DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Det var dags för Gunnar att börja i skolan och efter en viss tveksamhet i början gick det ganska bra. Samtidigt började Roland på mellanstadiet och det var väl vid den här tiden man undrade för första gången, vart tiden tog vägen. Min egen undervisning var det sämre med, jag fick inte ihop tillräckligt med timmar i vuxenundervisningen. Däremot fick jag allt fler och bättre vikariat i skolorna, bland annat på Rudbeckianska gymnasiet, som ju ansågs vara stadens bästa. Trots allt står det i mina brev, att en flicka sa: "Om du kommer från Österrike, då kan du åtminstone tyska." Det var ju heller inte precis en guldmedalj till deras ordinarie lärarinna.

Det som var bra med vikariaten, det var att de många gånger var för en längre tid, ofta minst en vecka. Det innebar ju att jag i sådana veckor fick ta över lärarens alla timmar i tyska och ibland även på engelska. Jag var dock inte så förtjust i engelskundervisningen. Min engelska var och är väl bättre än de flestas, men samma krav som jag hade på andra lärare, ställde jag även på mig själv. Och trots att jag visste att den ordinarie läraren för det mesta inte heller var perfekt, kände jag mig lite otillfredsställd. En klar fördel med gymnasieundervisningen var däremot, att dessa timmar var mycket bättre betalda. På så sätt gick ekonomin i alla fall ihop rätt bra. Min mindre son var lite sjuk, därför kunde han inte följa med mig och Roland till VSK-matchen. Men vilken service jag fick av min sjuåring, när jag kom hem: Det skrev han den nionde september, en knapp månad efter att han började skolan. Andra sjuåringar har svårt för att lära sig skilja bokstaven A från bokstaven M och har svårt för att plita dit MAMMA ... Dessutom är även informationen i övrigt fullgod och bättre än många vuxna skulle få till det. Helt bortsett från att fotbollsresultaten på sätt bevarades för eftervärlden. I bowlingen kom jag starkt tillbaka och blev en stamspelare i A-laget. Kul var också att vara med om att slå nytt klubbrekord. Det gjorde vi i Borlänge med stiliga 6068. För mig var det också första gången att komma över 6000 med laget. Med 767 gjorde jag mitt i ett jämnt spelande lag. Jag införde strikeligan på träningen, som rönte stort bifall. Martti och jag hade blivit kompisar även utanför bowlinghallen. Han var i min ålder, strax över trettio. Jag minns. när vi efter några öl skulle gå dansa en kväll.

På den tiden fanns det ett diskothek i hörnet Pilgatan - Karlsgatan. Knut & Johanna hette det. Vi gick dit och förstummades. Det var ju bara skolungar som fanns där. Jag menar, vi var ju inte lastgamla heller, men vi kände oss så utanför, som det bara är möjligt. Det fanns många andra profiler i VSK, som jag minns med glädje. Kalle, vår lagledare, som byggde upp mig, om jag nån gång inte hade spelat på topp. Det var mycket hans förtjänst att jag spelade min bästa säsong någonsin. Underbare Sven A, som skötte mycket i klubben i det fördolda. Gamle Ingemar minns jag, redan i pension, men fortfarande en stöttepelare. Keijo och Clabbe, som fick mig att pröva på tennis, med Martti i dubbel, och flera andra. Jag trivdes stort.

Julbord med VSK bowling. Lennart, Martti, Classe och Leif

Under hösten hade alla funnit sig tillrätta i terrasshuset och vi valde ett "husråd", som skulle se till att man höll ordning, när man lånade gillestugen, samt att man skulle försöka ordna gemensamma aktiviteter. Jag fick förtroendet att vara en av de ansvariga. Vi hade en första fest, dit de flesta grannarna kom och som var bra för att lära känna varandra. Vi beslutade också att vi skulle ha en nyårsfest. Fast vi fick åter besök av min far över jul och nyår. Vi kompromissade därför och bestämde att vi skulle gå ner efter midnatt, för att dansa en sväng. Då skulle barnen hur som helst behöva gå i säng och sova. Men fram till dess hade de säkert roligare, om vi stannade hemma.   Eftersom förra årets Super-Kauntz hade varit en sådan succé, beslutade vi oss för att upprepa det hela, den här gången även med min far som deltagare. Gunnar stal showen från början, genom att vinna i utklassningsstil, med dubbelt så många poäng som tvåan. Han fick alltså en bra revanch för förra året, då han förlorade på mållinjen. Min far hade naturligtvis inte mycket att hämta mot oss, eftersom vi ju var vana vid de olika spelen. Men vi fick oss alla ett mycket gott skratt, när jag sa att han skulle få ett tröstpris och överlämnade en förpackning med pappersnäsdukar.

Grabbarna fick vara med och fira in nyåret. Det var första gången för dem och därför tindrade ögonen lite speciellt. Kanske också för att de fick ett halvt glas skumpa att skåla med. Trots det har ingen av dem blivit alkoholist ... Jag, som har vuxit upp i ett samhälle, där jag fick gå och köpa öl och vin åt de vuxna, har ju aldrig begripit mig på den svenska alkoholpolitiken. Det är väl banne mig mycket bättre att barnen får lära sig att hantera alkohol i vuxnas sällskap, än att det ska bli något så spännande, att man måste pröva det i smyg. Och sen har man naturligtvis ingen som helst kontroll över hur mycket man kan dricka.

Dessutom ger en ordentlig fylla ofta extra status bland kompisarna. Det var väl vid den här tiden, då svenska ungdomar åkte på skidvecka till Österrike bland annat. Där vandaliserade de och spydde ner, så att somliga orter så småningom vägrade att ta emot svenska skolgrupper. Just ett snyggt betyg ...

I terrasshuset hade vi trevligare. Jag ordnade en pingisturnering över trettondagshelgen, som blev en succé och som året därpå även lockade lokaltidningen dit. En närmare presentation av POC, Plåtverksgatan Open Championship, finns i en egen artikel här. Lilla Gunnar vid det stora bordet är ju en härlig syn.   Men vi hade fler lustigheter för oss. På en gemensam fest ombads alla karlar att gå till ett sidorum, där de fick ta av sig byxor, skor och strumpor. Sen fick de en stor papperssäck över huvudet, så att man bara kunde se från knäna neråt. Damerna skulle sedan bedöma, vem som hade de snyggaste benen. Jag har ännu idag tenntallriken med gravyr: "Husets snyggaste ben". När våren kom började vi spela fotboll tillsammans på söndagarna. Jag minns att Christer var ett ess och att jag fler än en gång undrade, vart bollen hade tagit vägen, när jag mötte honom.

Jag hade blivit utsedd till att vara bowlingsektionens språkrör i VSKs tidning "Sport-Nytt". Vi hade ett sammanträde om att även ge ut jubileumstidskriften "75 år VSK". I protokollet från detta möte finns ett avsnitt, som lyder så här: "Sport-Nytt ska i första hand handla om det som kommer att hända (gärna före pressen). Bowlingsektionens innehåll i vårt första ex. är ett lysande exempel." I själva jubileumsskriften får jag sedan ytterligare komplimanger, skrivna av Sven Andersson. Det handlar om att bowlingsektionen egentligen borde vara bättre än den är.
Det var roligt med ett sådant officiellt erkännande. Kanske är det också därför att jag presterade de bästa resultaten hos VSK, alla idrotter medräknade, som jag har deltagit i.

Idéer har jag väl alltid haft, vad jag än har sysslat med. Och de har nog uppskattats i de allra flesta fallen. Bara bland dartfolket i Västmanland gick de inte hem, inte någonstans. Om det beror på mig, eller på dem låter jag vara öppet här. Vi hade naturligtvis också en jubileumstävling inom bowlingsektionen och vi fick, hör och häpna, hela 259 deltagare till den. Ett strålande resultat. Vi spelade första halvan av vårt klubbmästerskap inom ramen för tävlingen och jag placerade mig på fjärde plats med 1499 poäng. Godkänt. Andra halvan spelade vi i Gävle. Jag fick 1439 där och behöll fjärde platsen. Till årsavslutningen i maj kom en stor överraskning, när jag ärades med Gamla VSK-arnas hederstallrik för mina insatser för klubben. Jag har vårdat den ömt under alla år och jag ser den fortfarande som handfast bevis på att det fanns folk som uppskattade det jag gjorde.

På jobbsidan såg det fortfarande trögt ut. Vid årsskiftet fick jag inkomstuppgifter från sju olika ställen och tyvärr blev det inte bättre under våren heller. Det var ju ingen ekonomisk kris direkt, men det slet på nerverna att inte ha något fast jobb och att inte veta, hur det skulle bli i framtiden. Ändå investerade vi i lägenheten och köpte en soffgrupp, samt ett nytt köksbord med nya stolar, eftersom våra gamla hade blivit direkt livsfarliga att sitta på. De nordiska järnvägarna hade hittat på något, som vi var mycket pigga på att pröva. Det kallades för Nordturist och gick ut på att man kunde köpa en biljett för 650 kronor och sedan i tre veckor resa gratis i samtliga nordiska länder. Jag hade ju aldrig fått chansen att åka med Interrail, som då redan hade funnits i några år. När man nämligen höjde åldersgränsen allteftersom, hade jag just gått över gränsen igen och var för gammal.

Men det här skulle gälla samtliga åldrar, barnen betalade hälften. Vi var mycket sugna, men det är klart, biljetterna gick på tvåtusen och sen behövde man ju äta och övernatta ibland, även om man kunde sova några nätter på tåget. Vi skulle väl se, om det gick. Roland firade framgångar på idrottssidan. I skolan började de med friidrott. Han var bäst i klassen i höjdhopp och blev fyra på sextio meter och i längdhopp. Bara bollkastningen var ingen höjdare, men det kände jag igen, jag upplevde samma sak, när jag gick i skolan. Gunnar fyllde åtta år. På bilden håller han i Brunte och Gulder, som tillsammans med Silver nästan hade blivit extra familjemedlemmar, sen han hade skrivit en berättelse om dem och skickat in den till Aftonbladets ungdomstävling. Hans berättelse blev inte bara antagen, utan han var även tre år yngre än någon annan, som kom med. Han hade skrivit den fyra sidor långa berättelsen helt själv. Vi visste, att han skrev en berättelse, men han ville inte ha någon hjälp av oss.

Sen var det ju roligt att han fick ha sin bild på omslagssidan också. Det ser ganska roligt ut bland alla (nästan) tonåringarna, som han får dela sidan med. Här nedan följer inledningen till hans berättelse. Att det kan vara fel på tåget har naturligtvis med egen erfarenhet att göra ... Därför är det så viktigt att barnen får vara med om så mycket som möjligt, det kan jag inte säga tillräckligt ofta.

Några nyheter från samhället runtomkring har jag också från den tiden. Harrisburg-olyckan, i början av april 1979, där radioaktivt vatten läckte ut ur en reaktor, vände definitivt folkopinionen mot kärnkraft, fast åsikter avtar proportionellt med avståndet i tiden och politiken sköter resten.

Rent privat blev jag kallad till tingsrätten en månad senare. Fast det var bara som vittne förstås. Jag hade hört oväsen utanför och när jag gick ut på terrassen, såg jag att en kille drog en tjej mot parkeringen och slet henne i håret, när hon inte ville gå. Det visade sig att det var systern till en av våra grannar. Hon anmälde honom naturligtvis och frågade mig, om jag skulle ställa upp som vittne. Det är klart att jag gjorde. I rätten kände jag mig närmast som anklagad själv. Det berodde nog framför allt på advokaternas strama frågor.

Men jag hade i alla fall hjälpt rättvisan ett litet steg vidare. Samtidigt hände det något mycket roligt. Jag fick förfrågan om jag ville ta en intensivkurs i tyska med några ingenjörer i fem veckor, med början i maj. Klart jag ville, dels var det nästan dödsäsong för annan undervisning, dels skulle jag få niotusen kronor för besväret. Inte minst detta avgjorde, att vi bestämde oss för att tågluffa i Norden under de tre veckorna, som Nordturistbiljetten medgav. Fast innan vi åkte iväg, fyllde Anne Marie trettio, så nu var det inte bara jag, som var "gammal" i familjen.

Anne Marie åkte till Skarda en vecka i förväg, medan jag avslutade min intensivkurs. Redan i början av den hade jag fått mycket bra kritik av mina elever, om sättet att undervisa tyska på. Men den jättestora överraskningen kom, när vi avslutade det hela. Det var jättesnällt av min grupp, men ännu bättre var formuleringen "... Hr Kauntz förmåga att på ett stimulerande och pedagogiskt sätt bibringa oss kunskaper, framför allt i det tyska språket ... men även i det svenska språket". Jag använde mig av min grammatikmodell, som ju gäller för samtliga språk. Därför kändes det dubbelt bra att ha fått återkoppling även till den biten. Jag hade sökt dispens hos Skolöverstyrelsen, så att jag skulle få lärarbehörighet utan att behöva gå lärarhögskolan. Jag hade ju skrivit en lärobok och hade samlat erfarenhet, men jag fick tji. Jag kände att SÖ nu kunde stoppa sig sin dispens just där man brukar rekommendera att saker stoppas i sådana lägen.

Det här var värt så mycket mera för mitt självförtroende, ja hela mitt ego, faktiskt. Och det här var mycket bättre än en byråkratisk merit också. Jag började alltså mitt sommarlov dels i mycket god stämning och dels med en hygglig förtjänst i fickan.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av