HERAKLES DAGBOK

KVINNORNA PÅ LEMNOS


När vi kom till ön Lemnos gick vi i land för att hämta färskvatten. Vi landsatte inte långt ifrån det ställe, där Hefaistos hade dimpat ner, när Hera kastade ut honom från Olympen, då han var nyfödd, bara för att han var så ful. Vilken morsa den där kärringen är, eller hur? Jag undrar om det finns något positivt drag alls hos henne?

Men tillbaka till Lemnos. Vi hade beslutat oss för att stanna kvar över natten, därför hade vi dragit upp Argo på stranden och delat upp oss i grupper för att ordna med ved, vatten och villebråd. Vi gick iväg fem och fem, två grupper letade efter vatten, två samlade ved och en höll vakt vid båten. Resten gick ut för att jaga. Jag hade fått ta hand om en grupp med Atalante, Idas, Lynkeus och naturligtvis Hylas. Vi drog oss söderut, mot skogarna vid foten av berget Mosychlos och fick snabbt ihop två harar och en liten råbock. Därmed hade vi mer än väl fyllt kvoten för vår andel av jakten. När vi kom tillbaka till lägret väntade en överraskning. Vi hade fått sällskap.

Tre unga damer i festklädsel hade slagit sig ner kring elden och var i samspråk med dem av oss, som redan hade kommit tillbaka från sina uppdrag. När vi hade nått fram, fick vi höra att vi var bjudna på fest i kväll. Det var verkligen en trevlig överraskning och vi accepterade med glädje, så fort alla hade återsamlats. Jason beslutade dock att vi skulle lämna tio man vid båten - bara för säkerhets skull. Man kunde ju aldrig veta om det fanns någon list bakom den vänliga inbjudan. Argo var alltför värdefull för att vi skulle riskera skeppet. Det blev - logiskt nog - svårt att hitta frivilliga som ville ta hand om vakten, därför fick lotten avgöra vilka som måste stanna kvar. Jag hade tur i lottdragningen, men både Theseus och Hylas råkade komma bland vaktposterna. Vi lämnade kvar en väl tilltagen del av jaktbytet, så att de åtminstone skulle kunna smörja kråset ordentligt. Resten tog vi med oss som gåva till våra värdar, när vi så småningom bröt upp för att följa våra tre ledsagarinnor. Det var inte mer än någon kilometer till byn, där våra gästgivare hade sin boplats. Men när vi kom dit började det genast ljuda alarmklockor i våra huvuden. Vart än vi tittade, fanns det bara kvinnor. Inte en karl syntes till i hela byn och många av oss undrade säkert om de låg någonstans i bakhåll vid stranden, för att försöka övermanna först vårt vaktmanskap och senare även oss, när vi väl hade tömt en eller annan vinbägare.

Därför var det skönt att höra att ledarinnan för samhället självmant tog upp ämnet, efter att ha hälsat oss välkommen.

"Ni måste naturligtvis undra över att det endast finns kvinnor i vår by", sade hon. "Men detta har en naturlig, om än ganska tråkig förklaring. Våra män - för vi hade sådana, om de nu förtjänade det namnet - behandlade oss värre än slavar, så länge vi kan minnas. De var hänsynslösa och brutala, inte ens våra liv betydde värst mycket för dem. Det hände åtskilliga gånger att någon av karlarna pryglade ihjäl sin kvinna, när han var på dåligt humör eller för att han hade druckit för mycket. Det var lätt att ersätta någon av oss, för männen gjorde regelbundna nöjesresor med båt till Imroz eller Samothrake, eller också till trakterna kring Troja på fastlandet. På dessa resor lyckades de alltid att övertala några unga flickor till att följa med dem, eller så rövade de bort dem helt enkelt. Det är knappt hälften av oss, som är födda här, alla andra blev hitlurade eller också hitförda med våld."

Hon gjorde en paus, strök med ena handen tillbaka det långa, svarta håret, som höll på falla i hennes ansikte och pekade med den andra mot en tjock trädstam, ungefär mitt i byn. Den såg mycket märklig ut. Stammen reste sig tre, fyra meter upp från marken, men överst fanns det ingen krona, bara några tunna kvistar hade vuxit ut längst upp. Man måste ha huggit av samtliga grenar från trädet, så att det först nyligen hade fått driva ut på nytt.

"Ser ni skampålen där? Vi har låtit den stå som minne, så att vi alltid ska komma ihåg, vad vi har genomlidit." Den mörka kvinnans röst var hög och klar, men skälvde ändå till av bitterhet. "Vilken karl som helst hade rätt att anklaga vem som helst av oss för vad som helst. Det kunde vara ett svar, som inte passade honom, som han sedan kallade för uppkäftighet, eller också bara en blick, som han ogillade och som han kallade för öppen trots eller något liknande. Straffet var en dag vid skampålen. Vi ställdes dit nakna och hängdes i armarna så högt upp på trädet, att vi bara med tåspetsarna nådde marken. Där var vi totalt rättslösa och utlämnade. En förbigående kunde spotta på oss eller kasta sten, eller göra vad han än behagade. Där fick vi stå utan mat eller vatten tills mörkret föll. De flesta svimmade någon gång mitt på dagen, när solen gassade som värst."

Jag kände mig smått äcklad. Vad var det för samhälle vi hade hamnat i? Vad var det för... jag saknade ord till och med i mina tankar... odjur, som behandlade sina barns mödrar så illa? Samtidigt tänkte jag - och skämdes en aning - att det här var bara en förstoring av det enskilda fallet. Hur många karlar fanns det inte i hela världen, som slog och hunsade sina kvinnor? Hur många var det inte hemma hos oss? Och vi andra blundade för dessa kvinnors blåningar, som de - av rädsla - påstod sig ha fått, när de ramlade nerför en trappa eller gick in i en dörr. Fast vi mycket väl var medvetna om vad det rörde sig om.... Men här hade det tydligen hänt någonting, för nu fanns det ju inga män kvar.

"Jag berättar det här inte för att vi vill ha medlidande av er", fortsatte talerskan. "Men jag måste ge er denna bakgrund, så att ni ska kunna förstå vad som hände. Varje förtryck når nämligen någon gång fram till en bristningspunkt hos de utsatta. Det finns en gräns för vad man kan stå ut med, även om det inte alltid är möjligt att reagera just då. Men när man har passerat den, då är man redo, när tillfället yppar sig."

Åter strök hon tillbaka de svarta lockarna och hämtade andan en stund, innan hon talade vidare.

"Vid sina nöjesresor brukade våra män lämna kvar några av de äldre, som skulle hålla uppsikt över oss. Så här efteråt inser man ju att det hade varit lätt att ta tillfället i akt och att göra revolt redan då. Jag vet inte varför vi aldrig gjorde det. Kanske för att livet hade lärt oss att själva närvaron av en karl betydde underlägsenhet, plågor och utsatthet. Kanske för att vi visste att våra män i så fall skulle ha tagit livet av oss, när de hade återvänt från sin resa. Som sagt, jag vet inte varför. Förståndet fördunklas, när man ständigt är utsatt för våld och förtryck. Det behövdes en yttre händelse, som gjorde att vi reagerade."

Hon tystnade. Jag trodde först att det var ett talarknep, för att höja spänningen, men nu efteråt vet jag att hon behövde samla sig inför fortsättningen av berättelsen, för att övervinna sig själv att kunna tänka på vad som hade hänt.

"Våra män hade varit på en av sina utflykter till fastlandet", tog hon slutligen åter till orda, "men tydligen hade de överraskats av mycket dåligt väder, när de återvände. Det var en hård storm den där dagen, flera träd knäcktes här på ön och på havet gick vågorna högre än någon kan minnas. Männen hade åkt ut med sex båtar, men när vi siktade dem var det bara två, som kom tillbaka. Och vi såg hur dessa två kantrade. Detta var den yttre händelsen, som förlöste vår förlamning. Vi hade aldrig konspirerat innan. Vi hade varit för rädda för att smida planer tillsammans. Men, som om båtarnas öde hade varit en signal, hämtade vi något tillhygge och slog eller stack ihjäl gamlingarna, som hade lämnats kvar hos oss. Vi slog också ihjäl de tre, som hade klarat av att simma i land, när de helt utmattade hade krupit upp på stranden - och dagen efter besättningen av en tredje båt, som hade drivits långt söderut och hade strandat där, så att de inte kom hem förrän då.

Hon slog ut med armarna och höll handflatorna mot oss.

"Det är vi alla som är skyldiga - om vi är det - oavsett vem som höll i de dräpande vapnen. Nu vet ni, varför det inte finns några män kvar hos oss. Vi har ingen annan ursäkt än det jag nyss berättade om."

Vi satt tysta, var och en sysselsatt med sitt eget samvete. Jag tyckte inte om upplösningen, fast jag mycket väl kunde förstå kvinnorna. Men kunde jag verkligen döma dem, kunde någon göra det? Skulle någon kunna kräva att de skulle behöva finna sig i fortsatt förtryck, finna sig i att kanske själva mista livet, för att avstå från det de hade gjort? Är det inte alltid den starkares fel, när han missbrukar sin makt, som sedan framkallar en ursinnig reaktion?

Jag satt kvar i mina tankar, när kvinnornas ledare åter började tala:

"Som jag sa tidigare, så är många av oss födda och uppvuxna på andra orter och därifrån har vi erfarenheten att vår tillvaro här inte är jämförbar med att leva i ett normalt samhälle. Det är nu tre år som vi har levt ensamma och visst behövde vi den tiden för att kunna komma över vår rädsla och vår avsky för de karlar som har utsatt oss för ett så ovärdigt liv. Många av oss är så illa tilltygade i psyket, att de aldrig vill leva tillsammans med en man igen. Men..."

Här höjde hon tonen på det sista ordet och höll inne med resten av meningen, medan hon hjälplöst drog upp axlarna.

"Men vi är kvinnor. Och vi har en biologisk uppgift i livet. Vi ska föda barn. Vi vill ju föda upp en ny generation, som vi ska uppfostra i en anda av respekt för varandra, där de båda könen kompletterar varandra, istället för att ett utnyttjar det andra."

Orden hängde kvar i luften och jag försökte anpassa mina tankar efter denna nya vändning av talet, men hon fortsatte redan:

"Därför vill vi be er att stanna kvar hos oss ett tag, för att - om ni känner för det - avla barn med oss. Ni får absolut inte känna något tvång eller medlidande med oss, förutsättningen är att allt sker helt naturligt." Hon log ett litet leende här. "Men i så fall ska vi nog försöka att göra vårt till, för att det ska bli naturligt...."

Leendet på hennes läppar försvann, hon höjde handen, som för att återkalla uppmärksamheten, och avslutade sitt tal:

"Nu vet ni hela sanningen. Vi vet att det inte är någon alldaglig situation, som vi har ställt er inför. Vi förstår också om ni av en eller annan anledning är tveksamma till att stanna kvar hos oss. Men minns, ni ska känna er helt fria att göra vad ni än gör. Vi hoppas först och främst på att vi ska kunna ha en första gemensam kväll, där vi kan glömma alla tråkigheter som jag nyss drog fram. Men vill ni lämna oss nu, så förstår vi det också."

Hon tittade runt, tycktes se oss alla i ögonen. Det var ingen som reste sig för att gå.


Bernhard Kauntz, Västerås 2001
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com