I förmiddags hade han tagit upp Oidipus levnad igen och tyckt att det var konstigt, att denne hade fått så många år av lugn och ro, innan ödet åter slog till mot honom. Han hade ju fått nästan två decenniers respit som kung i Thebe, då allting var frid och fröjd, innan pesten kom till stan.

Thebe hade blomstrat upp igen efter sfinxens härjningar och under Oidipus styre, som kännetecknades av välvilja och rättvisa, hade staden snart återvunnit sitt goda anseende, precis som man hade haft förr. Oidipus hade gift sig med Iokaste och de hade avlat fyra barn, två pojkar och två flickor, som nu hade nått giftasvuxen ålder.

Men nu slog pesten till, som sagt. Nu är ju detta en prövning, som många städer utsätts för, av och till, men plågan brukar gå över efter någon månad, eller i värsta fall efter ett år. Fast i Thebe höll sjukdomen i sig. Den var inte mycket aggressiv, som så ofta annars, nej, pesten tog sin tribut med några offer i sänder. Snart började man tycka att detta verkade vara konstigt, så man sände folk till oraklet i Delfi igen, för att efterfråga orsaken till farsoten. Pythian var ännu en gång mycket klar i sitt svar, hon sa, utan att linda in orden:

"Driv bort Kung Laios mördare ur staden, så kommer pesten att försvinna."

Det hjälpte ju inte. Det fanns ju ingen, som hade någon aning om vem som skulle ha mördat den gamle kungen, dessutom trodde man fortfarande att det hade varit ett rövargäng, som hade attackerat kungen och hans följe. Därför tillkallade man en synsk man. Denne sa att någon av de sådda männen måste lämna staden, för att den skulle befrias. Menoikeos, Iokastes far, var ju en av de stridbara männen, som hade vuxit fram ur draktänderna, som Kadmos hade sått. Han trodde att det var han, som avsågs och i sin förtvivlan hoppade han från stadsmuren, i hopp om att kunna frälsa Thebe. Men det hade han ingenting för, eftersom siaren strax därefter kom på att det skulle vara en ur tredje generationen, framsprungen ur de sådda männen, som var den skyldige. Men trots all efterforskning hittade man ingen sådan avkomma i hela staden, som man kunde lägga skulden på. Diskussionerna fortsatte, om vad man skulle göra.

Sent omsider ser den synske mannen dock sanningen och han berättar den för Oidipus. Denne blir alldeles förskräckt - vem skulle inte ha blivit det? - och hans första reaktion är att slå ifrån sig. Trots hans klokhet och rättvisa måste man nog förlåta honom, att han inte vill kännas vid sanningen i början. Det var det sista han hade velat, att bringa elände över staden, som hade gjort honom till kung. Dessutom skulle det vara en fruktansvärd personlig tragedi för honom. Det betydde i så fall att det var sin egen far, som han hade slagit ihjäl i denna olycksaliga drabbning vid vägskälet, för så länge sedan. Och ännu värre! Då skulle han ju vara gift med sin egen mor, som hade fött honom fyra barn, precis som oraklet hade förutsagt.

Man måste förstå att detta var en alltför tung börda, som han skulle behöva axla och att han därför försökte slå ifrån sig detta ohyggliga ansvar, även om hans misstankar eventuellt hade väckts. Oidipus väljer därför att tro på ett annat motiv till siarens uttalande. Han beskyller mannen för att göra gemensam sak med Kreon, att de har hittat på denna komplott, för att störta honom och sedan göra Kreon till kung.

Oidipus söker tillflykt hos sin hustru, som tröstar honom och säger att siare inte alltid har rätt med sina utsagor. Hon berättar för honom att Laios hade blivit spådd, att han skulle bli dräpt av sin egen son, men att detta var en omöjlighet, eftersom han hade låtit döda barnet.

Oidipus lugnar sig lite, men hans rättvisekänsla och hans samvete bjuder honom att nysta upp tråden i alla fall nu. Dessutom vill han ha visshet. Han hoppas ju kunna slippa denna fruktansvärda misstanke mot sig själv. Han begär att man ska föra fram tjänaren, som hade haft som uppgift att ta livet av Kung Laios son. Detta går dock heller inte att genomföra genast, eftersom denne tjänare är identisk med den man, som hade följt med som kungens betjänt under den ödesdigra färden och som var den ende, som hade överlevt äventyret. Och han levde numera som herde någonstans på landet, om han överhuvudtaget fortfarande var i livet. Men så småningom hittar man den mycket gamla mannen och för honom till Thebe.

Oidipus och betjänten känner igen varandra från mötet vid korsvägen och den gamle erkänner dessutom, att han inte hade kunna förmå sig att döda den nyfödde Oidipus, utan att han hade lämnat bort honom.

Medan kungens insikt om den personliga skulden växer alltmer, har ödet beslutat att göra rent hus. En budbärare anländer från Korint, för att meddela att Kung Polybos, mannen, som Oidipus fram till alldeles nyss hade trott vara sin far, hade dött. Men det blir värre än så. Även denne budbärare hade varit en länk i kedjan, som hade hjälpt till att föra barnet Oidipus till hovet i Korint.

Nu, när sanningen inte längre går att förneka, inser både Oidipus och hans mor och hustru, att de - visserligen ovetande - är skyldiga till stadens öde. Iokaste förmår inte leva vidare med denna insikt, utan hänger sig. Oidipus sticker ut sina ögon i förtvivlan och beslutar att genast lämna staden. Hans dotter Antigone, som samtidigt är hans halvsyster, har medlidande med honom och beslutar för att följa med på hans färd, för att kunna vägleda honom...

Men titta, där kommer Polyfemos tillbaka! Vad är det han har med sig? Jag tror att det är två harar, som dinglar från hans axel. Då är det hög tid att lämna dagboken nu och se till att vi får maten i ordning.