DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

I slutet av april var det dags igen för en resa till Belgien. Ann hade tagit en veckas semester, eftersom vi skulle åka till Frankrike och titta på slotten vid Loire. Hon skulle ta bilen, så att vi kunde ta oss fram till olika ställen.

Jag ska erkänna att jag inte kände till så mycket om Loireslotten, men det är alltid roligt att se något nytt. Dessutom var det trevligt att åka bil med Ann. Hon kör mycket bra och säkert och att sitta där bredvid varandra och att prata om allt möjligt, gav en känsla av gemenskap. Klart, jag hade den bättre delen, eftersom jag inte hade något körkort och kunde slappna av. Men Ann sa att hon tyckte om att köra, så att det inte var någon fara. Hon hade hyrt ett gästrum i en gammal stuga, som med sin gammaldags, men mycket trevliga inredning gav en mysig inramning till semestern. Från det stället, som inte låg så långt från Orleans, kunde vi ta oss till allt vi ville se.

Måltiderna intog vi på olika mindre restauranger och även dessa bidrog till att vi skulle trivas ännu bättre. Vid det laget var min franska i princip obefintlig, så Ann fick översätta delar av matsedeln och dessutom sköta beställningarna. Det var också i den ordningen jag lärde mig franska. På vägen ner hade vi åkt förbi Versailles, men köerna där var så långa, att vi avstod från att gå in i slottet. Vi hade ju trots allt en bra bit kvar att köra till vår inkvartering. Fast i Orleans tittade vi på kyrkan och hälsade på Jeanne d'Arc. Men det här var bara förrätten, så att säga.

Nästa dag gav vi oss iväg mot Amboise. Och det var ett första val med pukor och trumpeter. Dels är slottet urgammalt, men dels är det även en stor del av fransk historia, som har skrivits här. Kung Ludwig XI var den förste kungen, som bosatte sig i den medeltida fästningen på 1400-talet och byggde ut den. Senare kungar la till en flygel här och där, även om de främst byggde på sina egna drömslott. Men det finns mycket annat intressant att få reda på här. Bland annat visste jag inte att det var här, som Leonardo da Vinci hade hamnat, när han hade lämnat Italien. Det var Frans I, som hade lockat honom till Frankrike. Frans I, som var Ludwig XI barnbarnsbarn, slogs med Habsburgs Karl V om att bli Kejsare av det Heliga Romerska Riket.

Slottet, sett från bron över Loire

Ingången till slottskapellet

Här ligger en av mänskighetens största

Leonardo da Vincis grav befinner sig i slottskapellet i Amboise. Ett besök där, för att lämna sin tribut till ett av mänsklighetens största universalgenier, är bara ett måste. Mer om Leonardo da Vinci dock lite senare. Nästa intressanta uppgift är att det var här, som ursprunget till de franska religionskrigen går att finna, nämligen i Amboise-upproret år 1560. Slutligen tillförde mig besöket ytterligare en kunskap, som nog också hör till allmänbildningen. Frans II, barnbarn till Frans I, var gift med Maria Stuart. Men den senare blev änka redan med sjutton år, så att hon återvände till Skottland, där hon så småningom fördes som fånge till London av Elisabeth I, som även tog livet av henne där.

Loire i en vy från slottet

Slottsparken, ännu ganska okultiverad på medeltiden

Det finns mycket mer att berätta om Amboise, men det finns en egen artikel om slottet i Amboise på min hemsida, för alla, som är intresserade. Låt oss nu vända vår uppmärksamhet till Leonardo da Vinci igen. Frans I gav honom slottet (eller med dåtidens franska mått mätt herrgården) Clos Lucé som ligger visserligen nere i byn, men på ett stenkasts avstånd från slottet Amboise. Naturligtvis tar man betalt en gång till, för att få tillträde till Leonardo da Vincis tillhåll. Och inträdet är inte helt gratis till något av slotten. Men det är alla gånger värt priset.

Slottet Clos Lucé var de franska kungarnas sommarstuga. Han lät da Vinci ta över slottet som residens, där denne tillbringade de sista tre åren av sitt liv. Visst ser man skillnaden mellan denna herrgård och slottet Amboise. Skillnaden är svår att förklara, eftersom inredningen här också är framstående, men ändå inte besitter samma prakt som i själva slottet. Däremot är det da Vincis verk som syns lite här och var. Det finns ett och annat citat av honom, som "Studera konstens vetenskap och vetenskapens konst." Det finns också kopior av hans målningar här och där på väggarna, som Mona Lisa eller Johannes Döparen (i bild nedan), liksom efterbildningar av hans vetenskapliga uppfinningar. På bilden nedan syns det en ånghammare. En av mina hemsidor handlar också om Clos Lucé, där det finns mer information för den intresserade.

 

Dagen efter åkte vi till slott Chambord, så helt väsensskild från Amboise. Även här ser vi Frans I i huvudrollen. Han gav uppdraget till att bygga slottet, som är det största av slotten vid Loire. Till saken hör dock att det aldrig var meningen att det skulle bli ett residens. Kungen avsåg att använda skrytbygget till jaktslott. Å andra sidan kunde hans jaktfölje tillsammans med allas betjänter ofta utgöra mer än tusen personer. I helt demokratisk anda fanns det i huvudbyggnaden (mellan de två mellersta, runda tornen) inget speciellt utrymme för kungligheterna. Sådana kom till i ett senare skede, när man tillfogade flygelbyggnaderna till slottet. En annan, idag ganska otrolig sak, var att det i regel inte fanns någon inredning i slottet, utan att den transporterades dit vid varje jakttillfälle.

Medan de bastanta, runda tornen ännu skvallrar om det medeltida arvet, så är dock resten av byggnaden, och då inte minst de olikt utformade topparna på tornen, ett klart uttryck för renässansen. Frans I hade träffat på renässansen i dess ursprungsland, Italien, och blivit hänförd. Bland annat detta var ju anledningen till att övertala da Vinci att följa med till Frankrike. Mycket riktigt anses det också, att många av da Vincis idéer ligger inbyggda i slottet. Ritningarna genomfördes dock av hans elev, Domenico da Cortona. Något, som framför allt tillskrivs da Vinci, är dubbelspiraltrappan, som leder genom alla tre våningar. Den utgörs av två, sig omslingrande spiraler, liknande modellen vi har av vårt DNA. Det betyder att de aldrig möter varandra. En person som går nerför trappan i den ena spiralen kan alltså aldrig skaka hand med personen, som går uppför i den andra. De kan däremot se varandra, eftersom utrymmet mellan spiralerna är öppet.

 

I övrigt kan det nämnas att det i slottet finns ytterligare 82 trappor, 440 rum och 365 öppna spisar. Trots de gigantiska utrymmen hade slottet ingen betydelse förutom vid jakterna. Därför övergavs det flera gånger av senare kungar, tills någon annan kung restaurerade det ånyo för sina egna jakter.

Under första halvan av 1800-talet fick slottet bli hemvist för den i exil levande, polske kungen Stanislaw Leszcyynski. Han var nämligen svärfar till Kung Ludvig XV. Frans I måste verkligen ha varit en framstående person, såväl som regent, som även som människa. Tänk bara på vad han har åstadkommit i början av 1500-talet, då merparten av Europa fortfarande befann sig på medeltidsnivå. Men han måste också ha varit konstnärligt - och då inte minst arkitektoniskt - intresserad. Hela Chambord är ju bara ett skrytbygge från början, det har aldrig varit meningen att de skulle vara en fästning, eller ens att man skulle bo där. Frans själv tillbringade inte mer än sammanlagt sju veckor på detta ställe. Huruvida han var en despot eller hellre socialt lagt, framgår inte av uppgifterna. Men att han avstod från att inrätta någon kunglig svit på slottet, tyder hellre åt det sociala hållet.

Hans porträtt finns på diverse slott och vi lärde oss snabbt att känna igen honom, med sitt skägg och den en aning spetsiga näsan. Även det utsmyckade F:et, som står för François respektive Frankrike, samt hans vapendjur, eldsalamandern, finns som utsmyckning lite varstans. Naturligtvis finns också en mer detaljerad beskrivning av slott Chambord på mina hemsidor. Förutom slottet i Amboise använde Frans I även slottet i Blois som residens. Dit styrde vi våra vägar härnäst. Jag hämtade uppgifterna om slotten ur skrifter, som såldes på respektive ställe. De innebar att jag först i efterhand kunde läsa om det vi hade sett. I omvänd ordning hade det varit bättre, inte minst med tanke på fotografierna, som jag tog. Men så är det ju i de flesta fallen, när man kommer någonstans som turist. Man tar kort och läser sedan i boken eller broschyren om vad det var, som man har sett. Fast på endast dessa tre dagar hade jag lärt mig mycket mer om europeisk och framför allt fransk historia under renässansen, än under hela min skoltid.

Slottet i Blois är intressant på så sätt att det byggdes ut allt eftersom och att man därför kan följa de olika byggnadsstilarna. En av de äldsta delarna är "Tour du Foix", som härstammar ända från 1200-talet och är en typisk medeltida romansk byggnad. Huvudbyggnaden med dagens ingång byggdes i sengotisk stil av Ludvig XII. Han satte också upp sitt emblem lite varstans.

L står naturligtvis för Ludvig, piggsvinet är hans vapendjur och A för Anna av Bretagne. Den senare var kanske en av de mest tragiska kvinnorna i historien. Prata om tvångsäktenskap ... Jag återkommer till henne strax, låt mig bara avsluta byggnadshistorien. Näste kung var Frans I och vi känner redan till hans förkärlek för renässansen. Därför byggde han en flygel i renässansstil. Till sist hade slottet gått över till släktet Orleans, där man byggde ytterligare en flygel i klassicistisk stil. Det senare förklarar också de många tavlorna och statyerna med klassiska motiv, som idag finns att se. På bilden syns Eurydikes död. Hon dog av ett ormbett, när hon flydde från en våldtäktsman. Hon är väl mest känd genom sitt giftermål med Orfeus, samt att Orfeus nästan lyckades hämte henne tillbaka från underjorden. Men tillbaka till Anna av Bretagne. Folk kan kanske tycka att det inte har så mycket med min självbiografi att göra, men det håller jag inte med om. Genom att få veta sådana händelser i vår egen historia, bidrar det till en mer differentierad uppfattning om tvångsäktenskap. Det betyder inte att jag tar ställning för det, men det ökar insikten om att det är en del av kulturen, precis som det var hos oss (eller på sina håll kanske fortfarande är i högadeliga kretsar).

Nåväl, Anna av Bretagne var Hertiginna av Bretagne - ett landområde, som såval Österrike, som Frankrike var intresserade av. Anna personligen hade ingen betydelse i stormaktsspelet. Men hon skulle ha en make, som då även skulle få inflytande över Bretagne. Maximilian av Habsburg var först på plan, 1490, när hon var tretton år. Han gifte sig med henne, men han kom inte till vigseln, utan genomförde det via ombud. Till saken hör dock att Annas förmyndare var i favör av detta äktenskap, eftersom man inte ville att Frankrike skulle få ta över Bretagne. Men Frankrike gillade inte detta. Enligt ett fördrag från två år tidigare, borde Anna ha inhämtat Frankrikes godkännande av ett eventuellt äktenskap. Det hade hon (förmyndaren) inte gjort. Året efter intog Frankrike Bretagnes huvudstad. Anna tvingades skriva på ett fredsfördrag och tre veckor senare tvingades hon gifta sig med Karl VIII av Frankrike. Denne var visserligen också gift - med Margareta av Österrike, men hon var ännu bara elva år gammal. Rent formellt blev båda därmed bigamister, eftersom hon ju var gift med Maximilian, Österrikes kejsare av det Tysk-Romerska Riket. Men det var värre än så ... Man borde därför ha fått dispens av påven. Men det hade man inte tid med, eftersom äktenskapet måste fullbordas snabbt.

Karl VIII

Efter att ha mutat Påve Innocence VIII med en hygglig summa, fick man hans välsignelse genom att han upplöste det ofullbordade äktenskapet med Maximilian och gav dessutom (kanske) den nödvändiga dispensen i efterskott. Historikerna är inte eniga på den punkten. Så mycket i alla fall för påvarnas ofelbarhet ... Äktenskapet mellan Karl och Anna var inte lyckligt (det förvånar väl inte), men de fick fyra barn tillsammans under de sju åren, som de var gifta. Fast samtliga fyra dog i späd ålder. När så Karl själv dog 1498 hade han därför ingen manlig arvinge. I äktenskapskontraktet hade det slagits fast, att Anna i så fall var tvungen att gifta sig med Karls efterträdare, som då var Ludvig XII. Problemet var bara att även Ludvig XII redan var gift. Dock även det äktenskapet annulerades (efter ytterligare mutor?), fast det nog var fullbordat efter att ha varit gifta i tjugotvå år. På så sätt blev Anna tvungen att gifta sig med Ludvig XII i alla fall. De fick ingen son, utan två döttrar, som inte kunde ärva regentskapet i Frankrike. Det var ju för att garantera den kungliga ättens fortbestånd, som hela det arrangemanget hade kommit till. När Anna såg till att förlova sin äldsta dotter Claude (som skulle bli Hertiginna av Bretagne) med Karl av Österrike, ingrep hennes make igen och upplöste denna förlovning. Han förlovade istället hans blivande efterträdare Frans I med Claude av Bretagne. Och Bretagne är idag fortfarande franskt. Så mycket om kninnoförakt och tvångsäktenskap i den kristna världen, samt om Frankrikes ränkor. Självklart finns det bland mina sidor även en sida om slott Blois, där du kan få veta mera.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av