HERAKLES DAGBOK
Ungdomsåren


Oj, så skönt det är att bara ströva omkring i naturen, utan förpliktelser, utan krav, bara att styra näsan dit den pekar, eller hur det nu är man säger.

Det är ju så, att jag trots allt är mer praktiskt lagd än teoretiskt. Men man kan inte få allt här i livet, så jag får vara rätt nöjd ändå.

"Stor som ett hus", brukar Ifikles säga om mig och det är klart, nog är jag väl ett drygt huvud längre än han, fast han själv är bland de resligaste hemma i Thebe. Och då är det bara naturligt att jag har en fördel när jag ska slåss. En del muskler har jag väl dessutom fått på mig under årens lopp.

Vi grabbar fick en bra grundträning av Amfitryon. Han hämtade alla möjliga experter till stan, för att de skulle utbilda oss. Bäst av våra lärare tyckte jag att Eurytos var, som lärde oss hantera pil och båge. Det kanske var för att han hade sin konst i blodet, som jag ungefär. Att skjuta prick var ingen sak för någon av oss, därför tävlade vi om vem som kunde sätta pilarna snabbast. Det var han verkligen bra på, han behövde knappt sikta, såg det ut som. Det var bara under sista året, som jag lyckades vinna någon gång. Stackars Ifikles hade inte så roligt, fast han var duktig, han också. Jag är rätt säker på att han slår de flesta, men mot oss hade han ingen chans.

Han var för all del också bättre än jag på andra saker, som att styra hästarna och köra en vagn - det är ju också hans fars specialitet och det var han som lärde oss. Amfitryon var ganska tuff och hade stora krav. Vi fick bannor åtskilliga gånger, för att ett vagnshjul inte kom med i svängen utan körde på en av markeringsstenarna. Men han var rättvis också, han fattade om man gjorde sitt bästa och det ändå misslyckades eller om man bara slarvade. Men som sagt, i kappkörningen var Ifikles alltid bättre.

Ifikles var nog bättre i strategiundervisningen också. Jag är för hetlevrad och för individualistisk för allt det taktiska. Där hade vi väl den mest kände läraren av alla, självaste Polydeukes, Ledas son med Zeus, alltså en halvbror till mig. Han undervisade oss även i vapenhantering och då gick det bättre, där kunde jag sätta in min styrka igen.

Liksom hos Antolykos, Hermes son, som lärde oss att brottas och att slåss med händerna. Där hade jag en naturlig fördel igen, men det var ändå bra att lära sig några knep och rörelser.

Men sen hade vi Linos, som skulle lära oss sjunga och att spela på instrument. Vad jag hatade dessa timmar! Ifikles var inte heller något ess på att sjunga, men jag, nej, jag kan bara inte. Lika litet som jag får mina stora fingrar att fungera på lyrans små strängar. Men gubben fattade aldrig det. Elak var han också. Han skrattade ut oss, fast vi försökte. För att inte tala om stenkastningen. Han hade alltid en massa småstenar i fickan och vid varje falsk ton, som vi spelade, kastade han en på oss. Men sen gick det ju också som det gick. Jag skulle just börja spela 'Blinka lilla stjärna där', då kastade han en hel näve grus på mig och sa:
"Det här kan vi ta som förskott, annars hinner jag inte med sen."

En av stenarna träffade mig dessutom i ögat, så att det sved till ordentligt. Skulle inte vem som helst ha blivit sned då? Det brast i mig bara, så att jag kastade den där förbannade lyran rakt på gubben. Jag menade väl inget illa, jag bara tände till. Och gubbstrutten ramlade bakåt och slog ihjäl sig.....

Det var inte roligt, förstås. Det blev ett jättestort rabalder och snart visste hela stan om att jag hade haft ihjäl Linos. Det är klart att det blev rättegång, där jag till och med anklagades för mord. Som tur var kunde Ifikles berätta om vad som verkligen hände.

Och domaren, Rhadamanthys hette han, var en förståndig karl. Han slog fast att det aldrig kunde vara fråga om mord, utan i värsta fall dråp, men att det inte heller krävde blodshämnd, eftersom jag blev angripen och att det hände i självförsvar. Dessutom hade det aldrig varit min avsikt att döda honom.

Hans beslut var därför att jag frikändes helt och hållet. Det hände för två år sedan, strax efter min sextonde födelsedag. Amfitryon skickade sen ut mig på landet, till sina herdar, där jag skulle lära mig lite boskapsskötsel. Och även om jag vet att han inte förebrår mig något, för att han också förstår att det var en olyckshändelse, så tror jag ju att han var rädd att jag skulle kunna ställa till det fler gånger med min våldsamma kraft. Och därute på landet skulle risken vara mindre....

Men jag tycker att även de två sista åren har varit nyttiga, jag har lärt mig mjölka och brännmärka och mycket annat praktiskt, men framför allt har jag lärt mig mer om djurens psyke och kommit närmare naturen.


© Bernhard Kauntz, Västerås 1998
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com