Samma kväll, när vi redan låg på våra sovskinn, tog Polyfemos upp frågan om Oidipus ännu en gång.

"Vad hände egentligen efteråt", frågade han, "när Oidipus hade lämnat Thebe?"

Ute hade det börjat regna, men vi låg säkra och skyddade i vår grotta och jag tyckte att det var rätt mysigt att prata en stund till det svaga glimmandet av glöden från vår eld vid grottingången.

"Du känner till orakelsvaret, som sade att den staden, där Oidipus dog, skulle nå stor ryktbarhet?"

"Ja, det vet jag", svarade min vän. "Han dog i Aten, eller hur?

"Det är riktigt", bekräftade jag. "Men innan dess fanns det många människor, som ville beveka honom, att flytta just till deras stad. Inte minst hans två söner ville få honom till att återvända."

"Ja? Regerade de två tillsammans i Thebe sedan?"

"Nej, tvärtom. Eteokles och Polyneikes grälade redan sen första dagen om vem av dem som skulle bli kung. Oidipus båda söner var mycket olika till karaktären. Polyneikes, den äldre, hade talets gåva och var teoretiskt begåvad, men även hårdhjärtad, nästan grym. Eteokles däremot hade ett mjukt väsen, men var lättpåverkad och inte precis något intellektuellt ljus. Bara det var anledning nog till att bröderna inte tålde varandra."

Jag stannade upp i mitt berättande och lyssnade ett tag på regnets brus, medan jag funderade över hur mycket elände som hade förorsakats mänskligheten, genom striderna om makt och ära. Jag själv kände ingen längtan åt det hållet, men kanske saknade jag tillräckligt med framåtanda?

"Om en sak var Polyneikes och Eteokles dock överens", berättade jag sedan vidare. "Nämligen om att de ville hämta tillbaka sin far, för att förläna Thebe glans och berömmelse. Därför uppsökte de honom tillsammans - men Oidipus ville inte veta av någon återvändo. Han söner lämnade honom gemensamt, men på natten smög Polyneikes tillbaka till olivlunden, norr om Aten, där han visste att fadern höll till.

'Om du än inte vill komma tillbaka, så ge mig åtminstone din välsignelse, far', sa han. 'Om du välsignar mig, kommer jag att kunna åberopa det och bli din efterföljare. Du vet ju själv att Eteokles är för dum för att bli kung.'

Men denna sista mening gjorde Oidipus så förgrymmad, att han förbannade Polyneikes och jagade iväg honom. Men Eteokles var inte ett dyft bättre än brodern. Även han smög i denna natt till sin far och ville ha hans välsignelse, dock med argumentet att Polyneikes var för hård och snar till vrede, för att bli en bra kung. Oidipus förbannade även sin andra son och jagade bort honom också.

Polyfemos suckade. "Tja, det är alltid lättare att påvisa en annans fel, än att erkänna sina egna..."

"Ja, tyvärr", höll jag med om det. "Men det finns även ett talesätt, som är ytterst tillämpligt i detta fall: 'Om två grälar, så gläds den tredje.' Den tredje i det här fallet var Kreon, Iokastes bror och morbror till Oidipus söner, fastän han ju samtidigt var morbror till Oidipus själv. När Kreon nu hörde, att hans systersöner inte hade nått någon framgång, beslutade han att främja sig själv. Han tog med sig en liten armé och tänkte hämta tillbaka Oidipus med våld, om denne inte ville följa med frivilligt. Stadens medborgare skulle förmodligen komma att tacka honom, att han ordnade evig berömmelse åt Thebe, så att de skulle vara tvungna att göra honom till kung. Men han lyckades inte med sitt uppsåt, för att Theseus kom till undsättning och ledde Oidipus till Aten."

Jag skrattade till högt, när jag mindes Theseus egen berättelse om denna händelse.

"Du borde höra Theseus själv berätta om denna historia, för att få en föreställning om vilken fegis Kreon var", förklarade jag för Polyfemos, som undrande hade grymtat åt mig, när jag plötsligt brast ut i skratt.

"Men vem blev då kung i Thebe?"

"Till sist ändå Kreon", svarade jag, "men det är en lång historia. Vill du höra den nu, eller vill du redan sova?"

"Nej, berätta vidare ett tag till", bad Polyfemos. "Du berättar så spännande."

Finns det någon, som inte hade mjuknat efter en sådan komplimang? Alltså fortsatte jag:

"Kreon var nu naturligtvis borta ur striden om kungamakten, eftersom hans misslyckande ju absolut inte gynnade hans chanser hos folket. Det insåg han också. Men eftersom han inte kunde eller ville få sina systersöner till att regera gemensamt, kom han med ett annat förslag. Han tyckte att de kunde byta av varandra och vara kung ett år i sänder. De båda bröderna tyckte att det var ett rättvist förslag och accepterade. Men när Kreon föreslog att Polyneikes skulle börja utöva ämbetet, sa denne:

'Varför jag?'

'För att du är äldre', svarade Kreon.

Men Polyneikes tänkte i sitt stilla sinne att det nog inte var någon fördel att bli kung först. Han tänkte, att eftersom de båda var rätt oerfarna, skulle de säkert begå en del misstag och att den, som övertog ämbetet sedan, säkert hade lärt sig av den andres fel. Men folket skulle komma att döma båda efter deras prestationer. Därför sa han:

'Nej. Jag vill inte. Eteokles ska börja.'

Kreon hade inga invändningar, kanske hellre tvärtom, eftersom han nog insåg att han kunde styra Eteokles lättare än den påstridige Polyneikes. Och eftersom även Eteokles var med på det, utropades han till kung.
Men Eteokles hade verkligen inte vare sig tillräckligt med disciplin eller beslutskraft, som behövs för att utöva ett sådant ämbete. Allt oftare vände han sig till sin morbror och bad om råd och hjälp vid regeringsutövandet, så att det i verkligheten snart var Kreon, som regerade staden.
Polyneikes var dock inte overksam under tiden. Han noterade även det minsta misstaget, som hans bror begick och marknadsförde sig själv genom det. Han inkallade folkförsamlingar, visade upp felaktigheter och lovade att det skulle bli mycket bättre under hans styre. Han bedrev opposition vid varje tillfälle som bjöds, oavsett om det var en officiell statsmiddag, som han deltog i, eller en idrottstävling, då han vände sig till publiken."

"Ja, men...", invände Polyfemos, "men var det verkligen en bra strategi? Jag menar, hade det inte varit bättre för honom, om han inte hade pratat så mycket, utan hellre visat sedan, att han kunde sköta det bättre? Det du berättar här, verkar alldeles för överdrivet."

"Naturligtvis. Du har helt rätt", medgav jag. "Men måttlöshet var ju ett annat av Polyneikes karaktärsdrag. Han sköt alltid utöver målet. Och just det blev hans missöde. För när året hade gått, rådde Kreon Eteokles att låta fängsla Polyneikes."

"Men!" I Polyfemos röst hördes indignationen, vilket ju var förståeligt. "Kunde man verkligen göra så? Folket måste ju också ha vetat om överenskommelsen mellan bröderna. Har inte varje rättänkande medborgare genast protesterat mot denna åtgärd?"

"Nej, långtifrån alla. Du får inte glömma att det var många, som från början inte gillade den grälsjuke, kallhamrade och även arrogante Polyneikes. En del reagerade också som du och tyckte att han hade snackat på tok för mycket under det gångna året. Det utnyttjade Kreon nu. Han förklarade att Polyneikes hade gjort statsfientliga uttalanden, att det för honom inte var Thebes väl, som var det viktigaste, utan de egna maktintressen. Därför hade han förverkat sin rätt på kungatronen. Det hjälpte att påverka de många människorna utan egna åsikter, vilka ju finns i varje samhälle. Staden var mycket splittrad i denna fråga, men det var väl ändå på gränsen till det politiskt möjliga, det som Kreon hade planerat här."

Jag tänkte på hur mycket i denna värld som skedde inte på grund av att det var rätt, utan just för att det "ändå var på gränsen till det politiskt möjliga". Vem bekymrar sig om vad som är rätt, när det gäller att försvara eller bygga ut den personliga maktsfären? Det fanns kanske några idealister, men dessa var i regel inte heller intresserade av maktpositioner...

"Men det fanns för all del anhängare till Polyneikes och några till, som tyckte att rättvisan var viktig", slutade jag min berättelse. "Dessa män hjälpte sedan Polyneikes att fly. Det i sin tur ledde till grava konsekvenser så småningom. Men det tar vi en annan gång. Nu är det dags att sova. God natt!"