Nästa morgon bröt vi upp redan när de första solstrålarna syntes, eftersom vi hade mycket arbete framför oss. Det blev strax ännu mer än vi hade väntat oss, för när vi närmade oss floden, såg vi redan på långt håll, att översvämningen hade blivit mycket värre sedan igår. Träden, som vi redan hade fällt och som vi - i vårt tycke - hade dragit upp i säkerhet, hade allihopa spolats bort, för att högvattnet hade kommit mycket längre än vi hade trott vara möjligt.

Jag kände mig retlig, för att det sinkade oss ännu mer. Retligheten var ju till ingen hjälp - som tur var försvann den snart vid det tunga kroppsarbetet, när vi ånyo började fälla träd till vår flotte. Tidigt på eftermiddagen hade vi avkvistat åtta tjocka trädstammar och bundit ihop dem. Men det fanns inte en möjlighet att korsa vattnet, om vi inte ville riskera våra liv. Då hade Polyphemos en lysande idé.

"Vet du, Herakles, jag tror jag vet, hur vi kann ta oss vidare." Han funderade ett tag, så att jag blev riktigt otålig, innan han äntligen delgav mig sina tankar. "Det är ju inte så långt till havet. Om vi skulle låta oss drivas ner, i kanten av floden, där strömmarna inte är så starka, så borde vi nå lugnare vatten, när floden mynnar ut i havet."

"Just det!" Jag förstod, vart min vän ville komma. "Du är ett geni, Polyfemos. Vi gör helt enkelt en liten omväg, men vi kommer ändå vidare idag."

Sagt och gjort. Vi paddlade försiktigt medströms i kanten av det översvämmade området. Ibland styrde vi till och med genom buskaget vid skogsbrynet, för att inte dras med alltför fort. Snart nog hade vi nått flodmynningen, men vi drevs en bra bit ut i havet av strömmen, fast vi rodde emot allt vi orkade. Slutligen blev vi dock starkare än det vilda vattnet och närmade oss sakta den motsatta stranden.

Vi var rätt slut, när vi äntligen nådde fram och drog upp flotten på säker mark. Jag var glad att det fanns mat kvar, så att vi inte behövde ge oss iväg för att jaga först. Vi beslutade oss för att inte leta runt, utan att övernatta där på stranden. Snart hade vi en sprakande eld brinnande och åt vår enkla måltid. Sen fanns det lite tid för att samla ihop några bladiga kvistar som liggunderlag, men sen glittrade redan de första stjärnorna på himlen. När vi hade lagt oss och tittade in i brasan en stund, sa Polyfemos:

"Vet du, att du inte har berättat något på hela dagen?"

Jag var tvungen att skratta högt.

"Ja, men du, när skulle jag ha gjort det? Det har varit ett hårt slit hela dagen idag."

"Ja, förvisso", medgav min vän. "Men vore det inte ett bra tillfälle nu, innan vi somnar?

Jag kände ingen större lust, men å andra sidan ville jag ju verkligen berätta hela historien färdigt, innan vi skiljdes. Jag rullade runt på rygg, la armarna under huvudet och tittade upp på natthimlen.

"Var var vi någonstans", frågade jag slött.

"De hade just gett sig iväg mot Tebe", svarade Polyfemos. "Men du, var det inte så, att denna krigshär även initierade de Nemeiska Spelen?"

"Nå, initierade... Jag vet inte, om man kan kalla det för det. Det var så, att en drake hade dödat Ofeltes, Kung Lykurgos son, just när de drog förbi. Några av männen slog ihjäl draken och sedan höll man tävlingar vid den lilles grav, för att hedra honom. Eftersom det inte fanns några lagerblad till hands, tog man vilt växande selleri och flätade segerkransarna av den. Så långt var alltså krigshären delaktig. Att sedan allt det där togs upp av befolkningen som en tradition, som slutligen ledde till spelen, som hela Grekland deltog i, det hade väl knappast varit deras avsikt."

Polyfemos grymtade något som inte gick att uppfatta, men jag tog det som uppmaning att nu komma till ämnet.

"I Tebe var man hittills omedveten om faran", fortsatte jag alltså berättelsen. "Man visste nog att Polyneikes uppviglade argiverna för att slåss mot Tebe, men det hade han hållit på med under så lång tid, att man numera inte var alltför orolig för detta. Dessutom hölls just då festspel i Tebe, så att till och med den normala vaksamheten var mindre än vanligt. Och det var här, som Adrastos förmodligen begick sitt största misstag."

Jag höll inne ett ögonblick, för att tänka efter, om min anklagelse var berättigad, men jag tyckte att jag hade rätt, därför fortsatte jag:

"Hade nämligen Adrastos skickat argiverna direkt mot staden, hade han säkert kunnat dra fördel av överraskningseffekten. Fast å andra sidan måste man ju inse, att han hade stor respekt för sina motståndare och att han därför först ville skicka en spion in till staden. Det var ju inte hans fel, att Tydeus förstörde allting."

"Varför det? Vad hände?" Polyfemos såg nyfiket på mig, tvärs över elden.

"Adrastos hade tänkt skicka en spejare in i staden, så att denne kanske kunde få fram några nyttiga kunskaper, som skulle vara av fördel vid det kommande anfallet. Hans val föll på Tydeus, vilket var logiskt, så länge det handlade om oförskräckthet och kraft, men han hade kanske även behövt tänka på hans svärsons självgodhet. Det dröjde nämligen inte länge, innan Tydeus fällde några nedvärderande kommentarer om resultaten i tävlingarna."

"Ja men, är det verkligen sant", förvånades Polyfemos. "En spejare ska väl göra sitt jobb så diskret och omärkbart som möjligt!"

"Ja, fast det blir ännu värre", sa jag och berättade vidare. "Naturligtvis var tebanerna allt annat än förtjusta, att bli förödmjukade av en främling. De uppmanade honom att bevisa hur mycket han själv kunde åstadkomma, om han nu tyckte att tebanerna var veklingar. Och Tydeus visade dem. Han besegrade stadens starkaste brottare, han kastade diskusen längre än någon annan och han sprang snabbare än stadens förnämsta löpare. Sedan hånade han befolkningen ytterligare en gång, när han lämnade staden. Det kunde tebanerna naturligtvis inte acceptera. Kung Eteokles sände därför en trupp efter Tydeus, som hade som uppgift att återföra honom till staden, levande eller död. Man talar om femtio man, men det tycker jag personligen är starkt överdrivet. Troligtvis var det närmare femton - och troligtvis hade Tydeus hittat ett mycket lämpligt ställe att försvara sig på, eftersom han lyckades tå kål på samtliga. Samtliga utom en, som hette Maion. Denne man skickade Tydeus tillbaka till staden, så att han skulle kunna berätta om detta försmädliga nederlag. Men vad ännu värre var, han avslöjade även det kommande anfallet.

'Mitt namn är Tydeus', sa han till Maion. 'Gå tillbaka till stan och tala om att jag och sex andra män har kommit för att förstöra staden!'

Men just det hade så klart inte varit Adrastos avsikt, när han sände iväg sin spanare", avslutade jag min berättelse.

Även Polyfemos kunde bara skaka på huvudet över så stor dumhet.

webmaster@werbeka.com