DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Kuppen


När jag hade börjat jobba igen efter semestern fortsatte bråken. Löneförhandlingarna hade ju alltid varit tröga, men nu var det extremt dåligt. Vi förhandlade fortfarande om förra årets löner. Jag minns inte hur det gick till, men under 1990 hade vi fått 1,2 procent löneökning i allmänt lönepåslag, medan löneglidningen i hela landet var nio procent. När vi - sektionsledarna och jag - uppmanade styrelsen att komma till skott, tyckte ordföranden att vi var oförskämda, som ville förhandla under hennes semester ... Kommunaltönten utbröt i ett markant "Håll käften" mot vår sektionsledare i Hallsthammar, och en hel del annat.
Man ska då även ha i åtanke att vi år efter år hade presterat superresultat. När jag började för tolv år sedan, låg Studiefrämjandet lokalt på nionde plats bland de tio studieförbunden, som fanns då. Nu var vi trea. Bara de två fackliga jättarna, ABF och TBV var större. Vår personal hade mer än fördubblats, antalet studietimmar mer än tredubblats och vi hade kommit från röda siffror till en solid ekonomi. Och nu hade vi väntat i nio månader på att förra årets löner skulle bli klara.
Vi hade inte alla emot oss. En styrelseledamot skulle avgå. Fast hon kunde tänka sig att sitta kvar, om ordföranden och vice ordföranden inte omvaldes, för att hon var trött på deras intrigerande.
Jag vet att jag var en blåögd och naiv idealist, men jag beslutade mig för att ställa saken på sin spets och lägga fram förhållandena för årsmötet, samt att be om en ny styrelse. Jag gjorde ingen hemlighet av det, jag var ju i alla fall tvungen att ge valberedningen lite bakgrund om hur illa det stod till. Att den då redan var "köpt" hade jag ingen aning om.
Jag gjorde också en ful sak. Det var ju min uppgift att skriva verksamhetsberättelsen över det gångna året. Naturligtvis skulle styrelsen godkänna den, innan vi kunde lägga fram den vid årsmötet. På nästa styrelsemötet godkände styrelsen verksamhetsberättelsen och undertecknade den, utan att upptäcka att hälften saknades. Det var ju ett fint bevis på hur mycket det begrep av sitt ansvar som ledamöter. Detta trots att de flesta hade varit med på utbildningar och konferenser i upp till tio år.
Jag var naturligtvis medveten om att det var ett högt spel, men jag var som sagt tillräckligt blåögd att tro på demokratin. Jag fick en del intressanta reaktioner. Thomas, min kollega i Eskilstuna varnade mig i all välmening, att de skulle ge mig sparken, om jag inte lyckades bli av med dem. Men jag svarade att jag i alla fall inte kunde jobba kvar under sådana förhållanden, som nu rådde inom avdelningen.
Min kollega i Västmanlands andra avdelning var ivrig att förtala mig. Hon bodde ju i Västerås, men hade sitt kontor i Köping. Klart att hon var ute efter min plats. Att jag hade räddat jobbet åt henne när hon började, det hade hon väl glömt. Hennes styrelse ville avskeda henne, eftersom hon inte kom igång med arbetet snabbt nog. Då skrev jag till hennes styrelse, att det inte var så lätt och att de skulle ha lite tålamod med henne. Hon fick behålla jobbet och nu skulle hon få jobbet efter mig ...
Den tredje åsikten, som jag minns, är från Studiefrämjandets förbundsrektor. Vi hade fått en ny sådan ganska nyligen, så jag tyckte att jag skulle kunna få ett neutralt ställningstagande. Det fick jag för all del, när jag frågade, vad jag skulle göra.
"Om det inte går, är det väl bara att ta hatten och två årslöner", sa han med en axelryckning. Det var ju en neutral åsikt, men jag frågar mig fortfarande om han brann lika mycket för jobbet, som jag gjorde?
Jag skrev brev till revisorerna, men där fick jag en annan axelryckning. De svarade att förhållandena på avdelningen inte föll inom deras ansvarsområde. Tveksamt, eller hur? Revisorer ska väl verka för avdelningens bästa på alla sätt och godkänna detta. Men det är klart, de ville inte bli inblandade. Det kan ju också vara en inställning till ens jobb.
Nåväl, så kom då dagen för årsmötet. Jag hade skrivit ett papper, som jag la till årsmöteshandlingarna. Där hade jag tagit upp de viktigaste punkterna, som personalen hade utsatts för. Jag beskrev alla missförhållanden och avslutade:
"Vi är ett bra gående företag, vi visar en enorm ökning av verksamheten och vi visar upp en stadig ekonomi, som ju kommer er (medlems- och samarbetsorganisationer) tillgodo. Vi har duktig personal, som nu i denna omställning till målstyrd verksamhet ligger långt framme, jämfört med andra avdelningar.
Det är NI som har rösträtt. Det är ni som är högsta instans. Det är också ni, som i slutänden är ansvariga för avdelningen, dess demokratiska utveckling och dess klimat. Det är ni som kan göra slut på cirkusen."

Utdrag ur mina kladdanteckningar av skrivelsen till årsmötet
Jag hade inte gjort något mer. Jag var, som sagt, en blåögd och naiv idiot, som trodde på att folk demokratiskt skulle avgöra saken. Förlorade jag, skulle jag ta mitt pick och pack och gå. Men jag trodde inte att jag skulle förlora, jag hade för kraftiga argument.
Styrelsen samlades innan vi gick in till möteslokalen. Ordföranden uppmanade mig att dra tillbaka min skrivelse, men jag vägrade naturligtvis. Hade jag gått så långt, så skulle jag löpa linan ut. Då hade jag ännu ingen aning, vad som väntade.
Vid ordförandeklubban satt redan en karl. Och inte vilken som helst. Det var det svinet, som nio år tidigare hade tryckt upp en av våra praktikanter mot en vägg. (Se Utbildaren".) Jag hade skickat hem honom från cirkelledarutbildningen, som jag höll i då. Jag undrar hur de hade kunnat gräva fram honom ... Någon tycker kanske illa om att jag kallar äcklet genomgående för svin i fortsättningen. Men en karl, som beter sig så där, är helt enkelt ett svin för mig.
Och man hade riggad hela årsmötet. Val av ordförande för mötet: valberedningen föreslog Svinet. Nog med förslag. Boom. Klubbat. Det första, som Svinet gjorde, var att tala om för årsmötet att mitt papper skulle tas bort ur handlingarna. När jag protesterade, fick jag yttrandeförbud under mötet. Det var en enda av det femtiotal deltagare, som opponerade sig. Han avspisades också.
Så mycket för demokratin. Naturligtvis hade valberedningen omval på ordförande och vice ordförande på förslag. Det frågades inte ens om motförslag. Så det var ganska kört efter mötet, som var över på tjugo minuter. Jag hoppas att alla de, som fixade denna kupp ännu skäms över vad de hade åstadkommit.
Det var det årsmötet, som fick mig att sluta tro på demokrati. Jag hittade sen fler och fler exempel på liknande företeelser ute i samhället. Och i den "demokratin" lever vi fortfarande, med USA som stort förebild. Minns bara hur "demokratiskt" George W fixade sitt omval med hjälp av broder Jeb Bush i Florida ...
Folk anklagar mig ibland för att vara negativ, att jag påtalar saker som inte är bra, inte minst på facebook. Men även i övrigt. Fast det är ju den enda möjligheten vi har i vår "demokrati" att uttrycka vår åsikt. Visst, man får vara glad att man inte blir inburad för det man säger, som på många andra ställen. Men det är ju bara mycket få undantag, som reagerar överhuvudtaget - resten beter sig som alla de andra mötesdeltagare, som snällt gjorde, vad de blev tillsagda om.
Förutom den enda rösten från Naturskyddsföreningen, som likaså blev överkörd.
Det är inte så att folk inte reagerade - efteråt. Jag har kring tjugo namnteckningar på olika skrifter, där man påtalar att mötet var odemokratiskt. Men då var det ju redan kört. De var ju som om man röstar på ett parti och sen gnäller över politiken, som genomförs.
Jag har täckt över namnen under de skrivelser, som jag visar här, för att undvika all risk för att utsätta någon för eventuella otrevligheter - till och med så här långt efteråt. Det är ju bland annat folk från Brukshundklubben, samma organisation, som Svinet kom ifrån, om än en annan lokalavdelning. För om det är nio år sedan eller trettio spelar egentligen ingen roll.
En lämplig åtgärd vid vårt årsmöte hade till exempel varit om någon hade haft tillräckligt med mod att lämna lokalen och uppmana övriga att göra likadant. Men jag inser ju också, att man inte kan vänta sig sådant av vanligt folk, som plötsligt blir ställt inför en kupp. Nåväl, jag hade i alla fall fått en ögonöppnare. Jag skulle ju ha sagt upp mig, om jag hade förlorat i ett normalt möte, eftersom jag är en blåst idealist. Men efter kuppen beslutade jag mig för att slåss för de två årslönerna, som vår förbundsrektor hade varit inne på.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


8.8.2020 by webmaster@werbeka.com