DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Nakenchock


Ett av de finaste minnen jag har av Sonja är tre hopsatta post-it-lappar, på vilka hon har skrivit en dikt till mig. "Det som jag gillar hos dig" är rubriken och sen framhåller hon diverse egenskaper, som hon uppskattar. Tänk att det är så enkelt att göra någon glad med så sma medel som tre post-it-lappar.
Men även om vi arrangerade oss till vardags ganska bra och hade många intressen gemensamma, kändes det ibland motigt. Det var nog samma sak för Sonja, för att hon klargjorde ganska snart efter vi hade kommit tillbaka, att hon inte tänkte följa med till Västerås nästa gång. Nog för att hon första gången hade varit här mitt i vintern och andra gången hade fått problem med den stulna handväskan ... men jag tror att hon hade samma känsla som jag - att inte vara hemma "på riktigt", när man var i den andres lägenhet. Det blir väl värre, ju äldre man blir.
Museumsquartier är en gigantisk konstsatsning av staden Wien. Det befinner sig strax bakom de två traditionella, av Habsburgarna byggda, museerna vid Ringen. Där fanns förr i tiden de kejsarliga hovstallarna. Sedan slutet av 90-talet har man dels använt de befintliga byggnaderna för att där installera alla möjliga museer. Men dels har man på den fria ytan i dess inre byggt två betongblock - det ena i vitt, det andra i gråsvart. När jag såg detta första gången blev jag förskräckt över att min stad kunde hitta på något så fult. Under tiden har jag blivit stolt, eftersom konceptet med en jättestor museumsareal är enastående.
Det gråa huset är "mumok", Museum moderner Kunst. Det vita är Leopold-museet, som innehåller Leopold-samlingen, sammanställd av Professor Rudolf Leopold, som dog, 85-årig, så sent som 2010. Det visar nästan sextusen utställningsobjekt, bland annat 40 målningar och 180 grafiska blad av Egon Schiele. Det är den största Schiele-samlingen i hela världen. Bilden av honom är tagen 1918, samma år som han dog.
Jag tycker inte om Schiele, eftersom han ofta gör sina verk smutsiga, aktbilderna nästintill pronografiska. Jag har trots detta en sida med hans verk i Netshopen.
Fast kanske är det just genom Schieles aktteckningar, som museet denna sommar hade en specialutställning, med enbart aktkonst, där man just ställde frågan om det var konst eller pornografi. Men det finurliga med det hela var att man lovade gratis inträde, om man själv kom naken.
Sonja och jag gick naturligtvis dit. Men vi testade en kompromiss. Vi bytte till badkläder och fick ändå gå in gratis, som många andra, förresten. Det fanns dock några, som gick runt i salarna utan en tråd på kroppen. Fast det var ingen nakenchock alls.
Här är det en annan konvention, som vi blir tränade på genom myndigheter och media. Om vi skulle gå naken i samheället blir vi bötfällda för förargelseväckande beteende. Jag blir minst lika förargad av alla gayparader och regnbågar, som i princip finns överallt idag. Förstå mig rätt: det har ingenting med homofobi att göra. För mig får vem som helst med vem som helst. Men jag behöver inte bli matad med hur hipp det är att vara gay. Tänk dig själv att ha en nakenparad lite då och då med politiker i spetsen ...
Hur kan det vara förargelseväckande att vara naken? Hur kan det vara en chock? Jag tror inte att det är något moraliskt problem, utan hellre ett estetiskt, framkallat av avundsjuka. När man har kommit upp i en ålder, då man inte kan vinna någon skönhetstävling längre, då ska ingen annan få visa heller att de har en snyggare kropp. Men hur mycket negativa känslor skapar det? Hur många kvinnor skäms inte över att deras bröst inte är lika fasta längre, som när de var tjugo? De borde vara stolta istället, för att det är ju ofta ett tecken på att de har ammat sina barn länge.
Jag är visserligen inte heller stolt över att på gamla dar ha fått ett navelbråck, eller att huden på mina ben har blivit missfärgad av medicinen, som jag har ätit i mer än tjugo år nu. Men det är väl ingenting att skämmas för att kroppen blir sliten. Har du en riktigt gammal möbel, eller en kudde eller filt, som du tycker om? Fast den är sliten? Varför skulle du inte kunna acceptera samma sak av din kropp?
På vilket sätt skulle det vara störande att möta flickan på bilden? Eller är det bara hennes ungdom, som du är avundsjuk på? Men det finns också avgörande skillnader på att vara naken och pornografi. Alla bilder, där man sträcker fram sitt kön, eller ännu värre, våldsporn - de har ingenting i samhället att göra, för att de ger helt fel budskap. Men det är väl inte så svårt att dra en skiljelinje där?

Naturligtvis var även denna sommar ett besök på travet i Baden ett obligatorium. Där hade man snofsat till sig och tryckt upp riktiga biljetter, istället för de numrerade lapparna på rulle, som man hade fått dittills. Varje tävlingsdag i en annan färg, så att man inte skulle kunna mygla. Nu hade man istället till och med skaffat en datumstämpel.
En annan, mycket mer nostalgisk upplevelse, fick jag, när jag visade Sonja var jag hade bott som barn. Det var fantastiskt att se att det fortfarande såg ut precis som då. Väggarna var nog nymålade, för så vita var de nog inte för femtio år sedan. Men dörren, järnsnirklarna och glaset i den! Det såg ut som om jag hade lämnat det i förrgår.
Även den lilla skylten med nummer 26 fanns kvar och var likadan. Fräck som jag är, ringde jag också på dörrklockan, men det var ingen hemma. Synd. Dörren till höger hade inte funnits, när vi flyttade in - den delen av huset hade raserats av en bomb under kriget.
Ibland tog vi med Hedi på våra utflykter.
Fast det är nog rättare att säga att vi följde med Hedi, eftersom vi då som vanligt tog hennes kunskaper i anspråk. En av dessa utflykter gjorde vi till det gamla klostret i Mauerbach. Där visade man just en utställning om händelser under och efter Andra Världskriget:"Återuppstått ur ruiner".
Det var en skrämmande upplevelse. Nog för att jag kände till fasorna, som folk fick utstå. Och visst hade jag sett många bilder av förstörelse, men det här kröp in på skinnet på ett annat sätt. Jag hade till exempel aldrig sett någon bild på hur piloterna såg det, när de hade fällt sina bomber.
Dessutom påtalade utställningen händelser runtomkring, något som jag aldrig hade tänkt på. Jag visste väl i och för sig, att man hade försökt säkra värdefulla föremål, men här kom man att inse, hur mycket arbete det krävdes för att genomföra det.
Redan 1939, när Warzawa bombades, började man att montera ner viktiga glasmålerier, som härstammade delvis från medeltiden, för att försöka hitta ett skydd åt dem. Man fraktade viktiga statyrer, böcker och liknande bort från Wien och förvarade dem i gamla gruvschakt i allt raskare takt, när de allierade började bomba även Wien. I början av kriget låg Österrike nämligen utanför de allierade bombplanens räckvidd. Men 1943 ändrades detta. 120000 ton bomber fälldes över Österrike. Man fotograferade nu viktiga fresker och gatumiljöer, så att man skulle kunna bygga upp och restaurera dem, när kriget var över.
1944 bombades Wien för första gången, i februari 1945 förstördes Schloss Schönbrunn. Varför? Men katastrofen skedde inte förrän något senare, den 12:e mars 1945. US-plan skulle slå ut ett industriområde norr om stan. Men idioterna till piloter fällde sina bomber för sent, så att viktiga byggnader i centrala Wien träffades istället - av 1667 ton bomber. Operan, konsthistoriska museet, parlamentet, universitet och många andra berömda byggnader förstördes.
Här till höger syns plenisalen i parlamentet, när man började bygga upp den igen. Arbetet med återuppbyggnaden minns jag själv, det dröjde länge innan de synliga spåren hade försvunnit. De osynliga fanns kvar ... En grupp av tjugo restauratörer lyckades att återskapa omkring 1500 konstskatter under de tio åren, som följde kriget. En annan grupp säkrade och restaurerade vägg- och takmålningar, samt altaruppbyggnader och ‑målningar i kyrkor. Ännu idag fattas en betydande del, som blev totalförstörd eller för mycket skadad.
Men det gällde inte bara skadorna på föremål. De osynliga skadorna var säkert åtminstone lika illa. Det fanns många upplevelser, som folk fick bära med sig genom livet.
För egen del minns jag jordfästningen av mina två skolkamrater, som hade utlöst en granat som inte hade detonerat, när de lekte bland ruinerna. Sen tillkommer allt elände, som människorna upplevde medan kriget pågick. Jag har läst brev, som min farmor hade skrivit, i vilka hon ideligen berättade om folk som hade omkommit under ett flyganfall.
Jag vet att min mormor var begraven i en luftskyddskällare, när huset ovanför träffades av en bomb. Som tur var grävdes hon fram i tid. Hon pratade aldrig om det, men jag är säker på att hon mindes det under hela sitt liv.
Det finns två saker, som har präglat mig, mer eller mindre ända sedan barndomen.
Den ena är att jag har blivit absolut antimilitaristisk. Jag är stolt över att jag försvann från Österrike just när jag fick inställningsordern till värnplikten. Att jag därmed slapp att utbildas till hur man bäst tar kål på sina medmänniskor. Jag vidhåller vidare att det är vansinne, att vi ska betala femtio miljarder om året till "försvar", bara i det här lilla landet. I media uppmanas vi dagligen att hjälpa till mot hungersnöd och sjukdomar. Här har vi femtusen kronor per människa, som bor i detta land, som vi skulle kunna hjälpa till med! Varje år! För att inte tala om vad resten av världen skulle kunna göra.
Det andra - och det som historien sopar under mattan - det är att de allierade, med USA i spetsen, genomförde lika många vidrigheter under kriget, som Tyskland gjorde. Detta ska sannerligen inte vara något försvar för nazismen, folkmordet på judar, zigenare, handikappade, samt åsiktsförtrycket var enbart nazisternas fel. Även om USA:s kommunistförföljelse eller Israels etniska förtryck av palestinierna har ganska stora likheter. Gazaremsan skiljer sig idag inte mycket från ett gigantiskt koncentrationsläger. Men eftersom det, som alltid, var segrarna som skrev historien, finns det en hel del om Andra Världskriget, som det har talats mycket tyst om.
Alltnog, låt oss avsluta detta mycket sorgliga kapitel med en gladare ton. Där i klostret fanns det även utställda exempel på restaureringsarbeten, som inte hade hunnits med ännu. Jag har idag ingen aning längre om hur denna tavla av Klimt var uppsatt, jag antar att den var fäst på baksidan på något sätt. Den måste också ha varit uppsatt snett ut från väggen. Därmed var ena kanten fri. Och Hedi, som hade många galna idéer, tyckte att jag skulle låtsas hålla upp den. Det är så jag kunde stoltsera med "min egen Klimt", närmare bestämt "Kruzifix im Walde" (Korset i skogen).
Den 12:e september åkte jag alltså ensam till Västerås och den 28:e var det återigen dags för provtagning på lasarettet.

Jag var nog lite besviken över at Sonja inte hade velat följa med till Sverige. På sätt och vis kunde jag ju förstå att hon tyckte att livet i Wien var mer omväxlingsrikt än i Västerås. Samtidigt var det ytterligare ett bevis på att även hon tyckte att vi inte hade någon djupare relation.
Fast vi trivdes ju tillsammans. Vi skrattade en del och levde otvunget och ganska problemlöst tillsammans. Bilden till höger är väl ett exempel på detta. Jag gillade henne till och med vid frukosten. Det var förresten Sonjas idé att jag skulle kombinera två sidor från min Netshop, dels från restaurangen och dels från mina målade, astrologiska stjärntecken. Sen sammanställde vi menyerna tillsammans. Resultatet kan du se under Kulinariska stjärntecken.
Vi fortsatte också att bevista samhällets begivenheter, som biljetten här nedan intygar. Det var en radiosändning med live publik. När jag nu bodde i Wien hade jag även möjlighet att se min bror i hans diverse uppträdanden.
Det var Sonjas kompis Andrea, som kom med nästa uppslag. Hon kände en ung kvinna, som skulle göra sin AT-tjänst som läkare i Västerås av alla ställen. Därför letade hon efter någonstans att bo, tills hon kunde tillträda en egen lägenhet. Det borde kunna lösa sig på två veckor, eftersom lasarettet skulle hjälpa till. Kunde inte jag hyra ut min lägenhet under den tiden? Klart jag kunde. Jag tog en månadshyra för de två veckorna, men med tanke på att det var möblerat och inrett, tyckte jag att hon fick ett hyggligt pris.
Det var lite svårt att visa lägenheten på distans, därför ritade jag upp den på datorn och försåg viktiga punkter med siffror, som jag sedan förklarade på ett annat papper. Det fungerade tydligen ganska bra. Iris, så hette damen, var skötsam och lämnade lägenheten i bättre skick än den var, när hon kom.

BR står för Bücherregal, alltså bokhylla. De står fortfarande där, liksom resten av lägenheten inte heller har förändrats sedan dess. Trots alla bokhyllor hade jag inte plats när jag kom tillbaka från Belgien några år senare och fick göra mig av med sjuhundra böcker ...
Det är ganska roligt att läsa instruktionerna, som Iris fick. Till exempel: 5) SPISEN: Främre plattan till vänster låter, när den blir varm. Vrid tillbaka till 4 och först efter ett tag på full effekt igen. Då borde den inte låta längre. De båda bakre plattorna använder jag aldrig. Därför är de ganska skitiga och det kommer att stinka, om de slås på ... Så är det också fortfarande. Men min lägenhet och jag trivs bra tillmannans, var och en med sina egenheter, som man får acceptera.
Att det inte var så himla lätt att invandra till Sverige, även om det bara var för ett år, fick Iris uppleva, när hon skulle få ett personnummer. Det hjälpte tydligen inte att hon hade jobb, hon måste ha en adress också. Därför fick jag skriva ett intyg till folkbokföringen på skattemyndigheten, där jag fick intyga att hon kunde bo i min lägenhet tills vidare. Byråkrater!

På nyårsafton hade vi fest hemma hos oss, med framför allt Sonjas bekanta, men vi hade även bjudit Hedi. Det blev en mycket rolig fest, minns jag. Vi försökte oss på charader, stöpte bly och drack champagne. Sonja är tydligen i färd med att vagga ett barn. Det blev nästan ljust ute, innan de sista gästerna lämnade oss. Charadtexterna var verkligen inte lätta, jag har sparat min egen: "Genom hänförande blinkningar med ögonen förförde den lättklädda bodybuildaren järnjungfrun."
Strax efter nyår blev vi sjuka. Det var en ordentlig influensa, som vi fick. Som tur var hade jag mit internationella sjukvårdskort, när vi gick till Sonjas husläkare. Vi fick tid samma dag. Med kortet har man ju samma rättigheter som invånarna i respektive land. Jag blev sannerligen förvånad, när det inte kostade ett öre.
Försäkringskassan betalade hela kostnaden. I Sverige får vi en annan läkare varje gång, får beställa tid på vårdcentralen och måste vänta några dagar. Dessutom får vi betala för nöjet. Men man talar om för oss att världens bästa sjukvård finns här i landet. Och de flesta tror det, för att de oftast inte har något att jämföra med. Det är som med Jan Björklunds "världens bästa skola", tills PISA-resultaten kom.
Det är klart att man blir grinig, när man inte mår bra. Varken Sonja eller jag mådde något vidare. Jag vill ingalunda frita mig själv, men jag blev ganska förvånad över förändringen. Jag frågade Sonja:
"Helst vill du nog att jag åker hem, eller hur?"
"Ja", sa hon. Då gjorde jag det. Jag packade min väska, åkte till järnvägsstationen och tog nästa tåg till Västerås. Det var inte det att hon sa ja, utan att hon endast sa ja. Hon kunde ha sagt att vi ses, när vi mår bättre igen. Hon kunde ha frågat, hur länge jag tänkte stanna. Hon kunde också ha sagt nej, att vi fick bita oss igenom flunsan. Men hon gjorde inte det.
När jag kom till Wien nästa gång hämtade jag några saker, som jag inte hade fått med mig. Vi gick också ut och åt en bit mat tillsammans. Och då sa hon:
"Du visste redan när du åkte, att du inte skulle komma tillbaka, eller hur?"
Jag blev ganska förvånad, men jag kunde ju inte förneka det. Jag hade ju trott att hon ville bli av med mig. Och sen var det för sent att värma upp alltihop en gång till.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


2.8.2021 by webmaster@werbeka.com