"Jag hade just vakten denna natt", berättade Theseus efter lunchen, fortfarande tuggande på den sista biten, "när Medea kom till oss i lägret. Du vet ju, att jag inte litar på detta fruntimmer, trots att hon dagen innan hade hjälpt Jason att klara uppgifterna. Jag såg på henne misstroget och frågade vad hon ville av oss, nu mitt i natten.

'Jag måste få prata med Jason', sa hon.

'Han sover', svarade jag kyligt och tillade att han behövde vara utvilad nästa morgon, för att kunna besegra draken, som bevakade det gyllene skinnet.

'Men det är ju just därför! Min far kommer aldrig att tillåta att någon för bort skinnet. Han har blivit spådd att hans liv bara är skyddat så länge det hänger kvar i Areslunden.' Medea såg på mig med sina stora, mörka ögon. Någonstans i magen kunde jag begripa att min far en gång hade älskat henne. Hon var utan tvivel en mycket vacker kvinna. Nu var hon påstridig:

'Vi måste hämta skinnet under denna natt, annars överlever ni inte. Min far planerar säkert ett bakhåll.'

'Och du', frågade jag. 'Du vill vara din fars förrädare?'

Hon tittade ner på marken - det är det enda, som jag kan tillgodoräkna denna häxa. Den enda mänskliga rörelsen, som jag någonsin har sett hos henne, utom när hon låtsades. Hon sänkte huvudet, när hon svarade lågt:

'Ja men, vad ska jag göra? Jag älskar Jason.'

Kanske var det denna tillstymmelse av skamm, över att gå bakom ryggen på sin far, som fick mig att hämta Jason. Måtte han avgöra, vad som skulle göras. När Jason hade lyssnat på vad Medea hade att säga, svor han en helig ed på att han skulle ta med henne och göra henne till sin maka, om de skulle komma välbehållna tillbaka till skeppet med vädurskinnet. Sen befallde han att väcka allihopa och att göra båten redo för avfärd.

'Laertes och Theseus, ni två följer med oss och håller oss ryggen fri.'

Sen smög vi så tysta som möjligt över stranden och gick in i den mörka skogen. Medea ledde oss och varnade med låg röst för hindren, som låg i vägen. Ändå kom vi bara sakta framåt. Äntligen hade vi passerat skogen, men nu var vi tvungna att korsa ett öppet fält, för att nå lunden, som var vigd åt Ares. Och redan innan vi nådde den lilla dungen vid stadens utkant hörde vi drakens frustande.

'Besten är odödlig', viskade Medea till Jason. 'Det hade varit rena självmordet, om du hade slagits med den i morgon. Men kom bara, jag vet vad som måste göras.'

När vi närmade oss de första träden, såg vi det gyllene skinnet lysa i månskenet. Men samtidigt såg vi också draken, som fräste och slog med svansen, som var täckt av idel spetsiga taggar. Förmodligen behövde den bara träffa en enda gång för att döda sitt offer.

Medea började nu att nynna, en melodi utan ord, som sannerligen tyckes lugna besten en aning, så att vi kunde komma lite närmare. När vi hade kommit på kastavstånd, hämtade hon fram något ur sin klädsel och räckte det till Jason.

'Den här kakan är doppad i sömnmedel. Kasta den rakt framför gapet på draken, så att den kan känna lukten. Den innehåller nämligen dessutom dofter, som besten inte kan motstå. Men bara om den äter upp kakan, har vi en chans. Se till att du siktar bra, annars är allt förgäves.'

Jag skickade en snabb bön till Olympen, om att Jason måtte sikta rätt. Jag var inte säker på vilken av gudarna jag skulle vända mig till, men jag bestämde mig för Hermes. Vi ville ju ändå stjäla skinnet, det måste väl vara inom hans uppgiftsområde?
Vare sig min bön hade framgång eller inte, kakan landade i alla fall mindre än en armlängd framför odjurets jättestora gap. Draken vädrade två eller tre gånger, sen tog han tag i kakan och svalde den i en enda tugga. Medea nynnade vidare under tiden. Och sömnmedlet hjälpte verkligen. Det dröjde inga fem minuter innan besten sjönk ner på knä och sedan rullade fridfullt åt sidan.

Jason stjäl det gyllene skinnet Gobeläng i Kungliga slottet i Stockholm

Att lossa skinnet från träden, att rulla ihop det och sedan börja vägen tillbaka, var ett verk av några ögonblick. Inombords jublade jag redan över att vi hade lyckats så lätt, när vi ilade tillbaka över det öppna fältet. Men vid skogsbrynet anfölls vi plötsligt. Laertes fick ta emot ett svidande hugg, innan vi hade ställt oss med ryggen mot varandra, för att ta Medea i mitten och för att inta stridsställning. Det var fem eller sex motståndare under ledning av Medeas bror, Apsyrtos. Medan vi slogs uppmanade han Jason flera gånger att lämna tillbaka skinnet. Till Medea sa han att hon skulle besinna sig och följa med honom hem. Fast Jason skrattade ut honom och Medea svarade kort, att det väl inte var hans sak att bestämma över henne. Jag hade en känsla av att förhållandet mellan syskonen inte var det allra bästa. Mycket riktigt, när vi hade lyckats att oskadliggöra två av motståndarna och resten ville fly, ropade Medea: 'Ta fast honom! Kanske kan vi behöva honom som gisslan!'

Innan vi visste ordet av hade hon tagit sig ut ur vår ring kring henne, tog några snabba steg och kastade sig efter sin bror. Hon rev ner honom i språnget, så att han dunsade hårt mot marken. Det var sedan lätt för oss att övermanna honom. Jag fick äran att bevaka honom på tillbakavägen, vilket inte alls var lätt, eftersom Apsyrtos gång på gång försökte fly i skogen, fast vi hade bundit fast hans armar på ryggen.

Vid horisonten sköt Eos redan de första röda molnen över kanten, när vi äntligen kom fram till stranden. Vilt jubel mötte oss, när Jason höll upp skinnet. Men Medea manade till uppbrott. Hennes far skulle göra allt inom sin makt, för att hindra oss från att segla iväg, så länge vi hade skinnet med oss, varnade hon. Och hon skulle få rätt."

Just här slutade Theseus sin berättelse ... Det var första gången sedan han hade hittat mig, att jag kände att jag ville höra mer om händelserna. Men jag var fortfarande alltför upptagen med mig själv och mitt lidande, för att be honom fortsätta.

webmaster@werbeka.com