Det är ganska häftigt att ha en Gud till farsa. Dessutom inte vilken Gud som helst, utan självaste Zeus. Inte för att jag har träffat honom så ofta, faktiskt bara en gång hittills, men jag antar att det är bra för självförtroendet att bara veta om det. Och generna lider ju inte heller av det.

Dessutom är han inte bara min far, utan även min morfars farfar och mormors farfarsfar. Börjar det bli invecklat? Nå, låt oss ta det från början.

Farsan har ju utan tvekan en viss dragningskraft på det motsatta könet och det stör honom inte alls, tvärtom, skulle jag vilja säga. Och han har ju fantasi också, när det behövs. Tänka sig att komma som guldregn till tjejen man ska uppvakta! Kanske tyckte han också synd om henne, då hon satt inspärrat i sitt torn och ville muntra upp henne. Danae hette hon förresten.

Nåväl, resultatet blev ju Perseus, du vet, han som slog huvudet av Medusa. Det skulle föra alldeles för långt att berätta om alla hans bedrifter, han räddade i alla fall Andromeda från ett sjöodjur och gifte sig med henne. De lämnade sedan Argos och grundade Mykene, som inte låg så långt från Tiryns. Där var hans morfars bror kung och i brist på egna arvingar fick Perseus ärva den tronen. Det förklarar varför hans efterkommande ibland kallas för kungar av Mykene, ibland av Tiryns.

Andromeda och Perseus fick en hel hög med ungar, men bara tre av dem är viktiga i min släkttavla, nämligen Alkaios, Sthenelos och morfar Electryon. Så långt är det ju ganska enkelt.

Men nu är det så att Alkaios fick bland andra Amfitryon, som mamma är gift med, och Anaxo, som morfar gifte sig med. Snacka om inavel förresten! Fast det gällde ju också att bevara de gudomliga anlagen i familjen. Hur som helst, på så sätt var mamma och Amfitryon såväl kusiner som morbror och systerdotter. Det är många som inte får det här att gå ihop, men så ligger det till i alla fall.

Amfitryon är en just karl, han har tagit hand om mig väl, fast han ju egentligen blev bedragen, när jag kom till. Jag säger egentligen, för farsan var full i fan - nej, så kan man väl ändå inte säga om en Gud - han var rätt påhittig igen, för att få ihop det med mamma. Han passade på när Amfitryon var ute och slogs, då han hälsade på henne och låtsades själv vara Amfitryon. Tja, mamma hade väl ingen anledning att misstänka något och tur är väl det, för annars hade inte jag funnits. Det ryktas också om att Zeus gjorde natten med mamma tre nätter lång - boy, oh boy!

Jag ska väl också nämna min halvbror Ifikles, som verkligen är Amfitryons barn. Han är också just och han har minsann redan skaffat sig en egen familj och fått Iolaus som arvinge. Några tror att han och jag är födda som tvillingar, men de blandar nog ihop mamma med Leda.

Nu är tjocka släkten snart fullständig. Det fattas bara Sthenelos son, Eurystheus, men om honom berättar jag nästa gång, för nu har jag redan skrivkramp.

webmaster@werbeka.com