upp den svartfärggranna solfjädern mellan stavarna av osäkerhet, oskärpa och irrationalitet -

Och plötsligt ser jag vad det är. Jag har just nu uppfunnit dumheten. Ingenting annat. Jag, Athena, ratios förespråkerska, förälskad i förnuftet, lojalt förbunden med förnuftet, har gjort irrationaliteten kompatibel! Det är fränt, det är inte klokt, det alltså är mitt bidrag till framtiden, förmodligen är jag redan full och jag ska bedöma i morgon, vad jag har skrivit, förmodligen är det bara skräp, som program inte ens genomförbart, jag sparar skräpet på hårddisk, diskett och papper, printern kränger och hackar, fortsätter skriva med möda, snälla, inte lägga av nu, tänker jag, skärmsläckaren har under tiden gömt den sista anblicken och tuggar förmodligen i sig minne, jag vickar på musen, processorn knorrar, ja, det är jobbigt att sätta på ljuset igen, tänker jag och dricker öl, matrisen dyker upp igen och tycks mig vara vacker och logisk, men jag kommer att bedöma det först i morgon, när i morgon, i morgon är när jag har sovit, jag tittar på klockan, den är 5:11, datorklockan visar 4:48, datorn är alltid sen, jag väntar tills den har printat färdigt och rättar sen till internklockan, ställer den efter kvartstiden på handleden, men armbandsuret går också efter fjärrväckaren, och den får sina signaler någonstans från Europa, varifrån, jag minns det inte längre, och vad är det egentligen för fråga, att ha tiden, att behöva ha den, exakt, med sig, för att kunna kronologisera, det är det som jag har glömt i programmet, som inte är något program, sagan om kronologiseringen, om tidavstämningen, två hjältar knappt före anfallet när de jämför sina kronografer, två hjältar med automatvapen på kokande asfalt, två hjältar som står mittemot varandra vid lunchtiden, just det är det, det fattas fortfarande i denna script, jag ska bygga in det i morgon, under tiden drömmer jag mig med blödande fingrar, med uppfrätta handflator, naglarna splittrar sönder, skrivande på datorn, jag blöder ut kapillärkärl in i tangentbordet och drömmer om skuld. Skuld! sjunger i sopran en instans som jag ännu inte känner igen, skuld! Vem är du? säger jag uppmärksam och vänlig in i min föreställningsförmågas hyperspace, jag kortslutar de elektroniska kontakterna i tangentbordet med mitt blod och tio engagerade fingrar, levande varelser skulle ha dött nu, häftigt! säger jag, det måste jag också ta med, skuld och bot, brott och straff, häftigt, det drar, det kommer att ge dem resten, what the fuck, full av blod knattrar jag ner ett litet tillägg, spar det och skriver ut det, för i morgon, jag måste sova nu, jag måste förmodligen äntligen vila ut, även marmor behöver sömn, två minuter senare vrider jag mig nervös på det skitiga lakanet, jag har inte borstat tänderna, jag borde ha stortvätt, har jag släckt alltihop, lamporna och datorn, ja, datorn är borta, för fan nej, avstängd, ingenting kan vara borta, allting är sparat tre gånger, jag vrider mig sömnlöst, hetta rinner ur mina porer och svett, jag skulle inte ha supit så mycket, tänker jag, eller behöver jag en dubbel vodka till, som idag äntligen möjliggör medvetslösheten, jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte.

Nästa morgon spricker hoppet direkt, att allt skulle komma att presentera sig som en gigantisk alkoholpåverkad självöverskattning. Jag har visserligen byggt in en mängd småfel, men funktionsprincipen överensstämmer väl med projektmålet. Överträffar det till och med, kanske.

Jag korrigerar, arbetar om och gör tillägg ända fram till nästan midnatt. Maten skjuter jag upp tills i morgon, jag kommer fortfarande på saker, som jag kan använda. Jag skriver, röker, kokar kaffe, skriver igen och förvånas över min produkt.

Det är ingen enkel formel, det är kanske ett program, men inte bara det, ett nätverk, en vävnad, det skulle kunna vara levande, en komplex vävnad av allehanda ting, som jag aldrig hade tänkt på förut, som jag först nu har hittat någonstans i mina skuggregioner, i det glömda och förträngda, det är...Slut! Jag vill inte tänka mer på det. Det är perfekt.

För säkerhets skull kör jag några simulationer med förändrade parametrar. Det funkar fortfarande. Jag gräver fram telefonen under en pappershög.

Eureka! säger jag, min röst spricker, jag måste harkla mig, innan jag kan prata vidare. Det är klart. När ska jag komma förbi med skräpet?

Genast, säger Hefaistos.

Genialt! säger Hefaistos. Det är det!

Ja, säger jag. Det var det.

Vid projektavslutningen finns det champagne och en buffet som ser dyrare ut än det är.

Alla dyker upp i sin bästa utstyrsel, Hermes helt i guld, gyllene hjälm, gyllene flygsandaler, liten gyllene vapenrock, men det verkar överdrivet och på något sätt homosexuellt, han ger sig så hektisk och viktig och är överallt samtidigt, så att jag genast tappar honom ur synen.

Där borta är Hefaistos, men idag i officiellt sällskap och därför otilltalbar, han är så urblåst tokig i den förolämpande dumma Afrodite, så att han inte får fram ett vettigt ord i hennes sällskap, bara en kort nickning över till mig, tvärs över hela salen, skitstövel! tänker jag, Afrodite i ozeangrönt, detta blå-grön-grå skira, som passar henne som ingen annan, en åtsittande cocktaildress med spaghettihängslen, ormskinnsstövlar till upp över knäna, och framför hennes vänstra nyckelben sitter en fibula och flimrar.

Leende kräk, du ditt leende kräk, tänker jag, jag blottar elegant hörntänderna och passerar Hera, som är omsvärmad och upptagen och som förmodligen inte ens har sett mig, men jag ler och nickar, Hera har blivit fet på sistone, tänker jag, jag vinkar bort mot Dionysos, som är upptagen bakom bardisken, Afrodite har sitt Mona-Lisa-leende påsatt, sagolikt, hur hon kan klara det, Afrodite skulle kunna ha hästtänder och ingen skulle lägga märke till det, ingen skulle se hästtänderna bakom detta slutna leende, jag vill plötsligt inte längre, tänder djurtänder hjärtben förstening, hur funkar mitt förstånd?

Vad är valets terapi vid förblindat hopp! säger någon bredvid mig och skrattar fult. Där står några tillsammans och skålar med varandra. Och vad ger vi den förtvivlade patienten efteråt? Amfetaminer, antidepressiva, neuroleptika, tranquilizer, minnesblockerare? Eller en cocktail av allt upptänkligt? - Han åker säkert dit! fnittrar Hera och häller i sig champagne. Ingenting alls! vrålar Ares, låt honom kola av helt enkelt! Jag vill inte längre. It’s the end of the world as we know it. Skålande dryckesglas klirrar. Rummet är fyllt av sorl. Jag vill inte längre.

En mobil drillar till och med i denna illustra omgivning, alla ögon går till vänster, Hermes naturligtvis, fy, vad han gör sig viktig, ogenerat pratar han i telefonen medan han går ut: Ja. Ja, jag förstår. Naturligtvis, nej, inte alls! Självklart! - Han smiter ut.

Bakom mig begeistrat kvitter: Ujjjjj! Tssss! Så äkta! Persikohy! Hår som av siden! Detta ansikte! Denna figur! Detta förföriska leende! Fenomenalt!

Dumhuvuden! viskar Dionysos och blinkar mot mig, de ser bara det yttre, fast det beror ju mycket mera på vad som finns inuti.... - Ssssst!! väser jag. Jag är glad om min andel i detta projekt blir så lite känd som möjligt!

Vid ingången uppstår trängsel, jag lyfter mig på tå och förvrider halsen. - ...inte kunnat delta vid denna fest, förkunnar Hermes, och det satta tonfallet klargör, vem han pratar om, jag ska förmedla hälsningar och önskningar om att vi trots detta må ha roligt.

Besvikelse breder ut sig, outsagt, bara på ansiktena. Så var det alltså. Projektet har avslutats med framgång. Fira nu vackert och glöm inte att utbringa en skål för den Store Frånvarande. Inte ett ord av beröm. Inte ett tecken på tillfredsställelse. Ingenting.

...som så ofta på senare tid! viskar någon. En annan, tyst: Och när har du sett HONOM senast?

Jag vet, nu är det dags igen för dessa speciella viskningar, ett så-kan-det-inte-osv., men det intresserar mig inte för tillfället, jag försöker komma närmare Hermes, som ju, som bekant, alltid vet lite mer än han tillstår i början. De andra från projektet finns också redan där, på helspänn.

Är det någon som vet något om tidpunkten? säger jag kallt. Alla tittar på varandra, osäkra, tvivlande. Jag har inget uppdrag, säger Hefaistos. Afrodite pysslar med sin guldfibula, vill kasta tillbaka håret, men det är ju uppsatt, dagen till ära, hennes läppar är mycket vita under det pärlemorfärgade ceratet. Jag vet i alla fall ingenting, säger jag och rycker på axlarna. Alla tittar på Hermes, som smilar, hemlighetsfullt, högmodigt.

Men, så säg det då! Ares trycker sig in i ringen, när låter vi bomben krevera, och vad är det för skitsnack, att allt bara skulle vara en attrapp eller endast en ploj för att skrämma upp, som sedan göms undan på vinden, för att liksom: Vi-skulle-kunna-om-vi-ville-alltså-var-rädda. Smäller det nu eller smäller det inte?

Afrodite vibrerar, Hefaistos kramar nervöst sitt champagneglas, så att jag är rädd för att det ska spricka på grund av trycket av hans fingrar. Hermes ler fortfarande. Du vet ju någonting, säger jag, vad händer nu verkligen med PANDORA?

Det blir kallare i rummet och på mitt skinn, när ögonpar attackerar mig, det kunde höras in i varje vrå, att jag har sagt det, att jag har uttalat ordet, namnet, som var ett privilegium för HONOM att uppfinna och tillkännage.

Alla ser först på mig, sen på Hermes, som andas in, som stryker bort håret från tinningarna och spänner bröstkorgen. Ja, säger han, det är avgjort. PANDORA kommer att sättas in.

Tystnad. Ett sus. Ett mumlande.

När? frågar jag.

Hermes ler: I morgon!

Översättning från tyskan: Bernhard Kauntz

update by: webmaster@werbeka.com