HERAKLES DAGBOK

Hero och Leandros


Jag tog det verkligen lugnt nästa dag. Jag promenerade runt i staden, småpratade med folk jag mötte och vilade upp mig från min vandrings mödor. På kvällen satt jag åter i gäststugan hos Evander och satte i mig en jätteportion vildsvinsstek, som jag sköljde ner med vin.

När min värd fick lite tid över, då han hade överlåtit serveringssysslorna åt sin dotter, satte han sig hos mig vid bordet. Efter några artiga fraser tyckte jag att det idag väl var hans tur att berätta en historia. Han verkade inte heller vara nödbedd, hämtade först en kanna vin och började sedan med en fråga:

"Du kom hit över kovadstället, Bosporos, inte sant?" Jag nickade och han fortsatte:

"På andra änden av det lilla havet, där Helle föll från den gyllene väduren, Hellesponten alltså, levde två unga människor, för inte alls länge sedan. Det var en flicka och en pojke. Hon hette Hero och bodde i Sestos, staden som för oss ligger vid motsatta stranden. Hon var en av Afrodites prästinnor och fick därför inte ha några värdsliga förbindelser under den tiden. Hon var också mycket pliktmedveten och tjänstgjorde i gudinnans helgedom utan att missa en enda offerstund, utan att någonsin framföra offret utan att vara nybadad och insmord, kort sagt, utan att märkas för minsta lilla överträdelse.

På vår sida av havet, i Abydos, levde Leandros, en vacker yngling, som utbildades till köpman av sin farbror. Även han visade sig vara duktig, därför lät farbrodern honom snart företa sig kortare handelsresor, så att han skulle bli van att finna det rätta priset för varorna, när man prutade. Han skulle också lära sig att fatta egna beslut, vilka varor man kunde göra bra affärer med, samt var man kunde inhandla, respektive sälja dem. Leandros var en klok, ung man. Han lärde sig snabbt. I kombination med sitt vänliga uppträdande lyckades han ofta att köpa billigt och sedan sälja med hög profit."

En pojke i tolv- trettonårsåldern ställde sig plötsligt vid vårt bord, men väntade artigt, tills Evander slutade prata och tittade på honom. Sen sa han:

"Du, farbror, jag håller på att göra i ordning mina saker för hemresan, men jag kan inte hitta mitt koger."

Evander log och sa till mig:

"Det här är Abderos, min systerson, som kommer att följa med dig i morgon, till Aisyme. Ursäkta mig ett ögonblick." Och vänd mot Abderos, sa han:

"Ja, jag vet. Ditt koger var knappast längre värt namnet, så slitet och ihåligt var det redan. Jag ville ge dig ett nytt, som avskedspresent. Titta där, där uppe på hyllan. Ser du det? Hämta ner det."

"Va? Det?" Pojken svalde några gånger av överraskning. "Men det är ju ... det är det vackraste kogret jag har sett någon gång."

Jag tittade upp mot hyllan och kunde förstå pojkens glädje. Där fanns ett utmärkt bearbetat skinnkoger, i vilket man hade ristat in Apollons ansikte. Jag skulle inte haft något emot att byta mitt eget mot detta praktstycke.

Evander nickade leende och tyckte att Abderos nu var gammal nog för att kunna sköta även en bra utrustning. Hans systerson hämtade kogret, betraktade det beundrande och snörde det genast runt höfterna på prov. Remmarna var något långa, men det spelade nog ingen roll. Efter att ha tackat med lysande ögon, försvann han uppför trappan igen.

"En trevlig pojke", sa jag. Jag hade genast gillat hans artiga sätt. Evander nickade, fortfarande leende.

"Ja, han tar sig. Jag är rätt stolt över hans utveckling. Av och till träffar han redan med sina pilar nuförtiden." Han fyllde på våra bägare, sen återgick han till sin berättelse.

"Men tillbaka till Hero och Leandros. Ödet ville, att Leandros skickades till Sestos och att han träffade Hero där, när han skulle sälja väldoftande oljor, som man behövde i templet. När de båda fick se varandra, var de som träffade av blixten. Båda visste, att det var den älskade partnern som stod där, ansikte mot ansikte, och att de aldrig mera skulle klara sig utan varandra."

Evander flinade, en aning förlägen, tyckte jag.

"Kärlek vid första ögonkastet kan låta som en välnött fras, men den finns verkligen. Jag har en speciell erfarenhet i denna fråga ... Och när kärleken slår till med kraft, då finns det inte längre några gränser och plikter, alla problem måste lösas på något sätt. Visserligen fattades bara ett drygt halvår tills Hero skulle kunna sluta sin tjänst i templet, men denna tid tycktes dem vara längre an evigheten.
Jag antar att Leandros under de följande dagarna medvetet letade efter anledningar, som skulle föra honom till Sestos för att se Hero, eftersom det knappast fanns mycket tid till småprat vid varje besök. Ändå lyckades de båda att komma överens om en plan, som skulle göra det möjligt att träffas ostörda. Leandros lovade sin älskade, att simma över vattnet på nätterna, bara hon satte en lampa i fönstret av tornet, där hon hade sitt rum, så att han skulle ha ett riktmärke under simningen. Naturligtvis lovade Hero att uppfylla hans önskemål. Därefter sam pojken genom det nattsvarta havet fram och tillbaka, för att kunna vara tillsammans med Hero under några timmar. Varje gång kom de överens om en dag för nästa möte och då ställde Hero en klarlysande lampa i fönstret, när mörkret började falla.
Länge gick allting väl och de båda njöt av sin kärlekslycka. Men en av kvällarna, då de skulle träffas, piskade Zephyr upp vattnet, så att höga vågor gjorde det svårt att ta sig fram. Leandros hade kanske haft sina tvivel, men kanske inte, för kärleken gör en ju blind mot alla faror, som vi alla vet. Pojken hade säkerligen klarat det ändå, om inte vinden även hade blåst ner lampan från Heros fönster. Men nu befann sig den unge mannen mitt i ett stormande hav, utan att veta om riktningen, i vilken han måste simma."

"Men tände inte Hero en annan lampa", avbröt jag.

"Nej, det kunde hon inte." Min gästgivare skakade sorgset på huvudet. "Just denna kväll var hon tvungen att vikariera för en annan tempeltjänarinna vid aftongudstjänsten. Under lång tid visste hon alltså inte ens att Leandros livsförsäkring inte fanns längre. Självklart tände hon en ny lykta, när hon kom upp till sitt torn, men då var det redan för sent för Leandros. Han hade drunknat.
Hero var utom sig av oro och vakade hela natten förgäves vid sitt fönster. När morgonen grydde fick hon till sin förskräckelse se, hur några nymfer drog upp liket av hennes älskade på stranden. Det var för mycket för henne. Med ett hemskt vrål kastade hon sig ut från fönstret och slog ner död alldeles intill Leandros livlösa kropp."

Vi satt tysta under några minuter och tänkte på de två olyckliga älskande - sen reste jag mig, tackade Evander och önskade honom en god natt.


© Bernhard Kauntz, Wien 2005
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com