HERAKLES DAGBOK

ÅTERRESAN TILL ATEN


Morgonen därpå gick vi upp mycket tidigt, eftersom vi tänkte fylla på vårt köttförråd. Nu var det inte så långt kvar till Jolkos; vi hade redan svängt österut efter Termofylerna, för att kunna använda havet som orienteringshjälp. Nu kunde vi följa stranden ända fram. Vi räknade med att vara där senast i morgon.

I hemlighet hade jag kommit överens med Theseus, att vi skulle försöka låta Hylas skjuta bytet. På så sätt skulle han dels få nya erfarenheter, dels skulle det öka hans självförtroende. Naturligtvis hade Hylas redan tagit harar och andra smådjur, men idag ville vi ha en råbock eller en hjort.

Det svåra bestod i att Theseus och jag skulle driva viltet fram till Hylas, men så att pojken inte misstänkte något. Vi ställde honom i en bra position vid en förgrening av spåren och gick sedan själva mot vinden åt varsitt håll.

Efter ett tag ställde jag mig på pass och väntade. Men hos mig hände det absolut ingenting. Jag var nästan böjd att ge upp, för att först offra till Artemis, så att hon skulle bli vänligt sinnad, när plötsligt ett jubelrop rev sönder skogens tystnad. Jag antog att Theseus hade lyckats bättre att driva fram något och när jag kom till mötesplatsen stod min vän redan där och lyckönskade Hylas. Jag anslöt mig efter att ha tittat på den stora råbocken, som Hylas pilar hade fällt. Och, som det visade, helt självmant, utan något som helst ingripande av Theseus, som denne berättade för mig sedan.

Resten av förmiddagen använde vi till att stycka djuret. Vid vår ankomst i Jolkos ville vi ju ha med oss någonting, när det ändå fanns så många berömda människor där...

Solen hade sedan länge passerat sin högsta punkt på himlen, när vi äntligen kom iväg igen. Och nu ville vi också höra resten av Theseus berättelse.

"Nåväl", gav den reslige mannen med sig till sist. "Fast egentligen är resten av historien bara ledsamt. Jag tycker fortfarande att den goda gärningen som jag utförde bara belönades med elände."

Sen berättade Theseus för oss att Ariadne hade väntat på honom vid porten till labyrinten och att hon hade skaffat fram en lång planka, med vilken man kunde överbrygga fallgropen till källaren. Därefter rätade hon till den brutna armen provisoriskt, innan hon kunde undersöka och binda fast den ordentligt, när de redan hade hunnit ombord på båten.

"Men först hade vi planerat flykten. Ariadne var inte bara villig att följa med mig, hon ville det av själ och hjärta." Min väns ansikte förmörkades, men han pratade vidare. "Men vi hade klart för oss att hennes far aldrig i livet skulle låta henne följa med mig. Vi var alltså tvungna att rymma. Men dessutom ville vi ha resten av mina kamrater med oss hem. När Helios vagn redan närmade sig jorden i väst, gick Ariadne tillbaka till palatset, för att förbereda de andra. Strax innan mörkrets inbrott var hon dock redan tillbaka, för att hämta mig. Hon hade även kläder åt mig med sig, för jag var fortfarande lika naken, som jag hade gått in i labyrinten."

Nu ljusnade min väns ansikte plötsligt. När han fortsatte begrep även vi, varför det gjorde det. Han berättade om Ariadnes list, hur hon skickligt hade lockat bort vakten från stadsporten.

"I närheten av porten, som ledde till hamnen, men ändå inte så nära att det blev uppenbart, sa hon åt oss att ge ifrån oss höga glädjetjut, vilket självklart väckte uppseende. För folket, som stod i närheten, förklarade hon att Minotaurus hade dödats. Då utbröt även dessa i jubel och ryktet spreds med vindens hastighet. Nästan varenda en, som hörde det, lämnade allt som det stod och föll och sprang mot labyrinten, för att förvissa sig om den glädjande nyheten."

Till slut hade inte heller vakten vid stadsporten kunnat stå emot, berättade min vän. Och även de få vakterna i hamnen hade anslutit sig till glädjetåget mot labyrinten.

"På så sätt var det en barnlek för oss, att få herraväldet över vårt skepp", fortsatte Atens kung. "Ja, mer än så, faktiskt. För vi passade på tillfället och slog hål i de andra båtarna, som låg i hamnen, för att göra det omöjligt att vi blev förföljda. Sen löpte vi ut. Det var visserligen bara någon dag efter fullmåne, men vi vågade ändå inte sätta segel förrän det dagades. Därför rodde vi bara en bit utmed kusten och väntade där på gryningen.

Sen försökte min vän att förklara för oss hur lycklig han hade varit tillsammans med Ariadne, så att han i all förälskelse totalt glömde bort att byta segel.

"Därför kändes det också ungefär som en klubba i skallen", fortsatte han sedan, "att bara någon natt senare Dionysos uppenbarade sig för mig i drömmen. Han meddelade mig då att han hade för avsikt att ta Ariadne till hustru; att jag därför skulle anlöpa ön Naxos dagen därpå, för att låta henne gå i land där.
Och", Theseus slog förtvivlat ut med sina armar, "vad ska man göra, om en Gud befaller någonting? Men jag kunde bara inte klara av att berätta det för Ariadne, utan vi angjorde Naxos och åkte tyst därifrån, medan hon tog sin siesta under ett olivträd.
Jag vet, det var inte speciellt heroiskt att gripa tag i en sådan lösning, men jag tror på fullt allvar, att ingen av oss hade klarat att lämna den andre, om vi hade sett på varandra vid avskedet. Jag kände mig i alla fall hur urusel som helst. Och jag har än idag inte försonats med tanken, även om jag förstår att Ariadne kan ha fått ett rätt angenämt liv som gudagemål, förmodligen ett bättre än jag någonsin hade kunnat erbjuda henne. Men på Naxos var jag inte kapabel till att tänka en enda positiv tanke. Och därför hände nästa dumhet, nämligen att vi anlände till Atens hamn medan vi fortfarande hade hissat de svarta seglen."


Reni: Bacchus och Ariadne
Theseus slog händerna för ansiktet. Snyftande berättade han för oss, att han på så sätt hade fullbordat sin fars öde, helt enligt orakelns förkunnande. Kung Aigeus hade nämligen varje dag skickat en spejare upp på en hög klippa, för att se efter om skeppet från Kreta återvände och vilken färg seglen hade.

Hans spejare hade helt sanningsenligt berättat att skeppet hade hissat dödsseglen. Därpå hade Aigeus sprungit upp till klippan, för att förvissa sig själv. Och när han själv kunde se detta sorgliga faktum, hade han kastat sig ner i bränningarna av havet som idag bär hans namn.


Bernhard Kauntz, Västerås 2000
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com