Jahapp. Då kommer alltså en främmande yngling, berättar en vild historia och vill att jag ska följa med på äventyr....

Jag snurrade lite på stocken över elden, där vi stekte hjortköttet, medan jag funderade. Det är klart, själva ordet 'äventyr' hade väl en lockande klang, men ändå. Det skulle ju betyda att jag måste sticka hemifrån igen... Nog ville jag veta lite mer om det hela i så fall. Jag vände mig till Jason:

"Vad är det gyllene skinnet egentligen, var finns det och varför är det ett svårt uppdrag att hämta det? Hur kommer vi dit och vilka ska vara med?"

Jason höll upp händerna, liksom i låtsad försvar och skrattade:

"Ja, ja. Jag förstår att du måste ha en massa frågor. Men ge mig en chans och låt mig besvara dem en och en. Fast återigen skulle jag gärna börja med bakgrunden."

"Självklart", nickade jag och han berättade:

"Kung Athamas hade fått två barn tillsammans med sin hustru Nefele. Pojken hette Phrixos och flickans namn var Helle. Men när barnen knappt hade hunnit till tonåren, förälskade sig Athamas i en kvinna som hette Ino. Han försköt Nefele och gifte sig med sin nya kärlek. Fast det skar sig direkt mellan Ino och barnen. Hon plågade och straffade dem när än hon hade en chans. Nefele fick förstås höra om allt det onda som barnen fick genomlida, men hon kunde inte göra någonting, eftersom hon var förbjuden att beträda palatset. Till sist, när ryktena redan berättade om att Ino var ute efter barnens liv, bönhördes deras mor av Hermes. Han skickade henne en flygande vädur, vars skinn helt och hållet var guldfärgat, och uppmanade henne att sätta barnen på dess rygg, när hon hade en möjlighet att komma dem nära."

Jason harklade sig och tog sig en klunk vin ur bägaren, innan han pratade vidare.

"Nefele hade tur. Dagen därpå fick barnen komma ut och leka på en äng, som gränsade till skogen, där hon hade gömt den gyllene väduren. När barnen var tillräckligt långt ifrån sina bevakare - ja, de kallades väl officiellt för guvernanter - då vinkade Nefele till sig dem, gav dem en sista kram och hjälpte dem upp på djuret, som lyfte just i tid, innan flykten kunde förhindras."

Jason var verkligen en skicklig berättare. Hans minspel och hans kroppsspråk kompletterade på ett utmärkt sätt det talade ordet.

"Resten av historien känner man bara till genom hörsägen, men det har kommit flera, av varandra oberoende uppgifter, framför allt från skytherna, så att kärnan av berättelsen nog torde vara sann. Därför borde vi ha något att gå efter, när vi letar efter skinnet...
På barnens resa hände det dock ganska omgående en mycket tråkig sak. Helle, som satt bakom sin bror, kunde inte tygla sin nyfikenhet, utan kikade ner på jorden, där de flög högt uppe i det blå. Resultatet blev att hon fick yrsel, trillade av, ramlade ner i havet och drunknade. Stället där hon slog ner heter sedan dess Hellesponten, som ju just betyder 'Helles hav'."

Med en sticka testade jag köttet, som hängde ovanför elden och kände att det nog var dags att lyfta bort det. Vi gjorde det och skar sen upp försvarliga bitar, som vi lade på tallrikarna. Det smakade faktiskt mycket gott och Jason fick sig en förtjänt paus i allt berättande.

Men så fort måltiden var över och matredskapen undanstökade, fyllde jag på våra vinmuggar och manade på igen:

"Hur gick det sedan för Phrixos, när han hade blivit ensam?"

Jason var inte sen att gripa tag i tråden igen.

"Phrixos landade så småningom i Kolchis, nära huvudstaden Aia. Där offrade han väduren till gudarna och spände upp det gyllene skinnet mellan två träd i en helig lund, som är tillägnad Ares.
Sedan finns det två versioner av berättelserna. Den ena säger att kung Aietes tog emot den unge Phrixos väl, men att denne snart dog av hemlängtan och sorg. Den andra versionen påstår att Aietes inte alls var gästvänlig, utan att han röjde Phrixos ur vägen, för att komma åt det gyllene skinnet.
Men hur det än må vara med den saken, så har kungen satt en drake som bevakning av skinnet, ett djur som aldrig behöver sova. Det gjorde han efter att ett orakel hade sagt åt honom att han bara ska leva så länge, som han äger skinnet. Därför blir det nog inte så enkelt att få tag i det heller."

Jason tystnade. Jag funderade på det han hade berättat. Visst lät det spännande. Jag kände nästan den där sprittande känslan i kroppen, som alltid infann sig, när jag stod inför en stor uppgift. Därför frågade jag vidare:

"Var ligger Kolchis då? Hur kommer man dit?"

"Ser du, det vet man inte exakt." Jason skakade på huvudet. "Men skytherna påstår att det bakom vadstället, där Io, förvandlad till ko, lämnade Europa för Asien, att det bakom detta vadställe finns ett stort hav, vid vars bortre ände Kolchis ska vara belägen.
Därför har jag gett Argos, den skickligaste skeppsbyggaren i Thessalien, ja troligtvis i hela den grekiska världen, i uppdrag att bygga ett skepp. Det ska bli ett skepp, vars like ännu inte har skådats. Och visst finns det goda förtecken för bygget, för innan jag ännu hade hunnit hemifrån, rapporterade Argos att själva Athena hade lämnat anvisningar om hur denna båt skulle byggas."

Det kändes ju bra förstås. Om någon av gudarna höll sin skyddande hand över projektet, fanns det väl en bra chans att det skulle lyckas. Men en sådan båt skulle ju också kräva en hel del manskap.

"Hur många ska det bli med på resan? Och har du tänkt ut, vilka du vill ta med?"

"Det ska finnas plats för femtio åror i båten", svarade Jason och jag kunde inte hjälpa, att ett förvånat "ojdå" kom över mina läppar.

"Jag sa ju att det skulle bli ett alldeles utomordentligt skepp", flinade Jason. "Vilka som ska bli med? Det beror väl lite på vilka som kommer att ställa upp, men jag har redan lyckats samla några tunga namn."

"Vilka då?"

"De flesta är än så länge norrifrån, eftersom jag först nu är på väg söderut. Men Orfeus känner du väl till? Och kanske Polyphemos från Larissa? Zetes och Kalais, båda söner till nordvinden Boreas, har också sagt ja, liksom Antolykos och Eurytos, Hermes söner. Plus en del andra, men du ser att det nästan enbart handlar om förtjänstfulla män, som redan har gjort sig ett namn."

Jag var ganska imponerad. Det skulle ju vara en heder att få åka på samma uppdrag som dessa.

"Du har inte funderat på Theseus?"

"Jodå, säkert! Men jag vet ju att ni två känner varandra, och om du säger ja, hade jag tänkt be dig att prata med Theseus, så att jag slipper åka förbi Aten. Jag är nämligen närmast på väg ner till Sparta, för att fråga Kastor och Polydeukes."

"Polydeukes", utbrast jag. "Det var länge sen! Jag har ju haft honom som lärare en gång, liksom Eurytos. Det är klart att det skulle vara roligt att bli med på ett sådant äventyr! Men..."

Jag avbröt mitt entusiastiska utbrott, jag kom att tänka på att jag ju hade Hylas att ta hand om. Mina egna barn var ju ännu så små, att de fortfarande var mer beroende av sin mor än av mig, men Hylas behövde mig nu.

"Men...?" Jason tittade på mig, frågande.

"Jo, du förstår, för ett drygt år sedan var jag med och slogs mot dryoperna. Jag råkade döda deras kung, Thiodamandus. Men sen hade jag inte hjärta att lämna hans son, Hylas, vind för våg, så att jag tog pojken med mig och lovade honom en god uppfostran."

"Hur gammal är den där Hylas?"

"Han blir väl femton, nu till sommaren. Det är ju en ganska viktig ålder..."

"Men ta med honom, då", föreslog Jason. "Med femton kan man nog sköta en skeppsåra och en sådan färd är väl den bästa uppfostran som en ung man kan få."

Nu tvekade jag inte längre. Jag reste mig och sträckte fram näven:

"Här har du en besättningsmedlem, kapten."

webmaster@werbeka.com