HERAKLES DAGBOK
ANKOMST I ATEN


Nästa morgon gav vi oss iväg redan i gryningen, för att slippa övernatta ute ännu en gång, innan vi hann fram till vårt mål. Vi hade vackert väder och god fart, så att vi redan på eftermiddagen började skymta Akropolis i fjärran. Då tog Hylas åter upp frågan, som vi dryftade igår:

"Nu har du visserligen berättat en del om Theseus ungdom, men inte ett ord om hur ni träffades, eller vad ni har gjort tillsammans."

"Du är ganska nyfiken av dig, unge man", skrattade jag, men började i alla fall att berätta. "Det fanns en stråtrövare som hette Prokrustes. Han hade ovanan att bjuda hem resande och låta dem ligga i sin säng, där han tog livet av dem och stal deras tillhörigheter. Det sägs att de som var långa för sängen fick benen kapade till lämplig storlek, medan de kortas lemmar sträcktes ut, tills de dog.
Jag hade gett mig iväg för att ta mig en titt på detta odjur, för att försöka göra slut på hans härjningar. Men innan jag hann dit mötte jag Theseus och han hade redan fixat det jag skulle göra. Vi trivdes med varandra från första ögonblicket. Vi drog ut på några äventyr tillsammans, innan han slutligen begav sig mot Aten för att träffa sin far."

Jag log åt mina egna tankar. Det hade varit en rolig tid, som vi hade haft tillsammans. Två tonåringar, fulla av kraft och övermod - vi kände oss, som om vi ägde världen.

"Har du träffat honom sen dess?" Hylas röst hämtade mig tillbaka till verkligheten .

"Jodå, året efter bjöd han in mig till Aten, så att jag har varit där förut", sa jag och pekade mot klippan som reste sig allt högre mot skyn, i takt med att vi närmade oss. "Det var då staden anfölls av amazonerna, som hade kommit långt österifrån. Aigeus hade skadat sig under jakten veckan innan, så att han knappt kunde röra sig. Därför fick Theseus leda försvaret av staden och jag hjälpte också till. Det blev en ganska lätt seger och vi tog massor med fångar, som sedan såldes som slavar. Förutom en av tjejerna, hon var visst något slags prinsessa hemma hos de sina, Hippo... Hippolone? Nej, Hippolete.... nej, inte det heller." Jag skakade på huvudet. Tänk vad fort man glömmer!

"Nej, jag minns inte, vad hon hette. Henne behöll de i palatset, vad jag minns. Jag tror att Theseus var ganska betagen av henne och därför ville bespara henne skymfen som slavlivet innebar.
Det ska i alla fall bli jätteroligt att träffa min kompis igen. Och du, Hylas, håller dig i skinnet. Var inte för näsvis och inte för uppstudsig och inget annat heller. Kom ihåg att vi är gäster här och representerar vår hemstad."

Jag log inombords. Hylas var en snäll kille, han skulle nog sköta sig ändå, men det kunde aldrig skada att förmana en femtonåring - bara för säkerhets skull.

Nu hade vi tagit oss uppför berget och stod vid palatsporten, medan en vakt hade gått för att meddela vem som ville träffa kungen. Jag njöt av den vidsträckta utsikten, men blev snart avbruten av att Theseus i egen hög person, helt okungligt galopperade nedför trappan och sedan gav mig världens björnkram.

* * * * * * * * * *

Vi hade fått några timmar på oss för att tvätta av oss dammet från landsvägen och vi hann även lägga oss för att vila ett tag, innan en betjänt kom, för att leda oss ut till borggården, där vi skulle äta middag. Det hade hunnit bli natt, så att stjärnorna och eldskenet utgjorde den enda belysningen. Jag såg att Theseus hade kvinnligt sällskap sittande bredvid sig. Det var inte så konstigt, det hade gått fem, sex år, sedan vi sågs senast. Jag hade ju också gift mig under tiden. Det verkade i alla fall vara en snygg kvinna, som han hade fått tag i. Paff blev jag först, när Theseus inte introducerade oss, utan med ett leende sa:

"Ja, och ni två känner varandra sedan gammalt."

Jag måste ha stått där som ett fån, det var penibelt att inte komma ihåg en så vacker kvinna, men Theseus lät mig våndas en bra stund, innan han, fortfarande med ett brett flin, tillade:

"Ni träffades ju sista gången du var här, Herakles. Du minns väl Hippolyte."

Ja! Naturligtvis! Det var hon! Amazonen! Jaså! Eros pil hade fastnat så djupt! Tankarna for runt i huvudet på mig, allteftersom färgen rusade till samma kroppsdel. Jag var tacksam för mörkret och stammade fram några förlägna ord, innan jag fann mig och presenterade Hylas för henne. Fast sedan blev det en mycket trevlig kväll ändå.

Halva natten hade säkert redan gått, när jag började berätta om mitt ärende: Jag beskrev hur jag mötte Jason och fortsatte sedan med hans berättelse. Men, jag vet inte om det var den sena timmen, eller om det fattades glöd i min berättarkonst, det verkade på mig, som om Theseus var ganska ointresserad. Om jag inte kunde locka fram mer engagemang, stod chanserna rätt så dåliga, för att jag skulle lyckas övertala honom till att följa med. Först när jag nämnde att det gyllene skinnet fanns i Kolchis, satte han sig plötsligt upp, spikrakt:

"Vad sa du", frågade han. "Sa du Kolchis?"

"Ja", svarade jag förvånat. "Fast ingen vet ju exakt var det ligger."

"Det vet inte jag heller", gav Theseus tillbaka. "Men därifrån var ju det där fruntimret, trollpackan som försökte ta livet av mig."

Nu blev jag alldeles häpen. Vad pratade han om, egentligen? Hade han tittat för djupt i vinbägaren?

"Vaddå", begärde jag att få veta. "Vad snackar du om? Vem vill ta livet av dig?"

Det syntes att hans tankar återvände från ett ställe som bara var tillgängligt för minnet.

"Jaaa." Han drog på ordet, liksom för att vinna ytterligare ett ögonblick av eftertanke. "Det är inte många som vet, vad som hände, så det är inte så konstigt att du ser förvånat ut. Det skedde när jag kom hit till Aten för första gången, för att träffa min far. Han var då ihop med en kvinna som hette Medea. Hon kunde, genom sitt släktskap med Kirke, som var hennes moster eller faster, en hel del om trolleri - det var väl därför hon fick farsan på kroken, antar jag. Snygg var hon ju, det måste jag erkänna, men hon var elak också. Och mig gillade hon inte alls. Det fanns en mur mellan oss, från första ögonblicket."

Theseus röst dog ut, han var åter på väg att sjunka ner i minnena. Jag skyndade mig att hålla honom kvar och frågade:

"Hur vet du det? Kan det inte vara så att du var avundsjuk på att din far brydde sig om henne också, istället för att ge dig all uppmärksamhet? Sånt händer, vet du, det är ganska vanligt."

Men Theseus skrattade bara rått åt mitt inlägg.

"Ha!" Skulle jag ha varit avundsjuk? Hon var det! Hon var det så till den milda grad att hon försökte ta livet av mig. Hon försökte förgifta mig redan tredje dagen efter att jag hade kommit till stan. Det är bara tack vare min fars gamla amma, som avslöjade planen i förväg, att jag ännu finns i livet. Den stackars kvinnan fick betala sin lojalitet med att bli förvandlad till en get! Tre år fick hon leva i djurskepnad, innan hon lämnade jordelivet!"

Det gick inte att ta miste på bitterheten i min väns röst, samtidigt som den blev alltmer upprörd, medan han fortsatte.

"Vi serverade Medea sin egen dryck och hotade med att kasta henne i fängelse, om hon inte drack upp den. Men hon vägrade förstås. Då fick en av de lösdrivande hundarna på gatan vara försöksobjekt. Innan vi hade hällt bägarens halva innehåll i den stackars kraken, så dog den. Medea hamnade givetvis direkt bakom galler, men redan nästa dag var hon försvunnen, utan att någon visste, vad som hade hänt."

Theseus tystnade, skakad av att ha återupplevt dessa tragiska händelser. Jag kände med honom, men en sak hade jag ännu inte klar för mig.

"Vad har det hela med Kolchis att göra?"

Theseus såg på mig med en vild blick.

"Jamen, hon är kung Aietes dotter! Fattar du!


© Bernhard Kauntz, Västerås 1999
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com