Slottet Austerlitz ligger cirka tjugo kilometer öster om Brno i södra Mähren. Slottet har en speciell betydelse för mig, eftersom det under lång tid hade familjen Kaunitz som ägare, som - på något sätt - är släkt med oss Kauntz. Ulrich Freiherr von Kaunitz hade köpt detta slott år 1509. Slottets historia är dock ett par hundra år äldre. Det började med att markgreven av Mähren mot slutet av 1100-talet gav staden i present till den Tyska Riddarorden. Den senare byggde här en massiv fästning med fyra torn. På bilden till höger kan man än idag se skottgluggorna på byggnadens nedersta del, i höjd med vallgraven. Även i det så kallade Svarta Slottsköket finns det kvar rester av denna uråldriga byggnaden. Därefter skedde flera ombyggnader av borgen, till vilka det dock inte finns några underlag som har nått vår tid. Den barocka ombyggnaden efteråt genomfördes redan av familjen Kaunitz.

Planlösningen i Austerlitz är rätt intressant. De flesta slott har ju en mittdel, som är bredare än de båda sidoflyglarna tillsammans. Här är det icke så. På bilden ser vi den ljusare mittdelen, fast bara från parksidan. På framsidan visar planritningen ett smalt U, så att slottsgården hellre liknar en gata än en plats. Tyvärr var det just restaureringar på gång och fasaderna var gömda bakom byggnadsställningar. På motstående sidan avslutas slottsgården av två fristående byggnader (se bilden nedan).

Dessa har båda byggts i form av en kvarts cirkel och inrymde tidigare stallarna. Flyglarna består längst ner av arkader mot gårdssidan till, så att man redan på vägen till biljettförsäljningen kan njuta av en trevlig åsyn. Likaså fascinerar de vackra stuckarbetena i slottets entréhall (se bilderna nedan). I slottet finns det en guidad tur på tjeckiska. De som inte talar språket förses med den översatta texten i form av en mapp, så att man kan följa med. Det är inte helt tillfredsställande, eftersom man inte hinner titta på allt, om man vill läsa texten också.

Men jag begriper att man i ett litet slott inte kan ha guidning på alla möjliga språk, inte minst eftersom det kommer bara få utlänningar, som vill se slottet. Staden Austerlitz är ju i övrigt mest känd för slaget mellan Napoleon och Österrike/Ryssland, som stod här år 1805. Slottet är däremot ganska obekannt. Det är som alltid: krig är tyvärr mycket viktigare än kultur.

Den guidade turen börjar i "Grundarnas sal". Här finns det ett stamträd för familjen Kaunitz, som tillverkades på 1700-talet. Det har skrivits med gåspenna på mjukt getskinn - men med så liten stil, att man skulle behöva några timmar för att gå igenom det. Synd, eftersom det börjar redan på 900-talet. Den äldste, i skrift nämnde, Kaunitz var dock Vilém (Wilhelm), som år 1185 deltog i ett slag i närheten.
Här finns också en marmorbyst av Dominik Andreas, som kring 1690 gav uppdraget till barockrenoveringen av slottet. Han anställde Domenico Martinelli von Lucca för detta arbete. Denne man var dock inte enbart arkitekt. Han var även präst och lärare åt Dominiks söner.
När Dominik Andreas dog år 1705, var endast västsidan (mittdelen) av slottet färdig.
Arvingen och sonen Maximilian fortsatte bygget dock först 1720, då han anlitade Wenzel Petruzzi som byggmästare. Denne byggde nordflygeln och de två kvartsbågarna för stallarna.

Den berömde österrikiske arkitekten Fischer von Erlach byggde vattenledningarna i slottet, som vid denna tid var ett utomordentligt framsteg vid byggnationer. Södra flygeln lät nästa arvinge bygga, Wenzel Anton. Denne var även en stor konstälskare. Under hans tid hade tavelsamlingen blivit så stor som drygt 2000 målningar. Vi passerar ett litet herrbadrum (på bilden till vänster), fast dess inredning är från 1800-talet. Sedan kommer vi till Lilla galleriet, där det finns intressanta, mytologiska fresker i taket. Efteråt beträder vi Habsburg-salen. Wenzel Anton var rikskansler hos fyra kejsare och hade stort inflytande över "alliansomvälvningen", som innebar ett österrikiskt närmande till Frankrike istället för England. Därför fick han av Kejsar Joseph II några porträtt av kejsarfamiljen, bland andra av Maria Theresia och hennes make Franz Stephan, hennes syster Maria Anna och av Joseph II själv, samt av hans maka Isabelle von Parma, ett barnbarnsbarn av Frankrikes Kung Ludwig XIV.

Nästa rums inredning, den "Orientaliska salongen", kan vi nästan helt och hållet tacka Dr. Václav (Wenzel) Kaunitz för, en av de sista inom dynastin. Han levde huvudsakligen under 1800-talets senare hälft, när den orientaliska trenden fick sitt segertåg i Europa. Till Václav kommer vi tillbaka senare.

		Strax efteråt kommer vi till den "Gyllene salongen". Här finns en bild av grevinnan von Sternberg, Dominik Andreas maka. Hon poserar som Diana, jaktens gudinna (bilden till vänster).

Även maken och sonen Maximilian är porträtterade här - dock i mer konventionell form. De två senare bilderna är av konstnären Hyacinthe Rigaud, som även var hovmålare vid Solkungen, Ludwig XIV. Maximilian målades medan han studerade i Frankrike. Så att tavlorna skulle bli exakt lika stora, skickade senare fader Doninik måtten för sin egen tavla inte bara i mähriska fot, utan även med ett snöre med knutar på. I hela slottet finns det även målningar och takfresker ur den grekisk-romerska mytologin, men det skulle leda för långt att gå in på alla dessa också. Marmorbordet med de förgyllda benen och spegeln daterar från första halvan av 1700-talet, liksom det övriga möblemanget. Nu följer "Förfädernas sal", som utgör den centrala delen av västflygeln.

Detta rum användes förr som representativ matsal. Wenzel Anton lät måla stora helporträtt av sin far och sin farfar samt deras makar. Bilderna sitter i träramar som har arbetats in i väggarna och räcker från golv till tak. De ger hela rummet sin prägel (på bilden åter Dominik Andreas). Även stuckarbetena och freskerna är speciellt vackra i det här rummet. Stucken har Santino Bussi som upphovsman, medan Andreas Lanzani ansvarar för freskerna. Alla Lanzanis fresker målades år 1701, förresten. I taket kan vi här betrakta de grekiska gudarna i Olympen och i de fyra medaljongerna på sidorna ser man Zeus i några av de olika förklädnaderna, som han förförde sina älskarinnor i. Giovanni Giuliani skapade de utmejslade huvudena med blomstergirlanger ovanför dörrposterna av sten. Han är även upphovsman till de cirka femtio skulpturer, som hör slottet till, av vilka de flesta kan ses i parken.

Nu kommer vi till den "Historiska salen", ett stort, ovalt utrymme. Detta rum utmärker sig genom sin akustik, så att en ovillkommen tjuvlyssnare bakom en dörr knappt kan uppfatta vad man säger. Skulle man nämligen tala för högt, förvrider ekot hela samtalet. Det som tycks vara reliefer här, skapades av freskomålaren Josef Pichler. Pelarnas kannelering är bara ditmålad, liksom nischen, i vilken Herakles slåss med lejonet (bilden till vänster). De stora kronlyster är av tjeckisk blykristall och har ännu idag inte elektrificerats. Stolarnas säten är tapetserade med förgyllt läder och ovanför en av dörrarna står en bronsbyst av Wenzel Anton. Salen användes av denne gärna för diplomatiska förhandlingar, på grund av akustiken. Hans sondotter gifte sig här med Fursten Metternich, "Europas körkarl" på Kongressen i Wien 1814/15. Sist men inte minst undertecknades vapenstilleståndet efter slaget vid Austerlitz i denna sal.

Wenzel Anton var, som redan nämnt, en stor konstälskare, precis som sin farfar. Hans far Maximilian hade haft tillräckligt att göra med att betala farfars skulder och därigenom inte många möjligheter till att utöka samlingen. Fast senare föll mer än åttio målningar i händerna på fransmännen ... Idag är det ju inne med restitutioner till drabbade i Andra Världskriget - varför kan det inte restitueras lite här också? Boulle-salen kallas så, för att möblerna i detta rum har tillverkats i Charles Boulles stil. Boulle var hovsnickrare hos Ludwig XVI av Frankrike. Även dessa pjäser härstammar från den redan tidigare nämnda Václav Kaunitz. Väggarna smyckas av stora målningar, vars huvudsakliga attraktion är den "Romerska bruden" av Andrea Celesti - från början av 1700-talet. De övriga bilderna är av de österrikiska konstnärerna Hans Adam Weissenkirch och Franz Anton Maulbertsch.

Nu har vi kommit till Furstinnans sovrum. Därmed menas naturligtvis makan till Wenzel Anton, Maria Ernestine Starhemberg. Sängen här har också en egen historia ... Man säger att Napoleon ska ha sovit i den, efter sin seger vid Austerlitz. Nu är det sant att Napoleon har övernattat på slottet, men i normala fall tog han alltid sin egen fältsäng med sig. Trots detta påstås det att sängen slogs sönder efter det att Napoleon slutligen hade besegrats. Fast man ska senare ha byggt ihop den igen och ersatt de förlorade delarna. Är allt detta bara ett påhitt, för att göra historien mera spännande? Vid en senare restaurering upptäckte man att sängen sannerligen består av olika delar, som härstammar från 1700- och 1800-talen. Plus att det finns följande inskription: "Med Guds hjälp byggdes denna säng färdigt av Johannes och Peter Petrovicz den 26:e juli 1865."

Takfreskot i Furstinnans sovrum visar de tre gudinnorna Afrodite (med det gyllene äpplet, som hon, som den vackraste, hade fått av Paris), Atena (med hjälm och lans) och slutligen Hera (med himmelsdrottningens krona). I bakgrunden ser man Kronos (tidens gud) med lien som symbol för förgängligheten. Sannerligen tillhör ju numera även dessa gudars tillvaro det förgångna. Det följande rummet är återigen intressant på grund av sina målningar, fast här är på samtliga motiv ur den kristna religionen avbildade. Bilderna av Rubens-eleven Antonio van Dyck (porträtt av evangelisterna) är kanske de viktigaste, tillsammans med Maria Magdalena av Johann Liss. Slutligen passerar vi Damernas salong, som har inretts helt i Biedermeier-stil, som på svenska ofta kallas (felaktigt) för Empire. Här ser vi alla trender från 1800-talets första hälft, när även borgarklassen hade pengar över till att skaffa sig lite lyx. Nästa rum kallas "Salen av den sista Kaunitz". Det har tillägnats Wenzel (Václav) Kaunitz.

Visserligen var Wenzel den sistfödde inom denna gren av släkten, men hans bror Eugen överlevde honom med sex år, till 1919. Men salen har inretts med möblemang som tillhörde Wenzel och hans andra maka. Wenzel hade ärvt dem till största delen av sin mor, Eleanora Voračicka von Bissingen. Ursprungligen var detta rum en del av dagens Rubens-sal. Men 1897 utbröt en brand, som bland annat förintade många målningar. Efter det installerades här en mellanvägg. Dagens Rubens-sal har ganska lite med Rubens själv att göra. Här finns nu endast kopior på tavlor av Rubens, som alla visar jaktscener. Via en gång når man sedan slottskapellet. Det är två våningar högt och har många stora fönster som ljuset födar in igenom. Därför är rumsupplevelsen enorm här. Åter lägger vi märke till de illusoriska kanneleringarna på väggarna som kännetecknar Josef Pichlers arbete. Sltaret tillverkades 1774 av Franz Xaver Messerschmidt. En Mariabild av Guido Reni och statyn "den svarta Madonnan" är andra sevärdheter.

Nu är den första guideturen avslutad, men det finns även en andra, som man kan få bevista med en kombiticket (eller även separat). Medan den första turen huvudsakligen hade familjen Kaunitz medlemmar som innehåll, visar den andra delen "historiska salonger", där man med hjälp av inredningsföremål vill visa hur adeln har levt vid olika tidsepoker.

  

Här finns till exempel en gobeläng från renässansen, en "Napoleon-sal" i (äkta) Empirestil, en teatersal, en blomstersalong, och så vidare. Jag vill dock inte gå in på detta närmare, utan bara visa några enkla exempel från dessa rum (bilderna ovan).

 

Parken utformades i fransk stil av nederländska experter samtidigt med den barocka slottsrenoveringen. Men på 1800-talet omdanade man den till en engelsk park. På 1970-talet återinsatte man dock fontänerna och dammarna i sin ursprungliga form. Även skulpturerna med mest mytologiska motiv blev återuppställda på sina forna platser. Endast orangeriet har för alltid försvunnit.

  

Parkarealen omfattar femton hektar. Men även här vill jag inte gå in på detaljer, utan nöjer mig med några bilder därifrån.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att en utflykt till Austerlitz är väl värd mödan, även om man inte skulle vara släkt med familjen Kaunitz.