"Det är ju inte möjligt", upprepade jag, "de kan ju inte ha åkt ifrån oss. Idag räcker det sannerligen redan med överraskningar."

Det hade börjat med att vi förankrade Argo i förmiddags, för att tanka färskvatten. Jason hade tyckt att vi samtidigt lika gärna kunde skjuta några harar eller fåglar och steka dem, så att vi fick lite omväxling till skeppskosten. Jag tyckte att det var bra, för att jag ville göra mig en ny åra, med ett större blad. Genom all övning av att ro hade jag blivit duktigare på det och jag tänkte att ett större blad på åran borde ge bättre effekt.

Medan de andra alltså gav sig iväg för att jaga, letade jag efter ett lämpligt träd, fällde det, högg bort grenarna och började bearbeta stammen. Efter ett tag började hungern bli märkbar och jag beslutade mig för att återvända till stranden, till stället, där vi hade gjort upp eld. Mycket riktigt satt mina kompisar redan vid maten. Jag slog mig ner hos dem, skar av en ordentlig bit kött och njöt av att inte behöva göra något annat. Sen ville jag be Hylas att hämta vatten åt mig, men märkte att han inte var där.

"Var håller Hylas till", frågade jag rakt ut.

"Han har gått för att hämta vatten", svarade flera röster samtidigt. Men Laertes la till:

"Är det inte ett bra tag sen han gick iväg?"

Några nickade bekräftande, fast jag tänkte inte närmare på det. Pojken var nästan vuxen och behövde inte längre någon som höll honom i handen. Men tiden gick och Hylas kom inte tillbaka.

När Jason till sist tyckte att det var på tiden att hämta vattnet och bära det ombord, följde jag med till källan, för att jag antog att grabben höll till där.

Det tycktes vara en rätt riklig källa, för att vattnet sprudlade fram kvickt ur ett ganska djupt hål i marken, så att det till och med bildade början av en liten bäck. Fast Hylas fanns inte här heller. Jag var fortfarande inte orolig, men jag började bli förgrymmad på pojkvaskern. Man kan inte bara sticka iväg utan att meddela vart man ska och när man kommer tillbaka.

Tre stigar ledde bort från källan. Den ena ledde till stranden, det var ju den, som vi hade kommit på. Den andra slingrade sig utmed bäcken och den sista ledde åt motsatt håll.

"Jag går snabbt iväg för att leta efter Hylas", sa jag till Polyfemos, som stod bredvid mig. "Om jag bara visste, vilken stig jag ska ta..."

"Jag hjälper dig att leta", sa den store, blonde mannen med de alltid vänliga ansiktsdragen, som gjorde honom så sympatiskt. Vi kom snabbt överens om att han skulle leta utmed vattnet, medan jag skulle gå åt andra hållet. Vi talade om för Theseus vad vi tänkte göra och han nickade medhåll, medan han lyfte upp en stor urna full av vatten på sin axel. Även jag nickade mot Polyfemos och gav mig iväg.

Varje gång jag hade gått en bit ropade jag högt pojkens namn, men utan framgång. Vägen vred sig genom skogens växtlighet och såg ganska oanvänd ut. Jag visste inte riktigt, vad jag skulle göra. Skulle jag helt enkelt vända? Och om Hylas ändå hade gått åt det här hållet och jag skulle hitta honom om fem minuter? Alltså fortsatte jag en bit till och sen ytterligare en bit. Men till sist fick jag definitivt inse att jag var på väg åt fel håll. Stigen slutade på en liten glänta i skogen, där det stod en fallfärdig stuga, där det förmodligen någon gång hade bott en eremit. Stugan var tom, bara lite gammal disk stod på bordet, överdragen med spindelväv, liksom även den enkla träsängen och husets väggar.

Övertygad om att jag inte skulle hitta Hylas här, vände jag. Polyfemos satt redan vid källan på en sten och väntade på mig. Men hans normalt så pigga ögon såg ledsna ut.

"Jag har dåliga nyheter, Herakles", ouml;ppnade han med. "Du kommer inte att träffa Hylas igen."

"Varför det? Är han död? Han något vilddjur rivit honom?" Jag kände plötsligt att jag kanske i alla fall borde ha hållit efter pojken bättre. "Tja, för dig skulle han lika gärna kunna vara död", sa Polyfemos med låg röst och förklarade sedan: "Jag mötte en inföding, som hade hört mig ropa. Han frågade mig om jag letade efter en vacker yngling, som skulle hämta vatten längre upp vid källan. Jag höll med och gladde mig redan över att ha hittat ett spår av pojken."

Gerard: Hylas och nymfen

Polyfemos gav mig en ny, sorgsen blick och skakade på huvudet. Sen berättade han att den gamle hade sett hur källnymfen försökte att förföra Hylas, men att hon, när hon inte lyckades med det, helt enkelt hade dragit ner honom i vattnet.

Jag stod som förstenad, när jag begrep vad min kamrat just hade sagt. Jag blev mycket ledsen, jag hade ju kommit att älska Hylas som ett eget barn. Men jag fick också inse att människorna måste foga sig i sitt öde, när odödliga tvingar sin vilja på dem. Jag var djupt upptagen av mina tankar - först Polyfemos röst hämtade mig tillbaka till verkligheten.

"Jag är ledsen, Herakles", sa han. "Jag vet att du tyckte om pojken. Men det var väl hans lott, som hade förutbestämts åt honom." Efter en kort paus tillade han: "Och nu borde vi gå till Argo i alla fall, de andra väntar säkert redan på oss.

Men där hade han fel, för av de andra såg vi inte en skymt längre, när vi kom till stranden. För mig var allt det där en aning för mycket, därför satte jag mig på en sten och stödde hakan i handflatorna, medan jag förtvivlat försökte förstå varför Argo hade försvunnit utan oss.

Jag tittade ut över havet och jag såg plötsligt hur vattnet började skumma. Ur vågorna reste sig överkroppen av den urgamle havsguden Glaukos. Hans långa hår och hans mäktiga helskägg gjorde ett enormt intryck.

"Beklaga er inte över ert öde", dånade hans kraftiga basröst över vattnet. "Gudarna har bestämt andra arbeten åt er, därför fick era kamrater inte vänta på er. Du, Polyfemos, ska grunda en stad i Mysien. Du kommer att kalla den Chios. Och du, Herakles, du vill väl förmodligen ta dig hemåt. Gör det, men även ditt öde kommer att hinna ikapp dig."

Glaukos nickade allvarligt en gång till, sen sjönk han åter ner i vattnet, innan vi ens hade hunnit återfå fattningen.

webmaster@werbeka.com