DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Barn, bowling och studier


Barn, bowling och studier - i nämnd ordning - kännetecknade livet numera. Det var inget dåligt liv på något sätt. Det var bara det att man inte hann med mycket annat.
Jag läste fonetik på våren 72. Det är rätt intressant, eftersom jag avskydde ämnet, när jag tentade i tyska. Men Jan i engelska fonetikkursen gjorde det så bra, att jag konverterades och började tycka att det var roligt. Och visst, jag gillade den här kursen också väldigt mycket. Professor Christian Elert hade inte bara skrivit en excellent och pedagogisk lärobok, utan han undervisade oss själv till stor del. Han fick oss att skriva på hexameter (förmodligen för att vi skulle lära oss rytmen i betoningen).

Gunnar hos pappa
Och även om det inte hörde till fonetiken i sig, var det en kunskap, som jag ibland lekte med senare i livet. De två raderna om att "jorden har fever" på Netshopens ingångssida är till exempel på hexameter. Jag missade spets (väl godkänt) i ämnet med en halv poäng, men det gjorde väl varken till eller från. Självklart fixade jag alla tentor i första försöket, eftersom jag var så intresserad.

Det var roligt att följa med i barnens utveckling. I mars skrev jag till min far att Gunnar stod bredvid mig, att han nu kunde resa sig självmant, förutsatt att han kunde hålla i sig någonstans -och i augusti berättade jag att Gunnar hade kommit in till mig i rummet, att han nu sprang obehindrat runt i hela lägenheten.
Jag skrev också: "Roland har blivit en stor busunge, man måste förmana honom varje dag, men det är kanske bättre än att han skulle vara alltför lugn. Och nyfiken är pojken. Och prata gör han hela dagen." Men Roland var också jätteduktig. En dag satt han och ritade på ett papper. Plötsligt kom han till mig och sa: "Titta, jag har skrivit ett E." Det hade han gjort. Visst, staplarna hade olika längd och var inte helt parallella, men de fyra strecken kunde definitivt tolkas som ett E. Roland var då knappt fylda fyra år.

På sommaren hälsade vi på hos mina svärföräldrar och även hos min mor var sin vecka. Det var dessutom billigast, för vår ekonomi höll på att tryta. Jag sökte fortfarande jobb, fast numera mest på själva universitetet. Man sökte en amanuens i tyska, som jag hade goda förhoppningar att få, men man bestämde sig för en kille, som hade läst tyska året före mig. Även fonetikenheten sökte en amanuens (som i princip är en hjälpreda, eller en sekreterare, om man vill skryta). Men också den blev tillsatt med en annan sökande.
För augusti hade vi 800 kronor att leva på, innan vi fick våra studielån för den kommande terminen. Trots allt hade vi gjort ett stort inköp denna sommar, nämligen en TV. Det var ett bra köp, eftersom vi fick den billigare. Den hade vara utställningsobjekt i två månader och var därför nedsatt i pris. Dessutom skulle det bli Olympiska Spel i München i september, då kunde det vara roligt att ha en TV. (Jag hittade förresten ett exemplar av "Süddeutsche Zeitung", med samtliga finalresultat från OS.) Vi fick ju skynda oss, innan någon annan tog den, men vi hade ju inga pengar. Fast man kan förhandla om allt. Vi betalade en hundralapp i handpenning och skulle erlägga resten i början av september, när de nya studielånen hade kommit. TVn var dessutom ypperligt bra för barnen, när de kunda titta på "Fem myror" med Magnus, Brasse och Eva. Det måste ju vara ett av de bästa barnprogrammen, som någonsin har gjorts.
Bowlingen tog mycket tid, men det var roligt att se framgångarna för klubben och även för egen del. Jag utvecklades starkt under det här året och under dess sista månader hade jag ett snitt på över 700. En klar höjdpunkt var att jag lyckades vinna andra upplagan av vår vandringspokal, som min far hade skänkt till klubben. En annan var att jag tillsammans med Nisse Djerf lyckades slå 3020 poäng i en tävling över åtta serier och därmed hamnade på prisplats i dubbel. Det var mitt första bowlingpris. Bowlingen på klubbnivå har ju ett eget kapitel: Björk-Klotet 71.

På hösten hade jag funderat på att fortsätta med fonetiken till fyrtio poäng, men till sist bestämde jag mig i alla fall för att läsa språkvetenskap. Och visst, det har jag aldrig ångrat. Jag blev biten redan efter någon vecka. Hade jag tyckt om fonetiken, så var det här livets essens. Och visst, det är det här halvåret, som la grunden till att jag idag talar fem språk flytande och dessutom förstår ytterlige några stycken. Språkvetenskap borde vara ett obligatoriskt ämne i grundskolan - och det innan man lär sig något främmande språk. Det skulle gå mycket lättare då.
Jag utvecklade dessutom själv ett generellt grammatiskt system i sina elementära former, som bygger på Noam Chomskys idéer. Fördelen med det var att man skulle behöva lära sig grammatik bara en gång i livet och med några språkspecifika regler kunna använda den på många språk - åtminstone på de indoeuropeiska. Men dels kräver en sådan sak ett nytänkande (och det är folk alledeles för lat till) och dels ett mycket mera utvecklat arbete, än jag kunde genomföra på en termin. Men världen får väl fortsätta traggla bäst den vill - jag hade i alla fall stor nytta av det.

Inom parentes sagt, var Chomsky nog en av de största genierna under min livstid.
Framåt december dök det upp en ny idé. "Hur vore det om ...?" - "Nej, det går nog inte." - "Men visst vore det kul?" - "Jodå, men vi har ju inte råd." Idén var, att vi skulle åka till Wien över jul och nyår. Den växte sig dock allt starkare och till sist sa vi, att vi skulle åka, om vi fick ett stipendium igen. Vi fick femhundra var och därmed var det ju klart ...
Den femtonde december, en fredag, hade vi en tenta. Eftersom studentrabatten bara gällde måndag - torsdag, skulle vi få vänta tre dagar. Men mina kollegor på språkvetenskapen var så hyggliga, att de gick med på att flytta tentan till en dag tidigare, så att vi redan kunde åka på torsdag kväll och på så sätt vann tre dagars semester. Vi skulle sedan stanna ända till den åttonde januari.
Räkningen för resan slutade på 1111 kronor, alltså bara lite mer än det vi hade fått i stipendium. En studerandebiljett kostade 379 kronor tur och retur, fast sitt- och sovplatser för oss alla gick på nästan lika mycket.
En tågresa på knappa två dygn med två småbarn är ju inte vad man har högst på önskelistan, men Roland och Gunnar var mycket snälla. I regel uppförde de sig alltid väl, när vi var ute, även om det hemma kunde bli ett och annat kurr eller påhitt. Klart att man måste sysselsätta dem på tåget, men det finns ju en del att se, när man tittar ut genom fönstret, som man kan visa och prata om.
Roland var dessutom stor nog för att kunna spela spel. Jag minns inte att timmarna på tåget skulle ha varit extra besvärliga. Åtskilligt mera besvär var bagaget. Det var inte bara att vi var fyra personer, som behövde kläder för en knapp månad, utan det tillkom saker som barnvagn och blöjor och annat smått, som man behövde för barnens räkning.
Men numera hade vi vanan inne att åka med mycket bagage och det fixade sig också. Vi våldgästade min far på nytt i hans tvårumslägenhet. Han hade tagit ut semester och stod för det mesta av kosthållningen också. Min bror hade gift sig under hösten och skaffat en lägenhet på samma gata som min far, därför sågs vi också ganska mycket.
Han följde med och spelade bowling, enligt protokollet, som jag också har bevarat. Men jag hade inte behövt något protokoll, för att minnas att banorna var rena förskräckelsen. De var knappt oljade alls, vilket innebar att klotet drog iväg våldsamt tvärs över banan, även för minsta spinn, som det fick med sig.
Vi var också på travet i Wien - det var ingen höjdare heller. En storstadsbana med bara betong på åskådarplatserna. På somrarna brukade vi åka någon mil söderut från Wien, till Baden, där det förutom betongläktaren vid upploppet fanns grönområden i anslutning, med lekplatser för barnen. Inte vann vi något heller, såvitt jag minns.
Att vara i Wien över jul och nyår innebar naturligtvis en hel del släktbesök. Jag förundrades alltid över att det fanns så många mostrar och fastrar. Av och till kunde det bli jobbigt. Å andra sidan innebar det en helt annan familjesammanhållning, då man träffade de närmaste kanske en gång i veckan och den större familjekretsen vid födelsedagar och storhelger, vilket säkert blev en gång i månaden.
Efter tre och en halv veckor var det dock dags att börja hemresan igen. Jag hade alltid svårt för avsked, dels från min stad, men framför allt naturligtvis från min far. Därför var jag jättetacksam att Anne Marie med hjälp av förhängena i fönstret lekte dockteater med barnen, så att de inte behövde se, hur blanka mina ögon blev.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2019


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


7.2.2019 by webmaster@werbeka.com