HERAKLES DAGBOK
TANTALOS och PELOPS


Det värsta jag vet är att vänta. Förutom mardrömmen jag hade, hade natten varit lugn och jag vaknade utvilad och full av energi. Ambrosian måste minsann ha en långtidsverkan, för jag var inte det minsta hungrig, som jag annars brukar vara på morgonen. Inte att undra på att gudarna bara åt en gång om dagen.

Men om än min hunger inte märktes, kände jag mig otålig istället. Vad skulle jag bara göra? Vi kunde inte göra någonting innan giganterna kom loss, så det fanns inget annat att göra än att vänta, hur mycket jag än avskydde det. Jag beslutade mig för att bege mig på en ny rundvandring i Olympen, jag hade kanske lärt mig så mycket, att jag inte gick vilse, som igår.

Det gick faktiskt ganska bra att orientera sig. På de gångar och väggar, som förra gången såg alldeles lika ut, fanns faktiskt små märken och egenheter, som man kunde använda som orienteringshjälp. Jag letade inte aktivt efter Hebe, eftersom jag inte ville tränga mig på, men jag ska erkänna att det fanns en förhoppning om att jag skulle råka stöta på henne.

Men när jag passerade den stora alkoven, inte så långt från salen, där vi hade haft stormötet, råkade jag Alfeios och Notos, som satt på en bänk och diskuterade. Alfeios var en flodgod, det kom jag ihåg att Hebe hade sagt igår, och visst, det vågiga håret och den slimmade tunikan passade bra till en flodgud. Notos kände jag sedan förut, även han utstrålade fuktighet, så vindgud han var. Men han var ju sydvinden, som drev in regnmolnen från havet, därför är det inte konstigt att vattendroppar glittrade på hans rundade panna och det hårlösa bröstet.

Jag hade inte alls tänkt stanna, men jag hörde i förbigående att de diskuterade Zeus bestraffningar. Notos tyckte att de ibland var alldeles för grymma, så att de delvis bar skulden till den kommande resningen, som vi alla väntade på. Alfeios höll inte med utan tyckte att straffet måste vara hårt för att statuera ett exempel. Han påminde om att Zeus bestraffade sina egna barn lika hårt, om det behövdes. Han nämnde Apollon, som fick göra straffarbete på jorden, men inte minst även Tantalos, som ju var dömd till sin plåga i all evighet.

Jag visste att han fick hålla till i Tartaros, stående i vatten upp till hakan, men att vattnet drog sig undan varje gång han försökte dricka något av det. Likaså hängde det grenar med läckra frukter över huvudet på honom, men så fort han sträckte sig för att få tag i någon av dessa, drogs de undan för honom, så att han fick stå ut med evig hunger och törst. Men jag hade ingen aning om varför han hade dömts till dessa fruktansvärda kval.

Jag nyttjade den lilla stunden, som Notos behövde för att finna ett motargument, till att fråga just om detta.

"Nåja, den där Tantalos var ju verkligen inte Zeus bästa barn", svarade Alfeios och blinkade med ena ögat mot mig. "Först blev det skandal, när han hade varit bjuden på fest i Olympen, då han inte visste bättre än att utnyttja tillfället och stjäla både nektar och ambrosia för att ta med sig ner till jorden. Det blev ett ganska stort rabalder redan då, minns jag, men de hände honom i alla fall ingenting den gången."

"Du ser, det är det jag menar", vände han sig till Notos. "Hade man gjort slag i saken redan då och låtit honom veta vad som är rätt och fel, så hade nästa avskyvärda dåd aldrig hänt."

"Äsch, inte kan man döma någon i all evighet för lite nektar och ambrosia", svarade Notos uppbragt.

"Det sa jag väl inte heller", föll Alfeios i häftigt, "men genom att straffa honom på något sätt hade man kanske kunnat lära honom att man inte får bete sig hur som helst."

"Det finns inget straff som verkar i förebyggande syfte", gav Notos tillbaka. "Utan..."

Men eftersom jag insåg att de båda åter var på väg in i sin egen diskussion, och att jag på så sätt aldrig skulle få reda på min fråga, bröt jag in igen:

"Men vad gjorde han för hemskt, då?"

"Jo, du förstår, det var sannerligen rätt hemskt, det han gjorde." Nu var det Notos som förklarade för mig. "Det var långt senare och man hade väl nästan glömt hans tilltag. Hur som helst, så var gudarna inte längre mer gramse på honom, än att de kom och hälsade på honom i hans kungarike i Sipylos, i Lydien. Det var förresten precis vid den tiden, då Demeter var alldeles ifrån sig, för att hon inte kunde hitta Persefone. Men Tantalos, den idioten, han skulle testa om gudarna verkligen var allvetande, så han hittade inget bättre sätt än att slakta Pelops, sin egen son, och servera honom som stuvning på kvällen. Naturligtvis märkte gudarna det, förutom Demeter, som var så fången i sina egna tankar, att hon tog sig en tugga. Och visst, för detta skändliga dåd måste han få ett straff, det förnekar jag ju inte", vände sig Notos mot sin trätobroder.

Men eftersom jag insåg, att det var fara å färde, att de två skulle återuppta sin dispyt, så sköt jag raskt in:

"Var inte Tantalos far till Niobe också?"

"Helt riktigt", nickade Notos. "Han var far till den skrytmajan också. Hon som tyckte att hon var förmer än Leto, för att hon hade fler barn än denna och då glömde bort att Letos barn var Apollon och Artemis...."

"Jo, men är det dåligt virke i en släkt, så slår det igenom flera generationer, det kan man se många gånger", höll Alfeios med, för en gångs skull. "Se på Pelops själv, inte blev han någon förebild precis, trots att framför allt Poseidon var väldigt förtjust i honom och försökte hjälpa honom i livet."

"Men...", invände jag, "jag trodde att ni sa nyss, att han hade bragts om livet."

"Jojo, men gudarna gav honom livet tillbaka." Nu var det åter Notos, som förde ordet. "De kunde sätta ihop det mesta, bara en bit av axeln fick de ersätta med lite elfenben, det var den biten som Demeter hade råkat sätta i sig. Fast jag håller inte med dig om att det måste gälla hela släkten", vände han sig till flodguden bredvid. "Det finns många exempel, då avkomman skötte sig bra, även om en förälder var av en dålig sort."

Oj, nu var det dags igen. Jag funderade på att gå därifrån och lämna dem åt sina små gräl, men jag ville också gärna veta, hur det hade gått för Pelops och varför de inte tyckte att han hade uppfört sig väl, han som hade en hel stor halvö uppkallad efter sig.

"Är det inte efter Pelops, som Peloponesos har fått sitt namn", frågade jag rakt ut.

"Jo, visst, det är helt rätt", svarade Alfeios den här gången. "Men du förstår, från början var allt frid och fröjd. Gudarna tog hand om honom, när de hade sänt hans far till Tartaros för att plågas. De förde honom från Lydien till Grekland. Speciellt Poseidon gillade honom, gav honom en förgylld vagn med fina hästar och lärde honom köra den. Och sen, när Pelops väl hade vuxit upp, träffade han Hippodameia och förälskade sig i henne. Hennes far, Oinomaos var kung i Elis. Ett orakel hade dock varnat honom för att hans dotters tillkommande skulle ta livet av honom. Logiskt nog försökte han att undvika hennes giftermål. Han var själv en bra hästkarl och ägde traktens snabbaste hästar. De var faktiskt så snabba, att somliga ansåg dem vara förtrollade. Därför hade Oinomaos bestämt, att den, som vann mot honom i en hästkappkörning, skulle få Hippodameia till brud. Tolv stycken hade redan försökt och misslyckats, när Pelops antog utmaningen."

Alfeios tystnade och konstigt nog hade Notos ingen invändning här, så att flodguden efter en stund kunde fortsätta att berätta.

"Här gjorde Pelops sin första fula insats. Han mutade Myrtilos, kungens hästskötare, att denne skulle ersätta spikarna i navet med duplikat av vax. De smälte naturligtvis sedan under loppet, så att Oinomaos släpades till döds efter sina hästar. Sen var det fritt fram för Pelops att gifta sig med sin kärlek. Men nu kom det verkligen fula i sammanhanget: istället för att belöna Myrtilos, som han hade lovat, ville Pelops bli av med det enda vittnet som fanns. Under förespegling att betala honom där, lockade han Myrtilos upp på en hög klippa och störtade ner honom i havet därifrån. Myrtoiska havet är uppnämnt efter denna händelse. Men medan han föll ner från klippan, förbannade Myrtilos Pelops och hela hans ätt. Här återstår ju att se vilka återverkningar detta kommer att ge på Atreus och Thyestes, fast vi kan redan skönja en del förvecklingar..."

"Ähh, det inbillar du dig bara", genmälde då Notos, som hade hållit tyst länge nu. "Du ser överallt bara svart, fast du vet mycket väl att Pelops levde ett långt och ganska lyckligt liv, trots sina missgärningar. Han gjorde en del gott också. Han har ju till exempel inrättad de olympiska spelen under sin tid som kung."

"Skulle det ha varit en god gärning?" Alfeios tittade förgrymmat på vindguden. "De är instiftade till heder av en händelse som bestod av bedrägeri och mutor - framtiden lär väl visa, om inte detta går igen...."

Jag hörde att Notos givetvis hade en invändning mot detta, men jag hörde inte vad han sa, för att jag hade definitivt fått nog av deras käbbel och var redan på väg bort.


© Bernhard Kauntz, Västerås 1999
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com