KURIOSATRE SMÅ ORD SOM FÅR TVÅ ATT BLI ETT OCH TRE"Tre små ord säg", pep Ida, som var den ena som red hem. "Vad ska jag?" Ulf rös. "Kan jag det?" "Nog går det." Ida log sen. "Men man bör väl öva sig." Ulf gav med sig: "Det kan bli fel, men hör här: ett, två, tre." "Nej, nej, min vän. Låt bli att roa." Hon såg upp och gav Ulf sin ros. "Här. Ser man den som ett led, kan det bli bra!" Han teg. Och teg. Men sen: "Jag vet! Ros och ris!" Hon var sur. "Det var två fel. Nog kan Ulf väl mer!" Men han red och teg. Två dar for hän. Man såg dem äta vid sju, och vid nio sov hon. Men Ulf låg där och led. "Min Gud", bad han, "jag kan int'. (Han var Ume-man) Giv mig råd." Och när tre dar var dän, sen log han: "Jag vet, min tös. Din ros var vis. Den gav mig min syn. Tre små ord har jag för Dig. Jag för Dig hem för att bli min! Bli min fru!" "Min man, han kan! Jag vet väl det!" Ida neg och lät fri och lös och gav sig hän sin Ulf. Och sen var det bra för all tid. The end.
Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 1996
|
