HERAKLES DAGBOK

LAIOS OCH IOKASTE


Här stod vi alltså, på en främmande strand, i ett främmande land - vi trodde att vi måste befinna oss vid Bithyniens kust - och därav hade såväl Polyfemos som jag bara hört namnet hittills. Vad som fanns bakom denna beteckning visste till dags dato knappt någon grek - vi själva skulle heller inte få uppleva så mycket av landet, eftersom våra kamrater på Argo hade lämnat oss i sticket. Hade varit tvungna att lämna oss i sticket, förbättrade jag min tankegång, eftersom det ju var gudarnas vilja, att vi inte fick följa med längre.

Vi övernattade vid elden, som vi hade tänt i förmiddags, och skulle börja hemresan först nästa morgon. Hem, ja åtminstone för mig var det en resa hem, för jag var på det klara med att jag ville återse min familj så snart som möjligt. Polyfemos skulle ju gå till Mysien, även det enligt gudarnas vilja.

Vi hade beslutat oss för att följa kusten västerut, så att vi inte skulle tappa bort oss. Vid kovadstället, där Io, i skepnad av en ko, hade lämnat Europa en gång i tiden, skulle vi skiljas. Polyfemos skulle sedan svänga söderut och fortsätta att följa kustlinjen, medan jag skulle korsa Bosporerna, för att komma till Grekland. Så långt hade vi gjort upp planerna och vi var nöjda med att kunna genomföra åtminstone första delen av resan tillsammans.

Nästa morgon bröt vi upp. Vi visste att en lång väg väntade på oss, därför hade vi inte alltför bråttom, för att vi inte skulle bli trötta med detsamma. Några dagar hit eller dit spelade nu inte heller någon roll.

"Säg, du, Herakles", sa Polyfemos på eftermiddagen den första dagen, "du är väl från Thebe, inte sant?"

"Ja, visst", svarade jag lite överraskad, för det var väl ändå ett ganska allmänt känt faktum. Men jag märkte med detsamma, att det egentligen inte hade varit en fråga, utan hellre en inledning.

"Kan du inte berätta historien om Kung Oidipus för mig?" Polyfemos flinade mot mig. "Jag känner den bara i grova drag, det skulle vara intressant att få höra den från en, som är mer insatt. På så sätt skulle vi även förkorta tiden när vi marscherar vidare."

Även om jag hellre lyssnar till historier, än att jag berättar dem själv, kunde jag inte gärna avslå hans begäran. Jag samlade alltså mina tankar i några minuter och sedan började jag:

"Nåväl, men då skulle jag först vilja berätta om hans föräldrar, Laios och Iokaste. Dem har du hört talas om, eller hur?"

"Ja." Polyfemos nickade. "Dessa två hade det ganska svårt med varandra, tror jag."

"Ja, det blir väl så, om en man, som älskar andra män, måste gifta sig med en kvinna på grund av sin ställning, allra helst när de sen är tvungna att skaffa en tronarvinge." Jag sparkade en sten åt sidan med tårna, medan jag tänkte efter. Sen talade jag vidare. "Det må ju vara att en man älskar ynglingar för deras skönhets skull, men för det mesta har det ingen inverkan på det äktenskapliga livet. Laios däremot var verkligen homosexuell och det är ju inte bra, varken för familjelivet eller för rasens fortbestånd."

"Känner du till Laios härstamning, på tal om det", avbröt Polyfemos mina funderingar.

"Javisst", sa jag, efter att ha försökt komma ihåg. "Laios var ett barnbarnsbarn till Kadmos, barnbarn till Polydoros och barn till Labdakos. Även Iokaste kan tacka Kadmos för sitt liv, för hon härstammar i rak led från de män, som Kadmos sådde med draktänder.
Men tillbaka till Laios. När han en gång var på besök hos Pelops, förälskade han sig i dennes son, Chrysippos, som han helt enkelt tog med sig till Thebe sedan. Men sen dess torde det äktenskapliga livet med Iokaste ha upphört helt, för drottningen beklagade sig hos Hera, som ju har bevarandet av äktenskapet bland sina uppgifter. Hera, drastisk som alltid, skickade genast en sfinx, som slog sig ner framför stadsportarna.

Vid tanken på Hera skakade jag missmodigt på huvudet. Denna ragata hade verkligen ingen känsla för vad som var lämpligt eller inte. Thebanerna kunde ju inte rå för att Laios var annorlunda?

"Naturligtvis hade medborgarna i staden det svårt med denna best framför portarna", fortsatte jag sedan, följande min tankegång. "Snart gick ryktet, att sfinxen skulle stanna kvar tills Laios återigen delade säng med sin gemål. Utsatt för befolkningens tryck, beslutade sig Laios med en suck, att skicka tillbaka Chrysippos till dennes far. Men sfinxen stannade, där hon var.

Folket tisslade snart om att detta hände, för att Laios fortfarande inte uppfyllde sin äktenskapliga plikt. Men det tror jag egentligen inte. Skulle Laios annars ha åkt till Delfi, för att fråga oraklet, om varför de inte fick några barn?"

Jag tittade på Polyfemos, för att få min teori bekräftat och han nickade också bifallande.

"Men oraklets svar gjorde det hela ännu värre", fortsatte jag. "För Pythia talade om för honom i raka ordalag, att han borde vara glad över att inte ha fått någon arvinge. Skulle han nämligen få en, skulle han mista livet genom denne. Därigenom tappade Laios väl all lust till att ens försöka att skaffa en avkomma."

"Åtminstone det är någorlunda förståeligt", menade Polyfemos och jag höll med honom.

"Men", började jag igen, "Iokaste trodde inte på sin make. Hon trodde att det bara var en ny undanflykt, inte minst för att oraklets svar just var så otvetydigt. I vanliga fall lämnar oraklet ju svar i ordalag, som är svåra att tyda, som man ibland inte ens förstår innebörden av. Därför slutade Iokaste inte heller att längta efter barn. Och en dag, när hennes man hade druckit för mycket, förförde hon honom och blev gravid. Nio månader senare födde hon en pojke. Sfinxen däremot stannade kvar, där hon var. Amtagligen tyckte Hera, att Laios inte hade uppfyllt hennes krav, utan att det endast var Iokastes egen förtjänst, att hon hade blivit med barn."

Jag flinade mot Polyfemos: "Hos denna kärring, Hera alltså, finns det snart inget som kan göra mig förvånad."

Polyfemos såg på mig lite undrande eller tveksamt, antagligen på grund av att han tyckte att mitt sätt att uttrycka mig gentemot gudarna inte hade den nödvändiga respekten. Snabbt försökte han att få mig på rätt spår igen.

"Och denna pojke var Oidipus?"

"Ja", bekräftade jag. "Det vill säga, namnet fick han först senare. För nu spårade Laios ur totalt. I skär panik lät han borra hål genom den lilla pojkens fötter och binda ihop dem med ett snöre. Därefter tryckte han pojken i armarna på en tjänare och befallde, att denne skulle sätta ut grabben i skogen. Fråga mig inte, vad det skulle tjäna till att sticka igenom den lilles fötter - han kunde ju i alla fall inte gå ännu."

Jag tystnade och ansåg att jag hade pratat tillräckligt för tillfället. Jag betraktade den nergående solen ett tag, medan vi vandrade vidare, sen sa jag:

"Jag tror att vi borde börja se oss om efter ett läger för natten, Oidipus öde berättar jag för dig sen någon gång."


Bernhard Kauntz, Västerås 2002
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com