© Jana A.Czipin

Kuku-elegi

I moln av rök
knuffat kungen
från barstolen.
Han var hur som helst redan
schackmatt

Husporten haltar
en halv meter
efter århundradena.
En känning av fuktigt mögel
i näsan, när jag går nerför
trappan.
De grova, färgade fönstren
påminner bara svagt om Tiffany
och släpper knappt in något ljus ens under dagen.

Ett ställe, endast skapat för
natten.
För denna natt.

En skum lokal, mörkt trä,
några få glödlampor
på de nikotinfärgade väggarna.
På de blå bordsdukarna
alltid brinnande ljus.
De gör ansiktena varma,
ibland till grimaser.

Nog känns det hemtrevligt
när du känner till namnet
på den som står bakom bardisken.
När han pekar på ditt glas,
och du bara behöver nicka.
Illa för din alkoholism
är det däremot,
när du kommer in genom dörren,
och han bakom bardisken
känner ditt namn sedan länge,
och börjar bland en Cola-rom,
innan du ens har hunnit nerför trappan.

Hur kan det komma sig, att vi inte längre kan hitta på
någon annan lokal,
när taket därhemma ramlar
i skallen på oss?

I sommarens hetta är det
lättast att stå ut
på en barstol under ventilatorn.
Vi offrar åt
Kung Alkohol
vårt första glas vattenblandat vin,
med istärningar,
så att det blir svalt
i halsen i åtminstone
5 minuter.

Vi kommer ihåg vintern,
då vi med stela fingrar
och domnade tår
tiggde om te eller hett vin.
Men den gamla espressomaskinen
spottade bara då och då fram
lite varm vätska.

Gudy beställer första omgången Tequila,
dansen börjar.
Vi vet var den slutar,

och fan också,
varför ska det inte sluta där?

Dammigt
dånar musik ur högtalarna,
oftast för högt,
om inte snuten just har varit här,
eller
Uli i sin depressiva fas
i tre hela nätter spelar
Jag älskar dig inte alls längre
av Udo Lindenberg.

Som på varje bättre sylta
kommer en gång per år Anticimex förbi.
Efter den totala förintelsen
berättar Alex
stolt
om kackerlakernas storlek och aktiviteter,
med tillbörliga kommentarer från vår sida.
Kebaben låter
vi ändå smaka oss väl.
Skit är vi vana vid.
De flesta kommer ur skiten -
eller också aldrig ur den igen.

Alla känner alla här,
på nåt sätt
redan ganska länge,
och ifall inte,
så lär man snart känna varandra.

Framemot elva fylls platserna vid borden,
man träffar vänner, bekanta, mindre bekanta,
här kände alla en gång trollformeln i ordet
"Solidaritet".
Även om dessa tider är förbi sedan länge,
(Lenin och Trotzki är döda,
och lilla mor Ryssland är heller inte längre
som förr i tiden),
men i bakhuvudet finns det ett minne kvar.

"Vänstergänget, liten, men naggande god."
säger någon.
Jag tycker inte om hans leende.

Fyllda av ideologi ringaktar sådana där
människorna,
och för att de själva är människor,
lider de också själva av det.
Av "vänstern" finns bara få kvar,
men dessa är gladeligen splittrade i alla färgnyanser:
En autonom och
en ungsozialist
hatar varandra redan
per definition.

De träffas på samma demonstration,
men sällan vill de samma sak.
Här finns heller inte någon helhetsbild.

En salig blandad samling;
texterna på toan visar,
att de åtminstone är överens om
den grundläggande politiska riktningen.

Förutom de kommunistiska barnen framför
och gammalkommunisterna bakom
disken,
finns det massor med strandade existenser,
äventyrare, sökare,
aningslösa, misslyckade,
halvdana, förtvivlade konstnärer,
några riktiga,
många, som vill bli det,
och även några
levnadskonstnärer.

De tillverkar smycken eller kraxar
på gatorna
Knockin' on Heavens Door,
jonglerar facklor som hamnar på balkonger,
bakom vilka, dumt nog, bor poliser.

Under skoltid finns här massor med barn.
Lutade mot träpanelen,
framför sig det billigaste ölet,
diskuterar de den senaste matteskrivningen,
fotbollsresultaten och den - nu äntligen stundande -
världsrevolutionen.

De kastar omkring sig plattityder
och slagord
och försöker att få ordning på världen med dem.

De tigger småpengar
till nästa öl.
Bleka, smala händer
tar emot mynten.
Knappt leende läppar
tjatar till sig ännu en cigarett,
den förvirrade blicken svävar genast till baren.
Ordet tack finns inte.

Stolta och osäkra är de i sin fylla,
här lever de blonda änglaansiktena
i den fruktade, efterlängtade vuxenvärlden.
Och alla går ed på,
att de sen ska göra helt annorlunda.
Men de ser inte så långt som till nästa bord,
där de, som också gjorde det helt annorlunda,
pladdrar på i sitt alkoholdelirium.

Sista tunnelbanan tömmer platserna.
Den som stannar nu, stannar till morgonen.
Äntligen blir flippern ledig,
och vid bordsfotbollen startar en ny turnering.

Vid tredje bjudningen av spriten,
nersköljd med vin och öl,
gör vi några fläckar till
på bordsduken.
Ingen bryr sig.

Tre akvarier med färggranna fiskar
sysselsätter under luckorna i samtalet,
eller fyller dem.
Fast punkarna har ofta ännu färggrannare frisyrer,
ofta simmar vi själva i spriten och pratar,
öppnar munnarna hela tiden,
utan att någon hör, vad vi säger.

Men prata, prata gör vi otroligt mycket.
Om demonstrationer och aktioner,
om snutar och nassesvin,
och att vi hursomhelst vet bäst.
Vi glömmer

de safirblå ringarna
under ögonen,
glömmer bilderna
utan utsaga,
vi gräver ner den kvadrerade
dumheten,
och skrattet,
som porlar
men inte heller kan bekräfta det,
som det vet om.

Så fulla av ord är vi, att det enda viktiga är
att berätta sin historia.

Armarna och läpparna kretsar omkring i takt med pratet,
ögonen bidrar med ljuset.

Ännu inga suddiga konturer.
Väggarna står raka,
liksom borden, liksom de flesta människorna.

Bara med slutna ögon åker jag karusell,
Bohemian life
menings- och värdelöst för nationalekonomin,
men det är roligt.

Det är omöjligt
att sitta här klockan två med klart huvud.
Alltför desillusionerande är då
åsynen av gästerna.
Hälften är här för att dränka sin
förtvivlan,
den andra för att insupa mod till att
möta livet.

Efter vin och brännvin
efter shit och trip
slagit borden blå.
Vid baklängesvolten
tar farten andan av oss.

I detta, de slokande tankarnas
vardagsrum
hjälper bara drogen, för att uppleva
nästa dag.
Askfaten måste nu tömmas
varje kvart,
mer öl beställas var tionde minut.
Min (emellanåt druckna) äppelsaft
framkallar hån och förvåning.

Kung Alkohol, här är ett av dina tempel.
En av dina vänner kommer till mig
och förtäljer berättelser.
När han går har jag redan glömt
vad det handlade om.
Han kysser mig
till avsked,
som vore han lika ensam
i universum, som jag.
En annan vill bjuda mig på ett glas vin,
som jag avböjer.

Jag kan inte se rakt längre,
ser inte längre hans ögon.

Liesi kommer med mitt glas
till det andra bordet.
Jag skulle kunna krama om dem var och en
för sin vänlighet.
Efter det grumliga dagsljuset
gör de svavelgula väggarna
mina kinder mjuka.
Kung Alkohol fixar resten.

Ofta vänliga främmande ögon,
en blick över min axel:
"Vad skriver du där?"

Jag ger deras androida liv,
deras bohem,
deras fylla,
deras förtvivlan
en sällsam betydelse.
De är sen inte längre utanför,
utan de är inne
i berättelsen.
(Jag ger
min bohem,
min fylla,
min förtvivlan
en sällsam betydelse).

Inne, Ute, Ingenstans
och ändå någonstans.
Vi måste också leva,
här lever, skrattar och pratar vi
som vi vill.

Det är kanske inte den mest hälsosamma luften,
tjock av blå rök
och ångande tal,
ibland av glassplitter och nävar,
men den bästa, som vi kan hitta på.

För att se i natten
behöver jag inte,
åka karussel med
stängt huvud.

Framemot morgonen blir tungorna tjocka,
tankarna sega som tuggummit,
som vi har haft i munnen sen klockan åtta.
Här kan det utspelas
tragedier,
som i vilket vardagsrum som helst;
ibland framför bortkomna gäster,
som stela och främmande
ser på scenerna -
och tiger
i åsyn av de hämningslösa känslorna,
som spelas ut här.

Visste du, att jag har levt
och inte vetat,
visste du, att jag har älskat
och inte levt,
visste du, att jag har vetat
och inte har, hade? kommer att?
älska(t)?

Det är lätt att ingå vänskaper
så här dags,
att berätta om känslor, som man hade velat
glömma sedan länge,
att säga saker, som man nästa
dag inte vill veta om längre.

Fyra på morgonen:
Oändliga vidder i källarvåningens
djup.
Pleased to meet you
ur högtalarna och
hope you guess my name.
Så många unga drömmar,
så många förstörda förhoppningar.

Svart whisky,
inklämd
mellan istärningar,
har inte heller någon tanke på
att få mig att skratta.

Det rinner kallt över huden,
av spriten?
av drömmarna?
Kanske av drömmarnas
spillror.

Inte vilja något längre

En av dessa nätter,
som så ofta

glömda drömmar,
bortsköljda tankar.
Vad vi förlorade?
Vem kan säge det?

Oändliga Kukuelegi.
Ibland känner jag mig främmande,
allting verkar groteskt.
Skulle vilja undfly
de monologförande människornas
tunna luft.

Vart går vi,
när
det inte finns något kvar,
som kan förloras.

Lokalen töms, det blir ljust.
Är det en morgon?
Egentligen vill vi bara
en förlängning av natten,
det ska inte sluta,
det ska inte komma någon ny morgon,
med krav,
med beslut,
med måste
och ska.

Jag beställer en sista runda
och vill betala.
Avskedstagandet tar ännu en gång
så lång tid.
Alla gamla och nya vänner måste kyssas,
de sista skämten bli sagda,
det varma vardagsrummet
ska bytas mot den kalla verkligheten.

När solen bländar mig,
vet jag
varför.

I moln av rök
hittat
damen
under barstolen.
Hon vinner
eller dör en ärofull död.

 

webmaster@werbeka.com