En barndomsdröm (1992)

Martina gråter. Hennes lilla kropp skakar. Låga snyftningar bryts mot källarens väggar. Martina har gömt sig. Hon sitter framför en trähylla, i vilken det är tätt, tätt mellan mormors fyllda konserveringsglas. Hösten nalkas sitt slut, det blir mörkt tidigt. Martina sitter mellan backar med öl, mineralvatten och apelsinsaft. Källaren har blivit ett gömställe, som ingen har hittat. De har inte tid. De har inte ens tid att lägga märke till att Martina ibland är försvunnen i timtal. Ibland önskar hon sig väldigt mycket att bli hittad, att höra en förtrogen, bekymrad röst, som pratar till henne och frågar:
"Men vad gör du här i den kalla källaren? Vi har varit oroliga och letat efter dig överallt...."
De är inte oroliga. Oro har de redan för mycket av.
Här är råttnosen igen, som försiktigt luktar sig fram från bakom hyllan. Ibland, om Martina sitter helt stilla mycket länge, kommer råttan fram och letar systematiskt efter något ätbart i källarutrymmet. I början var de rädda för varandra. Vid första mötet skrek Martina, sprang till mamman och berättade om råttan. Modern lade ut gift i källaren. Martina kastade giftet i den stora soptunnan som står i garaget. Sedan dess gillar hon råttan och riktigt väntar på den. Ibland lägger hon något att äta bakom hyllan. För mamma berättar hon ingenting längre. Hon frågar inte heller.
Nosen försvinner igen. Martina är ensam p&a8ring; nytt. Hon hade en haft en vän, Ingo. I skolan var han alltid den som larvade sig mest. För Ingo kunde hon berätta allt, till och med om sina blånader och hur de blir till. Det vet nämligen ingen annars.
För tre veckor sedan var Ingo tvungen att flytta till en annan stad med sina föräldrar. Martina har nu bara källaren och råttan kvar.
Martina undrar ofta när de äntligen ska sluta gräla. När han äntligen ska sluta att slå henne. Hon hatar gymnastikundervisningen. Hon hatar vetskapen om att alla ser det, att alla vet det, att alla gör som om de inte såg och visste något.
En gång träffade Martina Ingo på lekplatsen och han frågade henne om varför hon jämt hade blånader. Hon visade honom källaren och förklarade för honom, och den dagen hade deras vänskap börjat. Ingo är inte kvar. Ändå skulle hon berätta så mycket för honom. Till exempel hur tam råttan hade blivit. Och hon kunde fråga honom, när de skulle sluta att gräla och varför han har börjat dricka, så fort han kommer hem. Eller dricker han också när han inte är hemma? Varför slår han henne? Varför pratar de alltid om skilsmässa och varför förklarar de ingenting för henne?
För vem skulle Martina kunna berätta att hon inte vågar lämna källaren och gå in till dem i lägenheten? Det börjar bli så kallt här nere nu, då sommaren är slut. Magen kurrar. Idag har Martina gått till källaren direkt efter skolan. Hon visste att han skulle komma hem tidigare idag. Idag är fredag. Martina hatar fredagar. Martina hatar honom. Allt det här vill hon berätta för Ingo, men Ingo är borta och för henne finns bara källaren kvar och råttan.
Nej, det är inte helt sant. Martina har något mer, hon har en dröm. Varje eftermiddag, som hon tillbringar på huk framför trähyllan, tänker hon på sin dröm. Varje dag blir den mer färgrik, mer levande och vackrare. I sin dröm finns det ingen, som Martina måste gömma sig för. I sin dröm kan hon leva.
Det knackar på källardörren. Martina rycker till, hennes hjärta slår vilt, hon sitter som förlamad av rädsla, trycker sig mot hyllan. Är det han? Hon är hemskt rädd för att bli hittad, fast det egentligen inte finns något som hon önskar sig högre.
Martina rör inte en fena. Någon öppnar sakta dörren.
"Hallå Martina." Det är Ingo.
"Hallå Ingo, vad gör du här?"
"Fort, ta råttan och sen sticker vi. Kusten är klar," viskar Ingo.
"Vart ska vi gå då?" Martina litar inte på att hon hör och ser rätt.
"Vart och vart? Bort naturligtvis. Vi sticker tillsammans bort härifrån."
Under tiden står Ingo framför Martina, tar hennes av rädsla svettfuktiga hand och drar upp henne.
"Vart?" frågar Martina klentroget.
"Till Frankrike", svarar Ingo, som vore det det mest självklara på jorden.
"Men vi har inga pengar. Hur ska vi då komma till Frankrike? Och vad ska vi göra där?"
"Jag har en faster där och hon har gett mig två biljetter. Vi kan bo hos henne. Skynda dig, innan dina föräldrar märker något."
Martina lyfter försiktigt upp råttan från golvet och sätter den i en skokartong, som de sticker några lufthål i.
"Jag går före och kollar att ingen kommer," föreslår Ingo och smyger med indiantysta steg uppför källartrappan framför Martina. Tåget väntar redan på stationen. Ett gammalt lok hälsar dem med tjocka, vita rökmoln. "Stig på!" ropar konduktören, som har väntat på dem. De stiger på. Inte en människa syns på när och fjärran.
"Jag gifter mig med dig, när vi är i Frankrike." säger Ingo. De står vid tågfönstret, hand i hand. Den uppgående solen tränger undan morgondimman och höljer de båda barnansiktena i ett overkligt ljus. De är tysta och tittar på landskapet. Martina vänder på huvudet och tittar på Ingo.
"Lovar du mig en sak?" frågar hon honom tyst.
Han nickar. Martina måste blinka till. Dimman har upplösts helt och solen bländar henne.
"Lova mig att vi blir lyckliga, när vi gifter oss."
"Jag lovar dig att vi blir lyckliga, när vi gifter oss." Ingo kramar Martinas hand.
"Egentligen är jag redan lycklig. Nåväl, så mycket bättre. Då behöver vi ju inte bli lyckliga först!" Martina skrattar.
"Lovar du mig en sak till?"
"Vad då?"
"Lova du mig, att, när vi har gift oss och får barn, lovar du mig, att ingen kommer att slå dem?" Martinas ansikte blir hårt, orörligt. Det ser ut som en mask.
"Ingen" lovar Ingo, kramar Martinas hand igen och tittar länge på henne. Masken lossnar från hennes ansikte, ramlar genom det stängda fönstret och rullar ner under tåghjulen.
"Det här är Frankrike." förklarar Ingo efter några få timmar. De åker genom ett underbart vackert, kulligt landskap med många träd och små hus.
"Titta noga på människorna." säger Ingo. Martina ser barn. Stora, små, tjocka, magra, äldre och mycket små, men bara barn.
"Och var finns föräldrarna?" frågar hon förvånat.
"I Frankrike finns inga föräldrar."
"Och när vi blir stora, vad gör vi då?"
"Det är ingen som blir stor i Frankrike."
"Förbannade unge!"
Ett hårt slag träffar Martina i ansiktet och för henne sekundsnabbt tillbaka till källaren. Ingo, tåget, alla barn har försvunnit. Martina är ensam med förskräckelsen, rädslan och det av ursinne och sprit kräftröda ansiktet hos fadern. Hittad, han har hittat henne. Hans stora hand lyfter på nytt, Martina kurar ihop sig, för att skydda sig för de hårda slagen. Varmt blod rinner ur näsan över hennes läppar. Ansiktet är hårt, orörligt. Det ser ut som en mask. Hon känner inte längre faderns hand, som gång på gång slår ner på henne.
"Ingo kommer att dyka upp. Någon gång kommer han att dyka upp, för att ta med mig till sin faster. Jag ska vänta på honom här."
Han är borta. Det gör ont, och i morgon har Martina gymnastik i skolan.