DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


År 2000


Och så hade det då kommit, det efterlängtade och fruktade året, då en tvåa stod längst fram. Och det året, då närapå en hel Västvärld firade felaktigt ett nytt årtusende. Eftersom det aldrig fanns, eller rättare sagt hade skapats, något år noll, behövdes det tio år för att avsluta ett årtionde. Därför också hundra år för att ett sekel ska avslutas och därmed tusen år för att ett årtusende ska ta slut. Och därför 2000 år för att det andra årtusendet skulle ta slut. Nästa, det tredje årtusendet, började sålunda år 2001. Men vem bryr sig om kunskap? Därför firades år 2000 med pompa och ståt, även från myndigheters sida, som borde ha haft vett att visa lite förstånd. Men framför allt var ju USA:s exempel utslagsgivande för resten av Västvärlden. Och vad skulle man väl kunna förvänta sig från den sidan?
Typiskt nog använde man ju överallt det engelskt-latinska uttrycket "millennium", fastän alla idag säger tredje årtusendet, på alla språk, där det finns ett "inhemskt" ord för millennium.
Fruktat var år 2000 också, av alla datorfabrikanter och dito användare. Hur skulle datorerna bete sig? Och visst kom det så småningom rapporter om 106åringar, som inbjöds till att delta i förskolan och liknande  ... Under tiden har datorerna blivit "tvåtusensäkra", även om vi måste ange födelsenumret med tolv siffror numera, istället för med de tio som räckte förr i tiden.
Strax efter årsskiftet fick jag en uppmaning om att infinna mig för att stämpla in mitt "permanenta uppehållstillstånd", som måste förnyas vart tredje år. År 1997 hade jag ännu varit för feg, men nu struntade jag högtidligt i uppmaningen. Som EU-medborgare har jag nämligen rätt att vistas i ett annat EU-land utan tillstånd. Och det var ingen som hörde av sig heller. Inte heller fick jag någon ny uppmaning tre år senare ... Byråkrater! Vem annars kan hitta på att skriva en sådan mening? "Giltighetstiden för Ert bevis om permanent uppehållstillstånd har förlängts." Antingen vet de inte vad "permanent" betyder, eller så är de helt urblåsta.
Ciela skickade då och då småsaker från Argentina. Det kunde vara ett skärp, en prydnadssak eller en sjal, men med julpaketet hade det gått snett. Det tog lång tid innan reklamationen gav något svar och dessutom var den tyvärr också negativ. Jag förstår ju att det kan vara frestande just före jul - och postanställda är ju också bara människor.
Jag har ett uttalande av min yngsta dotter igen, som är oförglömligt och som är från den här tiden. Jag minns inte, vad det handlade om, om jag hade frågat henne något, eller förmanat henne. I alla fall var sjuåringens svar härligt:
"Lugn pappa, min hjärna har bara tagit semester. Den kommer tillbaka snart."
En liten ljusglimt var ett vykort, som damp ner helt oväntat. På hösten hade jag varit i Fagersta och där, på hembygdsmuseet, hade jag hittat en utställning om Rune Lindström. Den var kanske inte så proffsig, men den var gjort med hjärta.
Rune Lindström är upphovsmannen till "Himlaspelet", ett bygdespel, som senare också har blivit film.
Han föddes i Västanfors i Fagersta, därför har man kommit ihåg honom där. Han skrev pjäsen år 1941 och på hemsidan säger man: "Himlaspelet är hans predikan, hans protest, ett politiskt sprängstoff och en svidande vidräkning med fascismen." Och man påstår att hans verk är lika aktuell ännu idag.
Hur som helst blev jag mycket glad över den lilla hälsningen. Om man har en hemsida får man nämligen väldigt lite feedback. Och det blir mindre och mindre med åren. Folk tar för givet att allt ska finnas online - att det kostar mycket arbete att sätta dit det, tänker man inte på.
I början av mars fick jag ett samtal av min fars fru, att min far tyckte att det var bäst att jag kom ner till Wien. Jag visste att han hade blivit sämre, så det var ingen överraskning men ändå fruktansvärt tråkigt. Min vana trogen åkte jag tåg, dumt nog. Hade jag flygit hade jag fortfarande träffat honom i livet. Han dog på natten innan jag kom till Wien på morgonen. Jag är jätteglad över att jag hann skriva ett brev någon vecka innan, i vilket jag tackade honom för allt han hade gjort för mig.
Det hade nog varit bättre också för mig att flyga ner, för att det var en hemsk resa, då jag varje sekund av de tjugofyra timmarna, som det tog, måste tänka på att jag snart inte skulle ha någon far längre.
Jag hade ju inte trott att det skulle gå så fort, så jag hade räknat med att stanna i Wien några veckor. Nu gjorde jag det i alla fall och hjälpte till med alla ärenden som måste skötas efter att någon har gått bort.
Eftersom min far hade gått ur kyrkan, blev det en borgerlig tillställning. Återigen var det sorgligt att se, hur få människor som hade infunnit sig - när jag tänker på hur sällskaplig min far hade varit. Förutom den närmaste familjen var det bara två eller tre vänner, som hade kommit, så att hela följet knappt var mer än ett dussin.
Begravningsförrättaren - vad kallas en sådan? ceremonimästare? - hade bett mig att sammanställa en beskrivning över min fars liv och hans sätt att vara, som han kunde hålla sig till vid talet. Det är inte det lättaste att göra. Samtidigt var det en bra uppgift för att låta hans liv passera revy inför mina tankar.
Det mest positiva, som min vistelse resulterade i, var att hans fru och jag fick bättre kontakt. Både min bror och jag hade ju ett ganska distanserat förhållande till henne. Men under dessa veckor var det ju oundvikligt att Margit och jag var tvungna att göra saker tillsammans. Hon var glad över att hon slapp vara ensam den första tiden. Hon sa senare att det hade hjälpt henne mycket att jag var där då. Hon kände ju till min faible för kultur och hon ansträngde sig för att komma med förslag på ställen som jag inte kände till. Jag hade till exempel aldrig varit i Hermesvillan, Kejsarinna Elisabeths privata lustslott, som idag är museum. Artikeln om Hermesvillan finns naturligtvis på en sida i min Netshop. Kejsarinnan - hon är mera känd under sitt folkliga namn - Sissy, hade ju en förkärlek för grekisk mytologi, vilket återspeglas i huset. Hon hade förresten ytterligare en privat villa på Korfu i Grekland. Hon hatade ju allt som hade med hovet att göra.
Dessutom visste Margit att jag i Sverige inte hade någon möjlighet att gå till en "Heurigen", alltså de typiska vinstugorna i Wien, men att jag tyckte om att göra det. Och eftersom min far bodde i ett av Wiens vindistrikt, låg det flera Heurige mer eller mindre framför dörren. Därför föreslog hon att vi kunde gå ut och äta hos olika ställen. Hon tog kort på mig på varje ställe, som hon skickade sen till mig ...


Här ovan på bilden ses den så kallade Heurigengasse, som egentligen heter något annat, men den leder till en mängd olika Heurige. Här ses vinböndernas vinkällare stå vägg i vägg.
Här i landet låter det kanske lite konstigt att man går och "festar" när någon närstående nyss har gått bort. Men det handlar ju inte om att "festa". I Wien är det lika naturligt, som att gå in någonstans och dricka kaffe här i Sverige.
Sedan denna vår har min relation till Margit varit mycket bättre och när jag i fortsättningen kom till Wien, passade jag alltid på att hälsa på henne. Även på senare år hade hon alltid nåt förslag på vad vi kunde göra tillsammans och sedan gå äta någonstans. Eftersom vi då oftast var i själva stan, blev det inte så många Heurige, utan speciella krogar, som hon hade letat fram. Hon propsade också på att betala, men eftersom hon visste att jag tyckte att jag som karl borde göra det, smög hon alltid till mig något kuvert innan, som väl täckte krogkostnaderna. Margit gick bort själv bara för två veckor sedan, när jag skriver det här.
Jag besökte också min bror, Gerold, under någon dag. Han bor en bit utanför Wien, men ganska svåråtkomligt, om man inte har bil. Det är klart att han hämtar mig från stationen, om jag säger att jag kommer. Men det är ändå inte så att jag åker dit flera gånger, när jag är i Wien. Å andra sidan har vi alltid mycket att prata om, vi känner ju varandra sedan några årtionden. Han är en halvbror till mig, vi har samma far. Han är fyra år yngre än jag. Han dricker inte öl själv, men det finns alltid tillräckligt mycket hemma, när jag kommer. Han och hans fru Monika tar även i övrigt väl hand om mig.
Gerold har också varit lite av varje i livet. Nu jobbade han själv som clown och buktalare av och till, men han hade också en artistagentur. Vid sidan om jobbade han som frilansjournalist åt den lokala blaskan. Dessutom drev han ett forum på internet, som dock inte hade någon större besöksfrekvens. Därför tjatade han alltid om att jag skulle skriva någonting där.
Förutom allt detta råkade det vara landskamp i fotboll, medan jag var i Wien. Visserligen bara en träningslandskamp - men vilken känsla att få se landslaget live.
Även härav har jag ett minne, som får mig att småle, eftersom det påminde mig mycket om mig själv i den åldern. Jag hade just klivit av förortståget, när ett gång grabbar kom emot mig och en av dem frågade om jag ville köpa en biljett billigare. För 150 Schilling istället för 200. Jag frågade varför han inte ville använda den själv. Då sa han att de redan hade biljetter.
Så, visst, jag köpte den, jag sparade ju en femtiolapp. Grabbarna drog iväg, men inte mot stadion, utan mot nöjesparken. Först när jag satt på stadion tittade jag närmare på biljetten. Den var en kombinerad vuxen och ungdomsbiljett. För vuxna kostade den mycket riktigt 200 Schilling, men ungdomen fick den för 80. Det var då jag skrattde åt grabbarnas uppfinningsrikedom. Klart, att köpa den för 80 och sälja för 150 - det var en ganska hygglig affär, som gav åtskilliga flipperspel eller attraktioner i Prater. Och det var enklare än att plocka pengar ur radiobilarna, som folk hade tappat där, såsom Erich och jag hade gjort på vår tid.
Sista kvällen i Schweizerhaus var inte alls lika förnöjsam som tidigare. Min far fanns ju inte med längre. Men jag tror att han skulle ha gett mig rätt i att fortsätta traditionen. "Drick en åt mig också", skulle han förmodligen ha sagt.
Dagarna innan hade jag varit på en järnvägsstation för att skicka saker, som jag skulle ha med mig.
Det blev två stora kartonger på tillsammans 115 kilo. De innehöll framför allt böcker och frimärken (de flesta av de senare liger fortfarande ute i förrådet i samma kartong som de kom hit i ...), därför blev det rätt tungt. Och inte var det gratis heller. Nästan 4000 Schilling kostade det att frakta det från Wien till Västerås. Det motsvarade drygt 2500 kronor.
Jag väntade på att byta tåg i Malmö, när jag såg en gammal bekant. Ronnie Hellström, legendär målvakt i svenska landslaget och i tyska Kaiserslautern klev på samma vagn som jag. När vi hade börjat rulla och jag hade tagit tillräckligt med mod till mig, gick jag fram till honom och förklarade vad min Netshop var och att jag där gärna skulle sätta in en hälsning från honom. Han var inte nödbedd alls, utan vi fixade papper och penna och han skrev:
Nu var hans handstil inte i klass med hans målvaktsspel, därför såg jag mig tvungen att lägga till orden i klartext. Vi pratade också en del fotboll, bland annat om två straffar, som avgjorde respektive match.
Först var det snömatchen i Gelsenkirchen. Både Sverige och Österrike hade i gruppspelet hamnat på samma poäng och samma målskillnad med samma antal mål. Det gick alltså inte skilja lagen åt. Därför behövdes det en skiljematch. Den spelades i Gelsenkirchen. Där hade det snöat friskt och man spelade på ett tillvalsat snötäcke. Bilden är hämtat från denna och visar Sveriges 2-0 på en tveksam straff. Det gjorde än mer ont, när man sedan läste svenska förbundskaptenens kommentar:
"Segern var tursam. Österrike var det bättre laget", säger förbundskaptenen Georg "Åby" Ericson.
Men Sverige vann 2-1 och gick till VM-slutspel 1974 i Västtyskland. Fast revanschen kom fyra år senare i slutspelet i Argentina. Sverige och Österrike möttes i gruppspelet och Österrike vann 1-0 ... på en tveksam straff. Hela artikeln om mötet med Ronnie Hellström kan du naturligtvis fortfarande läsa om i min Netshop.
När jag kom hem höll jag på ramla av stolen, som jag hade satt mig på för att gå igenom posten. Jag hade fått ett meddelande om att min morbror hade avlidit fyra dagar före min far. Jag hade försökt hälsa på honom, när jag var i Wien, som jag alltid gör. Men det hade inte varit någon hemma. Jag tror att jag inte gjorde något andra försök, för att det var så mycket annat på gång. Men det värsta var väl att jag hade varit i Wien, när han begravdes - och jag hade ingen aning om det. Sedan tyckte väl hans fru att det var i oartigaste laget av mig, att jag inte hade svarat på meddelandet. Visst, jag skrev ju genast hur det var. Men det var ju till och med i mina ögon en för stor slump att det skulle bli så här galet. Personligen tyckte jag också att det var synd. Jag hade alltid gillat min morbror, så att det hade varit självklart att jag hade kommit till hans begravning, om jag bara hade vetat.
Betydligt roligare var mottagandet jag fick av Renate, som återigen välkomnade mig skriftligen. Men jag blev ju åtskilligt mer imponerad av hennes redogörelse av solsystemet.
Här ovan finns bara beskrivningen av Merkurius och Venus, men de andra planeterna fanns också. Kanske skrev hon av det från en bok, fast jag tror inte det, för då skulle hon inte ha gjort så många stavfel. Jag tror hellre att hon hade lärt sig texten och skrev ur minnet. Litosfär! Och det av en sjuåring!


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


3.3.2021 by webmaster@werbeka.com