Området söder om Västerås, där Barkarö ligger, var ju för inte så jättelänge sedan täckt av Mälarens vatten. Namnet Barkarö härleds mycket riktigt också av "berkarna", som torde ha betytt "björkholmen". Trots detta måste det mycket tidigt ha funnits en kyrka där, ty i Barkarö fanns den äldsta kyrkklockan, som man överhuvudtaget känner till i Sverige. Den härstammade från år 1091, men smälte under en brand i kyrkan, år 1771. Texten, med årtalet och "Hilp Maria", har överförts till den nya storklockan, som i två omgångar gjöts om av det äldre materialet. När jag kommer in in kyrkan, slås jag av långhusets smalhet. Det finns två bänkrader, men det blir trångt redan om man sitter tre stycken i bredd, skulle jag tro. Det har dock sin förklaring i att kyrkorummet förmodligen har samma form, som den ursprungliga romanska kyrkan, som byggdes här i slutet av 1100-talet. En förändring skedde dock i början av 1300-talet, när det gamla koret revs och kyrkan förlängdes österut med en tredjedel. Det nya koret fick därvid samma bredd som långhuset. På 1400-talet ersattes tunnvalven av trä med tegelvalv.

Det är fascinerande att se den parallella utvecklingen i kyrkobyggnationen genom dessa tider. Grannkyrkorna, Rytterns kyrkoruiner, genomgick i stort sett samma utveckling. Först blir det för lite plats i kyrkorna, sedan slår man tegelvalv och kyrkorna upplever en glansperiod fram till reformationen, varefter de förfaller. Även Barkarö kyrka var i bedrövligt skick vid mitten av 1600-talet, då den äntligen restaurerades. Precis som i grannkyrkorna skaffade man också en ny predikstol. Barkarös predikstol är byggd 1661-62 i tidig barockstil. Vid en restaurering under 1800-talet målade man den i vitt och guld, men 1947 återfick den sina gamla färger vid en ny restaurering. Det är naturligtvis synd att tidens trender inte har någon vördnad för originalen, utan att man ideligen omgestaltar och förkastar föremål. Så har t.ex. det mesta av den tidigare altarutsmyckningen helt enkelt försvunnit under andra halvan av 1800-talet.

Det jag härnäst lägger märke till, när jag kommer in i kyrkan, är fönstret i korväggen, bakom altaret. Det är ett litet annorlunda koncept än vanligt och tillsammans med att altaret står en knapp meter framför fönstret, möjliggör denna anordning, att den som förrättar mässan kan stå vänd mot församlingen. Både fönstret och altaret kom till under 1900-talet. Altaret är från 1978. I samband med en renovering det året grävde man ut grunden under koret och hittade då en gammal vinkällare, som förmodligen hade inrättats i en ännu äldre gravkammare. Det förtäljs dock ingenting om vinkällarens eventuella innehåll. Dessutom hittade man postamentet till det medeltida altaret. Man byggde då det nya altaret av kalksten på den gamla platsen, samtidigt som man lade ett nytt golv i koret och tog bort den gamla altarringen.

Fönstret, som är en gåva av greve F Cronstedt, tillkom redan 1925. Anordningen innebär ju att man inte har någon större plats för en traditionell altarutsmyckning. Men altartavlan, som är målad av Johan Nils Asplind, hade redan 1875 flyttats till en av långväggarna. Man torde alltså redan tidigare haft en mindre konventionell uppbyggnad kring altaret. Idag står det ett enkelt krucifix på fönsterkarmen.

Väggarna är i övrigt ganska tomma, bortser man från ett stort krucifix längst fram vid koret och på fönsterväggen i söder familjen Cronstedts begravningsvapen. Krucifixet är från år 1947, tillverkat av Filip Pettersson från Rytterne efter förebild av ett medeltida processionskrucifix. 1947 genomgick för övrigt hela kyrkans interiör en större förändring. Man satte in nya bänkrader - med dörrar, för att försöka efterlikna de medeltida föregångarna.

Kyrkans inre kalkades och dagens dopfunt med tillhörande dopfat av mässing anskaffades. Funten är tillverkad i röd granit av Erik Sand från Strängnäs. Även orgeln, som omfattar tolv stämmor och är byggd av Olof Hammarberg, härstammar från 1940-talet. Kristallkronan i koret är en gåva av släkten Cronstedt, medan de övriga ljuskronorna donerades av kyrkoherde Nicolaus Magni Byringius redan under 1600-talet. Flera av Barkarös textilier finns idag att bese på Statens historiska museum i Stockholm, bland annat en fyrahundra år gammal mässhake i turkisk brokad. Bernhard Kauntz, Västerås i augusti 2004

Tillbaka till , till eller till av