EN BÖN I RÄTT TID? ABSOLUT INTE!

Här kommer en rekonstruktion av "Fader Vår" på förgermanska, som Wolfram Euler (född 1950) har satt ihop. Han utgick från denna bön, eftersom den till innehållet är mycket lika i de olika germanska språken. Därför är det lättare att rekonstruera bakåt.
Det lustiga är att "Fader Vår" är en bön, som Kristus lärde sina anhängare, enligt Matteus och Lukas. Men förgermanskan, eller protogermanskan, som den också kallas, talades under senare halvan av första årtusendet före Kristus.
Men för all del, om Wolfram Euler kunde sin sak, och bönen borde ha sett ut som han påstår (om den hade funnits), så får ju vi också en ganska bra jämförelse med hur mycket som är kvar av förgermanskan, drygt 2500 år senare.
Här kommer den:

Páter únsere eni kémenoi, wéiknaid nómun téinon, gwémoid rígion téinon, wértoid wéljô téinos kwé eni kémenoi swé anâ értâi, klóibhon únseron séndeinon ghébhe únses kíjô dhóghô, éti apléde únses, tód skúlones sîmé, swé weis aplédome skúlummis únseroimis, nékwe bhrénkois uns eni próistân, age lóusije uns apo úbheloi. Téinon esti rígjon, móktis, wúltuskwe eni áiwons.

Vid en hastig genomläsning fastnar man väl för "Pater unsere", denna latinsk-tyska blandning är ju inte alltför svår att förstå. Fast i övrigt liknar det väl rätt mycket det som engelsmännen kallar för "gibberish".
Men vänta lite ...

Den första germanska ljudskridningen (eller Grimms lag, som den också kallas) säger att p blev till f (tyskan skrev ännu för några årtionden ibland ph för f - Elephant, Telephon, Photographie). Dessutom blev t till th och k till (c)h. Om vi tillämpar det på "pater" får vi ju "father", som vi är ännu närmare bekant med. Svenskan har inget "th" och får därför ett "d". Språkforskingen har ingen bra förklaring till varför svenska använder "vår" istället för det allgermanska "uns" ( gotiska "unsar", fornhögtyska "unser", fornsaxiskan "usa" och anglosaxiskans "ure"). Att "eni" blir till "ini" eller bara "i" är inte så konstigt, däremot. Sen kommer vi till "kémenoi", där "k" blir till "h" och "-oi" är en gammal dativändelse. Kvar blir "hemen". Och vet man sen att fornsvenskans "himmel" just hette "himin", så har vi klarat av hela tilltalet: "Fader vår, i himmel(en)".

Jag ska inte breda ut mig för mycket, men även fortsättningen går att lösa upp ganska enkelt. Titta på "wéiknaid nómun téinon": "wéiknaid" har vi i tyskans "weihen" och svenskans "viga", som har ungefär samma betydelse som "heiligen" eller "helga". "nómun" behöver väl ingen närmare förklaring och inte heller "téinon" (tyska "dein", svenska "din, ditt"). Alltså "Vigt namn ditt" blir till "helgat vare Ditt namn". För "tillkomme Ditt rike" får vi hålla tillgodo med "komme din region", men det är ord, som vi också förstår med lite god vilja.
En sista anmärkning: "rike = rígion" förekommer två gånger. I senare fallet i grundformen (nominativ), i första som akkusativ. Och då blir "rígjon" plötsligt till "rígion". Inte mycket skillnad, men en klar böjningsform ... Om det nu inte är en enkel felstavning?

Visst kan lite språkforskning vara rätt interessant, trots källans anakronism.

Tillbaka till

till

, eller till

webmaster@werbeka.com