>

Susanne Sakel

Sanningen


  Han sprang genom regnet till bilen, slet upp dörren på förarsidan och föll omtöcknat ner på sätet. Maria såg hans bleka ansikte som en grotesk grimas i mörkret, hörde hans andfådda frustande och stelnade själv.
     "Herregud, vad har hänt?"
     Günthers fingrar skakade fortfarande, han andades djupt och grävde ner ansiktet i sina händer som ett gråtande barn. Sen lät han långsamt sjunka ner armarna och stirrade med tomma ögon ut i nattens mörker.
     "En ung kvinna öppnade dörren", började han med darrande röst, "hon hade långt svart hår, som föll ner i ögonen på henne och på något sätt påminde hon mig om en zigenerska. 'Men kom in då', log hon vänligt mot mig, 'vi har redan väntat på dig.' Jag förklarade för henne att vi bara hade hamnat här av en slump för att bilen strejkar och att jag måste få låna hennes telefon." Han gjorde ett uppehåll och Maria kramade hans hand, tills hennes fingrar blev alldeles vita.
     "Hon bara log mot mig och ledde mig in i en matsal med gammaldags inredning", tog han upp tråden igen. "Där satt en annan ung kvinna, hon var mycket blek och hade finmejslade drag, hon såg ut att kunna gå sönder när som helst. 'Det är min syster', blev jag upplyst om, 'hon är blind, sen hon var med om en trafikolycka som barn. När hon lekte vid en väg i skogen, blev hon påkörd av en bil och måste ligga lång tid på lasarettet. Bilföraren var full och det visade sig att han inte ens hade märkt något av det hela. Egentligen är det ett under att hon fortfarande är i livet. Jag skulle inte för allt i världen sätta min fot i en bil.' Jag tänkte att det var rätt så paradoxalt, att jag behövde ringa till en verkstad just från hennes hus och jag ville få det gjort så snabbt som möjligt. Men som om systrarna hade gissat sig till mina tankar, bjöd de mig vänligt leende att sitta ner och äta middag tillsammans med dem."
     Maria tittade i bilens mörker mot hans bleka ansikte och iakttog hur små svettdroppar rann nerför hans tinningar.
     "Naturligtvis tackade jag nej, för att du ju väntade på mig i bilen; mycket besvikna frågade de mig då om jag inte åtminstone ville dricka ett snabbt glas vin med dem. På något sätt tyckte jag synd om dem, där de satt helt ensamma vid bordet i det stora huset och jag tänkte, nåväl, varför inte, och satte mig hos dem. 'Vi har ett alldeles utomordentligt vin för speciella tillfällen', förklarade den blinda för mig, medan hennes syster hämtade vinet från källaren. Hon ställde en dammig flaska på bordet och jag läste på etiketten: SATIREV stod där och jag undrade om det var ett ungerskt eller bulgariskt rödvin, men jag fick inget svar."
     Hans röst blev lite tystare och han tittade intensivt i Marias ögon. "Det hände något konstigt", förklarade han. "Vinet smakade utomordentligt bra, mycket tungt och sött och efter att ha tagit några klunkar, fyllde kvinnorna på glaset, trots alla mina protester. Och plötsligt överkom mig en så konstig känsla, allt blev så trevligt och lättsamt - nej, avbryt inte nu - jag kände det som om jag var full, fastän jag inte ens hade druckit ett halvt glas ännu. Omgivningen tycktes förändras, alla färger verkade intensivare och systrarna såg plötsligt mycket yngre och mer avspända ut. Det kostade mig stor ansträngning att inte dricka ännu mer, utan äntligen kräva att få ringa, så att jag kunde hämta hjälp. 'Men naturligtvis, telefonen står i hallen, alldeles bredvid den stora spegeln', sa den ena systern och omtöcknad som jag var, reste jag mig och gick mot garderoben där ute. Jag hade redan lyft på luren, när jag råkade titta i spegeln. Och då..."
     Hans röst slog över och han blundade igen och andades djupt.
     "Bara lugn", försökte Maria avstressande, fastän hon själv var lika uppskruvad.
     "Jag såg mig i spegeln", började han stammande, "och jag var alldeles sönderriven! Från mitt blodiga ansikte hängde skinnet ner i trasor och ur mitt huvud vällde köttslamsor som maskar. Mina kläder var trasiga och på min hals gapade ett öppet sår, ur vilket en ström pulserande blod rann ner på mig."
     Minnet gjorde att han rös och han tittade länge på sina händer.
     "Men när jag såg ner på mig själv, var allt som vanligt, jag var inte sårad. Alldeles utom mig snubblade jag tillbaka till matsalen och den ena systern frågade leende: 'Vad är det med dig? Har du sett ett spöke?' Och den blinda svarade henne: 'Ja, så är det, i vinet finns sanningen, eller hur?' Rummet började snurra och med mina sista krafter stapplade jag mot utgången och plötsligt stod den där vinflaskan framför mig och jag såg etiketten och läste VERITAS."
     I den följande pausen kunde båda två höras flämta efter luft. "Jag förstår inte det", sa Maria efter en stund. "Varför skulle sanningen se ut så där?"
     "Jag vet inte. Kanske har de drogat mitt vin och allt berodde på en hallucination." Omedvetet vred han på tändnyckeln och motorn startade. Helt förvånad stirrade han på sin fru.
     "Varför går den plötsligt igen?"
     "Inte vet jag. Seså, sätt fart, åk, skynda dig härifrån!" Med skrikande däck åkte Günther genom det kulliga området. Ju längre de kom bort från huset, desto mer irreal tycktes upplevelsen vara. När de närmade sig stadsskogen och såg ljusen från stan, vände han sig mot sin fru.
     "Alltså den här historien kommer jag aldrig att glömma, i hela mitt liv. Hur kan....oh, Herregud!"
     Han stirrade på Maria, vars benkotor i armen syntes genom det uppslitna köttet. Hennes klänning var en enda bloddrypande trasa, hennes ansikte deformerat, i hennes huvud fanns ett tennisbollstort mörkt hål.
     "Vad är det, Günther? Se upp, där framme! Fan, skogen! Titta framåt, för Guds skull!"
     Men det var för sent. Sanningen hade hunnit ikapp dem.

© Susanne Sakel, 1997

Översättning från tyska: Bernhard Kauntz

Tillbaka till eller till

webmaster@werbeka.com