HERAKLES DAGBOK

Zagreus


Nu är jag på väg igen. Men det är ju inte så långt till Delfi, det kan jag nog klara på några dagar, hoppas jag. Idag har det gått fort fram hittills. Veckorna, som jag kunde ta igen mig hos Theseus, har nog gjort mig gott. Åtminstone fysiskt sett är jag i prima form.

Jag är rätt nyfiken på vad oraklet kommer att tala om för mig och om det sedan verkligen hjälper mig att få bort skuggorna från själen. Intressant blir det också att få träffa Pythia. Förmodligen är hon en gammal, rynkig gumma, som knappt kan höra eller se någonting längre.

Jag tänker också hålla en kort minnesstund vid graven av min halvbror, förutsatt att jag kan hitta den. Jag vet ju bara att Apollon har begravt honom i närheten av tripoden. Rättare sagt, han begravde det lilla, som var kvar av honom.

Jag undrar om Zeus hade visat samma omtake gentemot mig, om Heras ormar hade kvävt mig, när jag var spädbarn? Jag tror nog inte det, för Zagreus var ju farsans älsklingsbarn, det säger alla, som har upplevt det. Jag kan inte gå i god för det, eftersom det ju hände före min tid. Men jag vet att Zeus hade bestämt att den lille skulle bli hans efterträdare, som skulle få ledarskapet över himmel och jord i arv efter honom.

Egentligen är det konstigt. Om farsan har skapat Dionysos, så att säga som ersättare för Zagreus, varför är han då inte lika mån om honom, som han var om originalet? Han bar ju själv Dionysos tiden ut i sitt lår, när Semele, dennes mor, brändes upp. Fast - kanske var det just det som var avgörande, att Semele, människofödd, hade varit så dum att vilja se en Gud i sin verkliga skepnad - i all sin härlighet? Min far hade ju uttryckligen varnat henne för det, men hon stod på sig. Eftersom Zeus hade lovat henne att uppfylla varje önskan hon hade, blev det som det blev ...

I alla fall räddade han livet på Dionysos, när han snabbt planterade om honom i sitt eget lår ... Och i alla fall gav han sin nya avkomma även namnet Zagreus som andranamn. Men kanske är det också så att Zeus uppskattade förhållandet med Persefone, en gudinna, i högre grad? Därigenom var Zagreus ju ett riktigt gudabarn och inte en sådan bastard som Dionysos eller jag.

Men hur det än må ha varit - den lille Zagreus mötte ett hemskt öde. Visserligen hade Zeus försökt vara förutseende och därför gett Apollon i uppdrag att gömma undan barnet för Hera och sörja för dess uppfostran. Apollon gömde pojken sedan hos kureterna i skogarna vid Parnassos. Kureterna hade med sina högljudda, vapenskramlande danser ju redan dränkt den nyfödde Zeus skrik på berget Ida. Men nu var allt förgäves, för att denna best, detta avskum till kvinna, som min far är gift med, behövde inte allför lång tid för att lista ut sanningen och att spåra den lille.

Denna svartsjuka furia, som inte minst har även min familjs död på sitt samvete, skickade ut titanerna, för att ta död på Zagreus. Och det gjorde dessa sedan med besked. Den förtvivlade, lilla pojken förvandlade sig i sin ångest visserligen i en tjur, eller åtminstone i en kalv, men det hjälpte honom föga. Titanerna slog ihjäl honom och åt upp honom, dels kokt, men dels helt enkelt rått.

Athena lyckades rädda hans hjärta, som fortfarande pulserade, och gav det till min far. Han åt upp det, för att säkra Zagreus fortbestånd. Det finns en del som säger att han förde hjärtat till Semele, i vilken han transplanterade det. Men egentligen är det inte så betydelsefullt, exakt på vilket sätt Zagreus levde vidare. Apollon samlade hur som helst ihop de få resterna efter pojken och begravde dem i Delfi.

Delfi - det påminner mig om att jag ska ge mig iväg igen, istället för att bli sittande här och filosofera bort dagen. Upp till nästa etapp mot Delfi!


© Bernhard Kauntz, Västerås 2006
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com