HERAKLES DAGBOK

DAIDALOS OCH IKAROS


Nästa morgon väckte mig Theseus och pekade leende ut ur grottan. Strålande solsken låg över dalen och inte allra minsta spår skvallrade om gårdagens häftiga regn.

Det dröjde inte länge innan vi hade gjort i ordning frukosten och efter maten bröt vi genast upp. Vi måste visserligen ta oss tillbaka genom bäcken, men vattnet var knappt mer än knähögt och snart nådde vi landsvägen, som skulle föra oss längre norrut.

Jag såg på Hylas, att han knappt kunde hålla sig av nyfikenhet, och mycket riktigt: knappt hade vi nått vårt marschtempo, så att vi vandrade framåt med någotsånär hygglig fart, då pojken vände sig mot Theseus.

"Hur kunde det egentligen bli så, att atenarna måste hålla med offren för Minotaurus?"

"Det var tributbetalningar", sa min vän dystert. "Jag vet inte exakt hur det började, jag tror att ett av våra båtar av misstag sänkte ett kretensiskt skepp, vilket fick Minos att genast gripa till vapnen och förklara krig mot Aten. Men jag är ganska säker på att han från början hade i sinnet att kräva denna tribut, för incidenten med skeppet var ingen anledning till ett fullskaligt krig."

Min väns ord lät såväl bittra som även arga.

"Visserligen förlorade hans son, Androgenos, livet i det påbörjade kriget, vilket knappast hjälpte till att göra Minos mer vänligt sinnad, men jag slår vad om att han bara ville hitta någon, som han kunde lasta på offerbördan. Tyvärr var Aten just då inblandat i ett annat krig, så att så gott som alla våra trupper befann sig utanför staden, när Minos kom antågande och hotade att inta och förstöra vår stad. Som alternativ erbjöd han att Aten framledes skulle stå för offren till Minotaurus. När vi gick med på det - det var ju trots allt det mindre av två onda ting - var Minos genast nöjd och drog sig tillbaka."

Theseus kastade tillbaka huvudet i vrede och skakade till.

"Nej, gudarna vet att jag aldrig har varit någon vän av Minos och jag är glad att han har mött sitt öde."

"Vaddå?" Jag avbröt honom förvånad. "Vad säger du? Det har jag ju ingen aning om. Hur hände detta?"

"Av och till verkar det ju finnas en högre rättvisa", menade den blonde resen och fortsatte: "Minos hade i flera år varit missnöjd med Daidalos. Jag förstår inte det, för Daidalos måste i sanning vara ett geni. Minos har bara utnyttjat honom, tycks det, men höll honom mer eller mindre i fångenskap. Visserligen fick Daidalos röra sig någorlunda fritt, men bara inom ett bestämt område inom palatset. Jag såg honom bara en gång på långt håll, när jag kom till Kreta. Och sen såg jag honom naturligtvis, när han flög iväg, när hans son omkom på ett så tragiskt sätt."

"Varför då, vad hände?" Denna gång var det Hylas, som tittade med stora ögon på Theseus, när han ställde frågan.

"Nåväl, Daidalos hade förmodligen fått nog av att aldrig få röra sig efter sitt eget gottfinnande. Därför hittade han på ett sätt, som gjorde det möjligt att han och hans son kunde försvinna därifrån. I åratal måste han ha samlat fjädrarna på slottsgården, som de förbiflygande fåglarna hade tappat, för att med dessa byggde han var sitt par vingar åt sig själv och Ikaros, sin son. Som lim tycks han ha använt bivax, det upptäckte man efter hans avresa."

Theseus betonade ordet "avresa" på så sätt, att det formligen framkallade nästa fråga. Hylas lät inte chansen gå förbi.

"Men är det då verkligen möjligt", frågade han, "att man flyger med vingar, precis som en fågel?"

"Ja, mig får du inte fråga om det", flinade Theseus, "jag skulle antagligen bara klara ett enda håll med dem - neråt. Ändå såg jag med egna ögon, hur Daidalos och Ikaros helt enkelt flög iväg. Jag hade just varit ute i stadens stadion för att träna lite, så att jag höll mig i form för framtida uppgifter, och jag var på väg tillbaka till palatset, när jag såg några människor stå och peka upp mot himlen. Naturligtvis tittade jag också upp och då såg jag på taket uppfinnaren och hans son, som då måtte ha varit så där tretton år gammal. Båda hade på rygg och armar var sitt par vingar fastsatta. Jag hörde just, hur fadern förklarade:
'Du behöver inte vara rädd, Ikaros, vingarna kommer att bära dig säkert. Du måste bara akta dig för en sak: flyg inte upp för högt, för där är solen för het och då kan den göra så att klistret smälter. Så, och nu ger vi oss iväg. Skynda dig, där kommer redan vakten och vi måste undvika deras pilar.'
Med detta kastade sig de båda ut i luften och efter några armtag, under vilka alla trodde att de skulle ramla ner till marken, fick de luft under vingarna och vann i höjd. Precis i tid för att komma ur räckvidd för den skur av pilar, som vakterna sände efter dem."

Theseus harklade sig. Han tittade först på mig och sen på Hylas, liksom för att övertyga oss om att han talade sanning.

"De flög verkligen. Det var en helt absurd känsla att se dem, jag vet inte hur jag ska beskriva den. Det verkade som om en ny dimension öppnade sig för mänskligheten, det var nästan en helig känsla. Och sen hände det hemska."

Min vän gjorde en kort paus och stängde ögonen, liksom för att framkalla denna scen ännu en gång framför sitt inre öga, innan han talade vidare:

"Vi hörde hur Ikaros jublade - om det var för frihetens skull, som han njöt av däruppe, eller om det var känslan av överlägsenhet, som han kände gentemot oss - jag vet inte. Allt högre flög han, med varje vingslag utstötte han ett nytt glädjerop. Faderns förmanande ord hade han glömt, han svävade upp högre, ännu högre. Hans fars förskräckta vrål, att han för guds skull måtte komma tillbaka, tonade ohört bort i rymden; snart syntes pojken bara som en liten prick på himlen. Och sen hände det. Plötsligt blev punkten större igen - alla vi därnere trodde först att han hade besinnat sig och flög neråt, för att åter närma sig jorden. Men snart märkte vi att han inte flög längre. Spikrakt föll Ikaros mot jordytan. När han närmade sig, hörde vi återigen hans skrik, men nu av rädsla, och sen såg vi att han bara hade en vinge kvar, att han med den andra handen förtvivlat fäktade i luften, men utan att kunna hejda fallet det allra minsta. Senare fick jag veta att han hade ramlat rakt ner i havet."

Theseus ryckte på axlarna.

"Även om det var ungdomligt lättsinne, som kostade honom livet, så var Minos i alla fall delvis skyldig till hans död. Om han hade behandlat Ikaros far bättre, skulle allt detta inte ha hänt...
Resten av historien har jag naturligtvis bara hört, inte upplevt själv. Men jag har hört det av folk, som man kan lita på."

"Hände det medan du var kvar på Kreta", frågade jag emellan, men Theseus skakade på huvudet.

"Nej, det är bara ett par månader sen, hemma i Aten, alltså flera år efter det att jag kom tillbaka. Enligt mina talesmäns berättelse flydde Daidalos till Sicilien, där han tog tjänst hos någon kung - jag kommer inte på hans namn nu. Men Minos, som nu var mer förbannad än någonsin på sin uppfinnare, gjorde efterforskningar om var han kunde tänkas hålla till. Fast dessa var förgäves. Då hittade han på en jättesvår uppgift, som bara ett geni kunde lösa, och han förkunnade att han rikligen skulle belöna den, som visade honom lösningen.
Kungen, hos vilken Daidalos nu jobbade, ville så klart gärna komma åt belöningen, därför ställde han Daidalos inför denna uppgift. Mycket riktigt löste Daidalos problemet. Sedan skickade kungen härolder till Kreta, som skulle visa upp lösningen och inkassera belöningen."

Vi förfriskade oss vid en källa och fyllde på våra vattenflaskor. Jag funderade lite på kung Minos karaktär. Han tycks ha haft ganska motstridiga egenskaper. Till det ena lurade han Poseidon och bar sig illa åt såväl mot atenarna som gentemot Daidalos, men å andra sidan var han en härskare, som hade gett sitt folk välstånd och hade infört förnuftiga lagar. Jag kunde förstå att min vän inte gillade honom, för att han hade krävt tribut av Aten, men genom sin personliga aversion tecknade han förmodligen bilden lite för negativt. Förmodligen var Minos som de flesta människor, med bra och dåliga sidor. Men jag ville inte bråka med Theseus, därför behöll jag tankarna för mig själv. När vi fortsatte vår vandring, tog Theseus på nytt upp tråden:

"Minos förklarade för härolderna att han ville betala ut belöningen personligen till segraren och följde med på deras resa till Sicilien. Vad som hände sedan visste inte mina informatorer heller exakt. Troligtvis bråkade de båda kungarna om Daidalos framtid, kanske ville Minos lura den andre, så som han hade lurat så många redan. I varje fall skållade gästgivarens döttrar honom med kokande vatten, när Minos skulle ta ett bad. Och jag fäller ingen tår över hans död."

Man kunde höra på Theseus röst, att han hade blivit arg igen, medan han berättade historien, därför gick vi tysta en lång stund. Men sen frågade Hylas:

"Kan alla människor på Sicilien flyga nu? Jag menar, för att Daidalos ju nu kan göra vingar åt alla."

"Nej", svarade Theseus, nu med sin vanliga röst igen, "för efter sin sons död svor Daidalos en helig ed på att han aldrig mer skulle framställa vingar."


© Bernhard Kauntz, Västerås 1999
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com