DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Jag började det nya året med mycket energi. Nu skulle jag fixa ett nytt jobb. Jag började söka i större skala, men utan nämnvärd framgång. Det gällde även jobb, som var som gjorda för mig. Ett annat studieförbund, Vuxenskolan, sökte en konsulent. Det var alltså i princip samma arbete, som jag hade haft och som jag hade klarat med bravur. Nix. Det är klart, inom studieförbundskretsarna visste man väl om konflikten, som jag hade med Studiefrämjandet. Det var säkert inte till min fördel. Dessutom visste jag inte, hur mycket skit min exkollega och efterträdare snackade om mig - hon hade ju excelerat i det redan innan jag blev av med jobbet. Men att Vuxenskolans distriktsstudieledare inte ens stavade mitt namn rätt, utan med "s" i slutet, tyder väl på ett engagemang som kunde ha varit större. Jag sökte flera liknande jobb, men även andra, som jag kunde tänka mig.

Jag kan göra det åt dig och berätta sen." Jag avslutade med att fråga vilka behov de hade och förklarade att det inte var något skämt. "Men man behöver väl inte vara gravallvarlig bara för att det är kris i landet." Jag fick inte ens en smiley tillbaka ... Mitt i allt detta elände fanns också ljuspunkter. Den viktigaste var nog att Renate mådde bra. Hon växte och var nu som vilket annat småbarn som helst. Det hördes inte längre att hennes lungor behövde utvecklas mer, hon hade fullgoda röstresurser numera. Hon var också ett rätt så vaket och nyfiket barn, som gärna ville veta, vad som hände runt omkring henne.

Jag undvek dock oftast att gå dit, när Peter och Lena var hos mig. De kom till mig varannan helg och jag försökte att ägna så mycket som möjligt av min tid åt dem. Men det är klart, jag delade samma öde som de flesta helgpappor. Barnens kompisar från skola och dagis fanns långt borta och de bästa leksakerna fanns också hos deras mor, eftersom de tog med sig eventuella presenter, som de fick här. Och då blev det inte så mycket kvar att göra här hos mig, om inte jag sysselsatte mig med dem. Det är klart att det inte kunde vara lika roligt då. Min äldsta dotter hade under tiden blivit fem år och en stilig flicka. Jag hade åter kreerat en av mina tårtor, något som jag hade blivit ganska duktig på, även om de gjordes efter en och samma grundmall.

Jag hade också inrett min lägenhet färdigt, det som syns på bilden nedan är ett försök att återge vardagsrummet som en panoramabild. I stort sett ser det fortfarande ut likadant idag, även om den ena bokhyllan har fått ge vika för en darttavla. Jag var mycket nöjd med min lägenhet och trivdes utomordentligt bra i den.

Det fanns också en mängd idéer utanför det vanliga jobbsökeriet, som jag följde upp. Men de gav heller inga resultat. Jag vet inte, om uppslagen var så dåliga, jag tyckte det inte då i alla fall. Sålunda tyckte jag att det skulle kunna intressera andra, hur en dator rankade hästarna i V75. Egentligen bara V65, för då fanns det bara sex lopp. Spelbutikerna hade ju hängt upp affischer med olika experters tips, så varför inte något nytt?

Jag faxade ett provexemplar till tiotals spelbutiker, som jag hittade med hjälp av telefonböcker. Jag fick inte ett enda svar. Ändå hade jag hittat ett så fint namn på mitt alster. Jag bytte från det ursprungliga "Rankproffset" till "RANKINFORM". Där kunde "inform" stå för information likaväl som för "in form". Men, som sagt, det hjälpte inte.

Jag byggde "Mathletics" på datorn, ett träningsprogram för huvudräkning, som simulerade resultaten i olika friidrottsgrenar. På bilden finns det ett exempel på 800 meter. Nittio enkla divisioner (bara de sista syns på skärmen) gav en tid på 1:46 och nytt rekord, när Gunnar tränade. Han pluggade ju i Örebro, så jag hade köpt en fax åt honom också, så att vi kunde kommunicera lättare. När jag hade lagt till alla grenar, som ingår i tiokampen, var det perfekt. Jag försökte sälja idén till utgivare av dataspel.

Resultatet var lika nedslående. När några år senare browsern utvecklades, så att man kunde kommunicera med internet, byggde jag "Mathletics" för internet. Jag lade ut det gratis - och det blev en succé. Dels var det en del skolor som använde det som räkneträning, dels var det en del av eliten i huvudräkning, som använde det som träningsprogram. Där var jag alltså inte helt fel ute. Hela sexhundratusen gången användes programmet - och då räknade jag bara dem, som hade fullföljt åtminstone en gren. Nå ja. Gunnar och jag hade häftiga bataljer och vi lärde oss att räkna i huvudet. Dessutom upptäckte vi att man även i fråga om räkning kan vara bra på olika saker. Man kan vara jättebra på att multiplicera men inte alls på att subtrahera, till exempel. Allt detta ledde fram till att jag redan då funderade på att starta ett eget företag. Jag såg samtidigt också en möjlighet till hur man skulle kunna förverkliga det. Stat, kommuner och storföretag ger ut ofantliga pengar för idrotten. Varför skulle det vara omöjligt att göra någonting för den mentala hälsan? Det tror jag faktiskt fortfarande, att man borde göra. Det skulle inte behöva vara så dyrt heller.

Man skulle kunna ha en caféverksamhet, där man gav möjlighet till mentala och kreativa aktiviteter. Man skulle kunna tillhandahålla spel, som inte innehåller något turmoment, som Schack, Master Mind, Kinaschack, etc. Man skulle också kunna ha en skrivarverkstad, främja poesi och målning och mycket annat. Att kunna skapa ett "centrum för kreativ stimulans", som jag kallade det. Jag hade kunnat tänka mig att driva ett sådant café, men jag behövde lite hjälp. Återigen hörde jag mig för med en del storföretag om sponsring av en försöksverksamhet - noll interesse.

Mina tankar kring det hela hade jag också skrivit ner på en kladd, som jag hittade nu, när jag letade bland mina papper. Jag tyckte att det var så vettigt skrivet, att jag lade ut det som en egen artikel under "Intellektets elegi" Det såg alltså plötsligt ganska mörkt ut, vad beträffar situationen på arbetsmarknaden. Men man kan ju inte gräva ner sig, därför bestämde jag mig för att åka till Wien igen. Jag skulle ta med mig Peter - jag vågade inte åka ensam med både honom och Lena. Så jag bokade biljetterna ... Någon dag senare fick jag besked från A-kassan, att jag nu hade sextiofyra dagar kvar, innan jag skulle bli utförsäkrad.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av