HERAKLES DAGBOK

IO


Vilken fart vi har! Vilken underbar känsla att formligen flyga över vattnet! Det är svårt att uttrycka en upplevelse, vilkens kraft och storhet man igår ännu inte kunde ana. Det är som om Argo själv hade blivit till ett väsen, smält ihop med alla oss, som om den samlade och förenade alla våra krafter, vår individualitet, mångfaldigade dessa och sedan omsatte dem till att bli någon övernaturlig enhet. Denna erfarenhet måste ligga nära verklighetens gräns, när man ser hur träden på stranden åker förbi i en rasande fart.

Vi fick en antydan om detta redan igår, efter sjösättningen, då vi tog en provtur. Vi rodde ut i någon timme bara, mest för att se hur båten låg i vattnet och för att ha prövat vidundret, som en del skeptiker hade kallat skeppet. Men igår rodde vi fortfarande försiktigt, avvaktande, beredda på att vad oväntat som helst skulle kunna inträffa. Det gjorde inte det. Argo skötte sig prima och för varje årtag hade vårt förtroende för henne vuxit. Ändå nådde vi aldrig denna frenesi, denna iver, med vilken årorna sätts i, dras framåt och lyfts upp och bakåt igen, som vi upplever nu. De är som om vi vill testa gränserna för båtens och vår egen förmåga.

Dagen innan, alltså i förrgår, hade vi stormöte på stranden, då samtliga argonauter för första gången möttes gemensamt. Vi röstade fram några befäl och fördelade platserna vid årorna, så att allting skulle vara klart. Vid omröstningen var det sannerligen några som röstade på mig som kapten. Jag trodde inte mina öron. Fast det är klart, det är kampen mot giganterna, som har gett mig ett så framstående rykte. Jag kände mig givetvis smickrad, men jag kunde ju inte acceptera nomineringen. Det här är Jasons expedition, det är han som har skäl till den i första hand och det är han som har tagit initiativet. Därför avböjde jag genast och slog fast att det för mig bara kunde finnas ett namn till denna befattning: Jason. Och mycket riktigt blev han sedan också vald av församlingen. Jag gladdes åt min utnämning till första officerare med stationering i fören, medan Peleus och Telamon, Aiakos söner, blev andra officerare, som skulle hålla till i aktern. Att Tifys var förste styrman var ju redan bestämt förut, medan Erginos och Ankonos valdes till andre styrmän. Det var också en självklarhet att Orfeus var slagman, liksom att Erivotis från Lokris skulle bli skeppsläkare, eftersom han hade de bästa medicinska kunskaperna.

På kvällen höll vi ett stort hekatomboffer till Poseidons ära. Vid den anslutande banketten, som också hölls på stranden, deltog även befolkningen från Jolkos. Festen dröjde sedan till de första morgontimmarna.

Naturligtvis blev det ännu fler kära återseenden, men även lika många nya bekantskaper. Jag lärde känna Atalanta, den enda kvinnan på expeditionen - fast hon hade ett sådant rykte om sig, att alla redan visste att hon på inget sätt var sämre än någon av karlarna. Butes och Falerus kom och satt hos oss en lång stund, klart, båda var ju från Aten och drogs helt naturligt till sin kung.

Och självklart berättades det historier i mängder. Vi hade kommit in på stadsbildning och grundareberättelser, när Aithalides från Thessalien, en lång och stilig yngling, frågade mig om vem som hade grundat Thebe.

"Det var Kadmos", sa jag. "Men det var våra två fäder, som var grundorsaken till det hela."

"Nja", försvarade sig Aithalides, "min far var ju inte så himla delaktig. Han gjorde ju bara som han blev tillsagd."

"Jo, jo. Det säger alla smitare, att de bara blev tillsagda", flinade jag. Och när jag såg att Hylas satt som ett frågetecken, fortsatte jag:

"Den där unge mannens far är Hermes. Och det var mycket länge sedan att min far fick syn på en vacker flicka, som bodde i kung Agenors land i Nordafrika. Närmare bestämt hette hon Europa."

"Ska du börja från början, så kan du ju också berätta att Agenor var Ios sondotters son. Io var ju en annan av din fars älskarinnor", kastade Aithalides in, med ett stort leende. Jag gillade denne alltid glade, unge krigare, som inte bara var en bra bågskytt, utan som dessutom hade begåvats med ett alldeles utomordentligt minne. Därför fick han ofta uppdrag som härold, eftersom han i stort sett ordagrant kunde återge vilken text eller diskussion som helst.

Dessutom hade vi så här dags redan druckit så mycket vin, att det var roligt att munhuggas lite på skoj.

"För all del", svarade jag därför utmanande, "men vet du vem Ios far var?"

"Jodå, flodguden Inachos. Och hans föräldrar var Okeanos och Tethys", lade Aithalides till med en blinkning mot mig. "Inachos var förresten också den förste kungen i Argos. Men vet du, varför hans flod och hela Argolis är så vattenfattiga?"

Det hade jag nu verkligen ingen aning om, därför uppmanade jag honom att berätta. Och han kunde ju inte gärna neka nu, när han hade tagit upp frågan.

"Inachos skulle vara domare, när Hera och Poseidon grälade om vem som skulle få Argolis", började Aithalides. "Och när Inachos beslutade sig för Hera, blev Poseidon ganska sur. Han hade ju dessutom just förlorat Atenområdet till Athena. Därför bestraffade han Inachos med att begränsa vattenflödet i såväl floden som i hela landskapet.
När Inachos dotter Io sedan hade vuxit upp, föll det sig ganska naturligt att hon blev prästinna i Heratemplet i Argos. När din far sedan nödvändigtvis skulle ha henne, hade Hera dubbel anledning till att bli förgrymmad."

"Jo, fast Hera går ju till överdrift i sin svartsjuka", invände jag. "Jag ska inte försvara Zeus, men han hade ju i alla fall skapat en dimbank, så att han inte skulle bli upptäckt, när han förförde Io."

"Hoho", skrattade Aithalides, "dimman fixade han väl, så att inte Io skulle kunna springa ifrån hans närgångna avsikter, inte för att gömma sig själv."

"Ah, det vet du ingenting om", fortsatte jag försvarstalet. "Men även om det skulle ha varit så, så fick Heras sjukliga misstänksamhet att lätta på dimman. Och när farsan märkte det, hade han redan förvandlat flickan till en ko, så att hon skulle vara skyddad. Men vad hände? Den där gamla ragatan, som han är gift med, ville absolut få kon i present. Vad skulle farsan göra? Klart att han måste löpa linan ut och skänka henne kon. Men det gav ju Hera ingen frisedel till att nästan plåga livet ur den stackars Io."

"Nå, så stor var väl inte plågorna till att börja med", menade min samtalspartner. "Det är klart, hon hade ju fått den hundraögda Argos som väktare, eftersom Hera ville hålla henne under uppsikt. Men annars mådde hon väl inte speciellt dåligt."

"Nehej, du tror visst att det är roligt att springa omkring som ko!" Min röst var nog ganska spotsk. "Så att hon, när hon sent omsider träffade sin far igen, bara kunde rita med klöven i sanden, för att berätta för honom, vad som hade hänt henne.... Det är väl logiskt att min farsa försökte hjälpa henne. Och här kommer ju återigen Hermes, din far, med i bilden. Hur bar han sig egentligen åt för att överlista Argos?"


  Zelotti: Juno överlämnar Io till Argus
"Jo, när Zeus hade bett honom att befria Io från sin väktare, klädde far ut sig till herde och började spela på panflöjten - du vet, den som kallas för Syrinx - när han kom i närheten av berget, där Argos bevakade Io. Eftersom Argos var glad åt musiken och åt lite sällskap, började min far att prata med honom och med trägen möda, många historier och mycket flöjtspel fick han till sist alla hundra ögonen till att somna. Sen högg han skallen av honom." Aithalides såg frågande på mig. "Du vet väl att Hera sen satte alla ögonen på påfågelns fjädrar? Men vad jag inte förstår, är varför Zeus inte förvandlade Io tillbaka?"


Rubens: Juno och Argus
"Puh, du känner inte Hera", svarade jag med avsmak. "Dessutom hade han ju faktiskt gett henne kon i present. Att Hera sen var så grym att hon skickade den där bromsen efter Io, som irriterade och stack henne hela tiden, det är ju bara ytterligare ett bevis för Heras lågsinthet. Till slut visste Io inte ut och in längre, utan bara galopperade iväg runt halva världen. Vid Bosporos, som ju betyder "ko-vadställe", lämnade hon till och med Grekland. Men Hera gav sig ju inte förrän den stackars Io hade kommit till Egypten. Först där fick Zeus lov att förvandla henne tillbaka. Det sägs att han bara lade handen på henne, för att hon skulle bli havande med Epafos, men jag tror ju att han till slut i alla fall överlistade Hera och fick som han ville."

Ett stillsamt flin på alla åhörares läppar hade sedan avslutat kvällen och vi fick några timmars sömn, innan vi drog iväg idag. Vi åker ännu inte till Kolchis, där det gyllene skinnet ska finnas, utan först är vi på väg upp till Trakien, till Orfeus ställe. Han har lovat att inviga oss i sina mysterier. På det sättet kan vi också hålla oss nära kusten, så länge vi inte behärskar båten till hundra procent.


© Bernhard Kauntz, Västerås 2000
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com