Jag gick upp redan i gryningen, fastän huvudet fortfarande kändes lite tungt efter gårdagens vindrickande. Men jag tyckte att jag borde göra något för såväl min gamle värd, som också för den stackars Eleithia. Jag tog en promenad till den nära skogen och sköt två rådjur. Sen lämnade jag varsitt till dem, innan jag drog vidare.

Vägen, som jag hittills hade följt i de inre delarna av landet, ledde nu tillbaka till havet och slingrade sig utmed kusten. Jag visste att jag fortfarande var långt hemifrån, mycket längre än den biten, som jag hade tillryggalagt tillsammans med Polyfemos. Först när jag inte längre gick i riktning mot den nergående solen, utan när kusten böjde av söderut, kunde jag hoppas att snart vara hemma.

Jag funderade på att bygga en flotte, för att jag insåg att det skulle gå bra mycket snabbare att segla mot sydväst - men jag tyckte att det var alltför riskabelt att alldeles ensamt våga sig ut på det öppna havet.

Därför marscherade jag glatt vidare. Det gick fort framåt, eftersom landet framför mig var öppet och utan backar. Men även tanken på min familj drev mig framåt. Vad mycket jag längtar efter att krama om min älskade Megara och att återse barnen...

Vid middagstiden kom jag till en vik, som jag tyckte kunde vara lämplig för fiskafänge. Jag virade ihop ett grovt nät av några böjliga kvistar och sen dröjde det inte länge alls, innan jag kunde ta med mig två fiskar upp på land. När jag stekte dem över elden kom jag att tänka på Glaukos historia.

Han hade vuxit upp i Beotien och livnärde sig som fiskare. Hans far var Antedon, som även hade grundat en stad med samma namn i trakterna, och hans mor hette Halkyone. En vacker dag, när Glaukos drog upp sitt nät och bredde ut det på ängen, sprattlade fiskarna först precis som de alltid gjorde. Men det dröjde inte länge, innan de helt medvetet började studsa tillbaka till havet. Glaukos var alltför förvånad för att göra något åt det. Men han funderade på vad det kunde vara, som hade utlöst denna otroliga händelse. Fast det fanns just ingenting att upptäcka, han såg bara sitt nät, som han redan använde i åratal, och gräsmattan, där det låg utbrett. Även gräset tycktes helt vanligt, tills han granskade det på nära håll. Då lade han märke till pyttesmå, silveraktiga fläckar på grässtråna. Utan att fundera länge stoppade han ett strå i munnen, sedan ett till - och eftersom det inte alls smakade som gräs, utan tvärtom hade en alldeles utsökt smak, stoppade han i sig en hel bunt. Plötsligt skrek han till, när han la märke till vad som hände honom.

Hans skägg började ändra färg, tills det var lika grönt som sjögräs. Men ännu värre, hans ben förvandlades till en fiskstjärt. Krypande på underarmarna drog Glaukos sig mot vattnet. Där märkte han att han tack vare sin nya kroppsbyggnad kunde ta sig fram i vattnet snabbt som vinden.

Jag försökte att sätta mig in i den stackars fiskarens situation. Det måste ha varit en ohygglig chock att se sitt yttre förvandlas på det sättet. För även om Poseidon senare talade om för honom, att han numera hade blivit odödlig, så var det ju en hemsk förändring av hans livssituation. Skulle jag vilja bli till en halv fisk, bara för att få leva i evighet? Jag tvivlade på det...

Ingen kan dock kämpa emot ödet, så att även Glaukos fick finna sig i sitt. Men eftersom han varit en vänlig själ i människogestalt, blev han nu till en hjälpsam havsgud, som bevarade många skepp från att förlisa och som räddade livet på många skeppsbrutna.

Trots sitt vänliga sätt hade han det sedan inte så lätt som gud heller. Först förälskade han sig i Ariadne. När Theseus hade lämnat henne på Naxos, såg han sin chans och friade till henne. Men hon gav honom korgen, inte minst tack vare hans fiskkropp. Fast det var i och för sig väl, annars hade han nog kommit i konflikt med Dionysos ...

Senare förälskade han sig i Skylla. På den tiden var Skylla en bildvacker nymf, som hade många friare. Bland dem befann sig till och med Poseidon. Amfitrite var logiskt nog inte lika förtjust över att hennes make åtrådde henne. Därför gick hon till Kirke för att be om hennes hjälp.

Kirke, å sin sida, hade svårt för att besluta sig, om hon skulle hjälpa till. För det första hade hon personligen inget agg mot Skylla och för det andra var hon inte benägen att hjälpa alla som kom till henne med sina kärleksbekymmer. Gjorde hon det en gång, så skulle det väl bli en strid ström av hjälpsökande.

Men hennes inställning förändrades raskt, när Glaukos kom simmande till hennes ö. Trollpackan hade sedan en längre tid ett gott öga till den nyblivna havsguden och blev mycket stött, när Glaukos nu bad henne om en kärleksdryck, som skulle göra den avvisande Skylla förälskad i honom.

Nu hade Kirke även en personlig anledning till att ingripa mot den förtjusande Skylla. Hon mixtrade ihop en hemlig soppa, som hon sedan hällde i den lilla sjön, där Skylla brukade ta sitt morgondopp.

Intet ont anande kom den vackra flickan dagen därpå för att simma sin morgontur. Hon hade knappt hunnit in i vattnet till midjan ens, när den förtrollade vätskan redan gjorde sin verkan. Förskräckt vrålande tog sig Skylla åter upp på land, men det var för sent. Från höfterna neråt hade hon förvandlats till ett gruvligt, tandgnisslande monster, vars sex hundhuvuden girigt högg efter allt som kom i deras närhet.

Skylla flydde sedan till Messinasundet, där hon slog sig ner på en klippa mittemot malströmmen Karybdis. Därefter blev hon till ett gissel för de sjöfarande, eftersom det sexhövdade odjuret vid hennes ben krävde en ohygglig tribut bland dem som vågade passera där.

Under tiden hade jag ätit upp en av fiskarna, den andra slog jag in och tog med mig, för att ha något att knapra på vid kvällsmaten. Sen släckte jag elden omsorgsfullt och fortsatte min vandring.

webmaster@werbeka.com