"Äntligen", ropade han, men bemödade sig sedan att hålla sig lugn under resten av presentationen. Först när Jason var klar, tog han åter till orda.

"Ni undrar säkert varför jag välkomnade vindgudens båda söner så hjärtligt. Nåväl, man siade mig, att mina båda svågrar skulle befria mig från den osaliga plågan, som har hemsökt mig. Gudarna vare tack, mycket längre skulle jag inte ha orkat."

Kalais, som var lite blyg av sig, rodnade vid konungens ord, men Zetes frågade genast:

"Vad är det för slags plåga som hemsöker dig? Vi kan alla se att du inte är vid dina bästa krafter, men vi är äventyrare och inga läkekunniga."

"Ack nej, det är ingen inre plåga, som besvärar mig, det är mycket kroppsliga väsen. Man kallar dem för harpyer, till hälften kvinnor, till hälften fåglar, som stjäl maten ifrån mig eller fördärvar den. Knappt har jag satt mig tillrätta för en måltid, är dessa varelser här och tar ifrån mig allt som de kan få tag i. Det hjälper inte heller att ställa upp vakter runt bordet, för då flyger de över det och otjänliggör min föda med sin avföring."

"Nåja, då ska vi ta oss en titt på dessa underliga fåglar", tyckte Zetes med jämnmod och blinkade mot sin bror. Och vänd mot Fineus, sa han: "Det är väl bäst om du låter dig serveras en ordentlig måltid genast."

Det fanns inget, som den gamle kungen hellre ville, men knappt hade han hunnit ta en tugga, svischade de båda harpyerna fram.

"Där kommer de redan", ropade Fineus med kvävd röst. "Så är det alltid. Även om jag inte kan se dem, hör jag deras vingars fräsande."

Kalais och Zetes förblev inte overksamma. De bredde ut sina vingar och flög emot harpyerna med dragna svärd. Dessa vände genast, överraskade som de var, och sökte sin räddning i flykten. Men Boreas söner började genast att förfölja dem. Fineus däremot slukade maten, lycklig över att kunna äta sig mätt för en gångs skull.

Vi lät honom äta i lugn och ro, eftersom vi kunde tänka oss in i hans glädje. Först när han vällustigt lutade sig tillbaka och klappade magen, hörde Jason sig för, varför han förföljdes av harpyerna. Nedslagen skakade kungen på huvudet.

"Det är ju mitt eget fel. Såväl blindheten som harpyerna är ett straff, som Zeus har fördömt mig till, för att jag har stuckit ut ögonen på mina egna söner. Plexipos och Pandion är barnen ur mitt första äktenskap, med Kleopatra, en syster till Zetes och Kalais. Men vårt äktenskap gick sönder, därför gifte jag mig en gång till. Idaea, Dardanos dotter, var dock fruktansvärt avundsjuk på mina pojkar - och jag var vansinnigt förälskad i min unga maka. En dag berättade hon för mig, att hon sen lång tid tillbaka kände sig förföljd av mina söner och att det blev värre dag för dag. De tittade på henne när hon badade, och inte ens sin intimhygien kunde hon sköta i lugn och ro. Och nu skulle pojkarna till och med ha försökt att våldta henne. Mitt fel var att jag trodde på henne och att jag gav efter, när hon begärde av mig, att jag skulle beröva mina barn synen, så att de inte kunde följa efter henne längre."
Redan samma natt befallde jag att man skulle sticka ögonen ur Plexipos och Pandion. För sent insåg jag att min frus hela berättelse var påhittad. Som straff för detta slogs jag själv med blindhet och måste stå ut med harpyernas sällskap."

Vi satt stumma och omskakade, funderande på denna familjs grymma öde. Jag tänkte just att vi här hade att göra med motsatsen till kvinnorna på Lemnos, nämligen när kvinnan och inte mannen blir till ett odjur. Lögnen om en våldtäkt kunde sannerligen ha lika svåra följder som en kroppslig misshandel ...

Längre kom jag inte i mina tankar, för nu kom Zetes och Kalais tillbaka. Förnöjt flinande berättade Zetes, att de hade lyckats avstyra detta elände från Fineus.

"De två var rätt bra på att flyga", berättade han. "Men till sist var vi ändå snabbare. Vi jagade dem ut över havet och de flög i ilfart över vattnet - och vi strax efter dem. Ni kan bara inte föreställa er, hur mycket vatten det finns där uppe i norr. Jag började, ärligt sagt, redan att bli ganska trött, men Kalais uppmuntrade mig gång på gång och fick mig att orka med hastigheten."

Hans bror rodnade igen, när han hörde dessa lovord från Zetes och lyfte avvärjande händerna, medan hans bror berättade vidare.

"Tack och lov kunde demonfåglarna inte heller längre flyga fullt så snabbt, utan blev nu allt långsammare. Och när de äntligen fick se en liten ö, sjönk de ner på den, utmattade. Vi följde efter dem naturligtvis. Jag hade inte kvar några krafter, men Kalais ville redan slå huvudet av dem med sitt svärd, när Iris dök upp, budbärerskan, sänt av Zeus. Hon lovade att harpyerna skulle lämna Fineus i fred i fortsättningen, men att Zeus befallde oss att låta dem behålla livet."

Fineus var mer än lycklig. Han tackade otaliga gånger och ville överhopa Boreassönerna med presenter, som de båda dock avböjde.

Vi ville just ge oss iväg till Argo igen, när Kalais påminde sin bror:

"Klipporna", sa han bara.

"Ja, just det, klipporna ..." Zetes tittade på oss. "Där väntar ett äventyr igen, grabbar. När vi flög tillbaka tog vi lite bättre tid på oss." Han flinade snett. "Och bara en liten bit norr om oss finns det ett problem."

Kung Fineus nickade: "Symplegaderna"

Vi tittade på varandra, för vi övriga hade inte en aning om vad det pratades om, men Zetes förklarade redan vidare.

"Där finns det ett sund och på båda sidorna finns det stora klippor, som slår ihop och går isär igen och igen. Det sker i ett rasande tempo. Måste vi igenom där?" Han vände sig mot Fineus med dena fråga. Kungen nickade igen.

"Många skepp har blivit sönderklämda där", sa han. "Men det är den enda möjliga vägen. Fast jag råder er att ta med en fågel, som ni låter flyga genom Symplegaderna. Klara fågeln inte att komma igenom, borde även ni vända om. Men om fågeln klarar av hindret, måste ni börja åka igenom, just när klipporna går isär. Kommer ni igenom denna prövning, så kommer ni även att nå målet med er resa.

Vi tackade och följde hans råd. På väg till båten fångade vi en duva. Sen hade vi inte alls rott länge, när vi hörde dundrandet av stenar, som slog ihop. Och när vi kom närmare blev vi rätt så varma vid tanken att vi måste ta oss igenom där. Jason tecknade åt oss att stanna båten.

"Gott folk, här måste vi vara snabba", vitsade han. "Vi klarar det inte, om vi börjar ro från stillastående. Vi måste redan ha bra fart när vi närmar oss öppningen. Nu är vi ungefär två stadier långt borta. Vi börjar här att ro allt vi kan, just när fällan slår ihop. Efter knappt halva sträckan slår stenarna ihop igen. Då släpper vi duvan. Den klarar att komma igenom efter nästa hopslagning och vi är sen så nära, att vi utan att bromsa kommer igenom när de öppnas igen."

"Det låter bra i teorin", brummade Theseus. "Men om du inte skulle ha rätt? Vad händer, om vi ser att vi kommer fel? Till exempel när klipporna är helt öppna redan?"

"Om jag ser att våra beräkningar inte stämmer, lyfter jag handen", sa Jason. "Då måste alla styra skarpt till vänster. Kanske lyckas vi att styra undan Argo, kanske kapsejsar vi också, men det är bättre än att krossas. Herakles övertar styråran. Han är väl den starkaste av oss och kan därför vara till största nytta vid vänstersvängen, om det skulle bli nödvändigt. Flera frågor?"

"Vem släpper duvan", frågade någon.

"Zetes", beslutade Jason. "Dels behöver vi våra starkaste män vid rodren, dels har Zetes redan gjort en insats idag. Orfeus anger takten, som vanligt. Den här gången dock i stakkato."

Sen blev det allvar av det hela. Alla var vi medvetna om det farliga i detta företag.

"Efter tredje sammanslagningen", skrek Jason och lyfte tre fingrar. Strax därpå var det bara två, sen ett. Jag stod med alla muskler på helspänn, redo att hålla fast rodret, så att vi skulle åka spikrakt framåt. Kör! Jason lät sin arm falla ner och Argo gjorde ett ryck. Fyra årdrag, fem, vårt tempo blev allt snabbare. Klippan framför oss slog ihop, Zetes skickade iväg duvan. Nu var vi nära maxfart. Från min plats längst bak i båten kunde jag inte se exakt hur långt det var kvar. Jag såg bara att klippona framför oss blev större och att duvan flög mot öppningen.

Men klipporna närmade sig varandra redan på nytt - otroligt snabbt. Dånande föll de mot varandra, men bara duvans längsta stjärtfjäder hade klippts av och dinglade sakta ner mot vattnet nu. Nu var det vår tur. Vår bog var bara ytterst lite ifrån klipporna, när de föll mot varandra nästa gång och sen öppnades. Nu var det för sent för nödbromsmanövern, nu gällde det allt! Trots vår hastighet tycktes Argo krypa igenom luckan i ultrarapid. Bogen var igenom, nu kanske mitten av båten, men klipporna störtade redan mot varandra igen - och mot oss. Jag var ju sista man i båten och jag såg stenarna komma närmare och närmare.

Under ett kort ögonblick var jag säker på att vi inte skulle kunna klara det helt och hållet. Sen dånade det bakom mig så högt, som jag aldrig hade hört något förut. Jag vände mig om. Bara vår häckvimpel hade slagits av, men Argo och vi var igenom!

Stenarna hade gått isär igen och jag väntade på nästa hopslagning, men den kom inte. Klippona stod nu fasta på båda stränderna. Men jag instämde i det allmänna glädjevrålet, som nu hördes över hela skeppet.

webmaster@werbeka.com