DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Återanpassning


Lite blåögd, som så ofta, trodde jag att det bara var att flytta in i min lägenhet och leva som vanligt. Men se, så enkelt var det inte. Jag hade svåra giktanfall, därför gick jag till vårdcentralen och ville beställa en tid. Dessutom ville jag äntligen göra slag i saken och låta någon fixa till mitt högra öga, där jag hade utvecklat grå starr. Ha! Jag var inte i Belgien längre, där man kunde ringa till doktorn och han kom på hembesök samma kväll. Först måste jag registreras som kund på vårdcentralen. Att sedan beställa en tid hos doktorn kunde man numera bara göra telefoniskt! Jag hade svårt för att inse logiken i det, men det är ju världens bästa sjukvård vi talar om.
Det fick jag ytterligare klart för mig, när jag ringde och fick en tid tre veckor senare!
Jag tror att det där med gikten hade sin största orsak i kosthållningens förändring. I Belgien hade jag ätit mycket mera kött, nästan ingen fisk och knappt några grönsaker. Det var nog orsaken till att gikten blommade ut till att börja med. Brödet var en annan orsak, eller rättare sagt jästen i det. Det fanns inget annat i Belgien. Här hittade jag efter mycket letande ett surdegsbröd, som Finska Hembageriet i Eskilstuna tillverkade. Det fanns ju så kallat "surdegsbröd" i överflöd på affärerna, med fyra eller sex procent surdeg och resten jäst och kanske lite socker. Finska Hembageriet kunde göra sitt bröd uteslutande på surdeg, utan både jäst och socker.
När jag äntligen kom till doktorn fick jag piller, som skulle hjälpa. "Skulle" var ordet ... När jag gick till doktorn nästa gång var det i vanlig ordning en ny läkare. Jag tror jag hade åtta olika läkare under mina tio första besök de närmaste åren. Men denne nya läkare upplyste mig om att man absolut inte fick börja ta giktmedicin under ett anfall, det skulle bara göra det värre. Världens bästa, men bara inom Sverige ...
Från stora världen, eller åtminstone från Västmanland, kan det förmälas att en stor skogsbrand härjade i de norra regionerna av länet, något som än idag talas om. Om vinden låg på, kunde man lukta röken även i Västerås.
Min trogna kompis hade väntat på mig i alla år i cykelgaraget och nu intensifierade vi vänskapen återigen. Jag hade ju cyklat mycket i Belgien och det tänkte jag fortsätta med här också. Det var den bästa cykeln, som jag någonsin har ägt. Den håller fortfarande, även om den, liksom jag, kämpar mot allt flera krämpor. Fast för åtta år sedan mådde vi båda två ännu mycket bättre och därför kom jag på en rolig idé:
När jag ändå var ute med cykeln, kunde jag ju dokumentera min omgivning. Jag ställde upp strikta regler. Efter exakt varje kilometer skulle jag stanna och ta kort, oavsett, vilket motiv det fanns tillgängligt. Ett kort skulle tas i färdriktningen, framåt eler bakåt, och ytterligare ett kort i nittio graders vinkel, på valfri sida. Jag fick inte bearbeta bilderna i efterhand heller.

Detta så att jag inte skulle kunna påverka dokumentationen efteråt. Dessutom skulle alla vara i bredformat. Denna uppgift gjorde cyklandet lite mera omväxlande. Men det fyllde även en annan funktion. Jag kunde visa mina vänner i Belgien, hur det såg ut häromkring. Jag la upp alla fem turerna i min Netshop. Det går att se via denna länk, men referaten finns bara på engelska, just med tanke på att alla skulle kunna läsa det. Den första resan gick mot sydväst och följde min vanligaste dagstur via Lundby och Dingtuna. Bilden ovan är tagen exakt två kilometer söderut från min lägenhet.
Här nedan visar jag några av bilderna från de andra turerna. Dessa har jag valt efter motiv, så att de inte innehåller bara buskar och träd, som de flesta från detta experiment. Fast titta gärna på samtliga via länken ovan - det är ett fint exempel på hur grönt det är häromkring.

 
Den vänstra bilden visar Mälaren, tagen vid andra turen söderut mot Johannisberg och Barkaby. Till höger ses höghuset i centrum av Vallby, ett av distrikten i Västerås. De givna förutsättningarna gjorde att jag inte kunde backa, för att få med hela huset på bilden. Hit förde mig den tredje turen
 
Den fjärde turen gick mot nordväst. Där upplevde jag en överraskning, som gjorde mig till lagbrytare. Förr i tiden hade riksvägen mot Surahammar en fin och bred vägren, där det gick alldeles utmärkt att cykla. Numera hade vägen mittdelare och vägrenen var ett minne blott. Man skulle inte cykla där, förstås, men vad gör man inte för dokumentationen skull? Bilden till vänster visar ett villaområde på Skälby, granndistriktet, när jag redan var nästan hemma igen. Den femte turen slutligen förde mig österut mot Västerås centrum. Bilden är tagen från Oxbacken. I bakgrunden börjar själva centrala Västerås.
Gunnar skulle köpa en stor TV och frågade om jag ville ha deras gamla, som var bra mycket större än min gamla. Det var ju faktiskt så att min bildskärm för datorn var större än TVn. Jag antar att det kom sig av vad jag är mest intresserad av. Dessutom moderniserade jag mig även genom att köpa en surfplatta, som jag var mycket förtjust över. Jag behövde även en ny skrivare till datorn, som resulterade i en ganska dråplig upplevelse. Jag åkte som alltid förr till en elektrobutik och köpte en skrivare, som jag satte på pakethållaren på cykeln, som jag alltid hade gjort. Nu var paketet dock lite högre än sadeln och lite bredare än cykeln. Det blev omöjligt att svänga benet över detta hinder. Lustigt, det hade ju gått förr ... Nåväl, då fick jag väl lyfta benet över mittstången. Tänkte jag. Fast det gick inte heller som förr. Efter ett antal misslyckade försök funderade jag om jag verkligen skulle behöva gå hem och leda cykeln. Fast sent omsider kom jag på lösningen. Jag letade efter en ganska hög trottoarkant, ställde cykeln på vägen och mig själv på gångbanan - och då hade jag de nödvändiga centimetrarna tillgodo, som jag behövde för att komma upp.
Mitt förhållande till Renate var givetvis lite svalare nu, men jag försökte i alla fall att komma över min besvikelse. Vi hittade rätt snart tillbaka till hur det var innan hon backade ur resan till Österrike.

 
Det hade hänt andra, skrämmande saker under min sejour i utlandet. Sverigedemokraterna, SD, ett ultrahögerpopulistiskt parti, hade i höstens riksdagsval hamnat på hela tretton procent av rösterna. I valet innan jag åkte till Belgien hade man haft 2,9 procent ... Jag var bara tvungen att tala om för världen att jag verkligen inte hörde till dem, som hade röstat på ett kvinnoföraktande och invandrarfientligt parti.
Lika skrämmande är däremot bilden till höger, tagen från mitt köksfönster. Det är inget fyrverkeri, utan det är en bil som brinner. Och jag uttalar mig med samma skärpa här, att våld inte i någon situation kan vara en lösning. Sen kan man alltid ställa frågan om vad som är orsak och verkan.
Jag hade genom frågesporten online fått kontakt med en hel del människor, bland annat med Angelika från Bonn i Tyskland. Hon och Dietmar, hennes man, hade inrättat en lägenhet på övervåningen i sin villa, som de hyrde ut. Men nu hade hon en indier som hyresgäst, som inte skötte sig ordentligt. Hans tyska och hennes engelska var ingetdera perfekt. Därför bad hon mig vid några tillfällen att översätta en notis, som hon ville lämna till honom. När indiern helt oförväntat flyttade ut i början av oktober och en ny hyresgäst först skulle anlände i november, stod deras lägenhet tom och hon inbjöd mig till dem under en vecka. Jag hade väl varit dum, om jag inte hade tagit en sådan chans. Visserligen hade jag ganska kort varsel, men jag behövde inte tänka så länge.
Plötsligt befann jag mig på väg till Bonn. Toppen! Jag hade aldrig varit i dessa trakter, så det skulle bli en del nya erfarenheter och upplevelser.
Nu vill jag inte snacka skit om mina gästgivare. De var snälla och trevliga, men vi hade nog vitt skilda intressen. Visst tog de med mig till någon utsiktspunkt, men att gå på museum eller bara på upptäcktsfärd var mindre populärt. Dessutom var de inte det minsta intresserade av att hjälpa mig att få fram adressen till något ställe, där man kunde spela dart. Angelika var hemmafru och min uppfattning blev att hon helst ville ha sällskap under dagarna. Fast det var ju inte jag så väldigt intresserad av. Därför tackade jag dem efter hemkomsten, men där dog vår konversation ut, inte minst för att frågesportsidan lades ner. Fast jag hade ju varit oartig nog att ge mig ut på egen hand.
Jag åkte till Köln, för att se på domkyrkan. Mäktig, som den är, studsar den rakt i ögonen, när man kommer ut från järnvägsstationen. Det går inte att få hela kyrkan på bild.
I skattkammaren finns det en och annan dyrgrip, men framför allt ärevördiga gamla föremal. Ljusstakarna, som änglar i messing, silver och guld, donerades redan 1513.
Ett annat minne har jag från järnvägsbron över Rhen, där det hänger hundratusentals hänglås i staketet mot järnvägen. Det är en mycket internationell samling som finns där, om man kan döma efter namnen. En del är snyggt graverade, en del kladdat på för hand, men de hänger över hela brons längd.
 
Tillsammans har alla hänglås blivit så tunga för brokonstruktionen, att man funderar på att rensa bort dem.
Slutligen måste jag nämna Kölsch, staden Kölns eget öl, som serveras i snapsglas. Nej, det är orättvist, men ett glas innehåller bara två deciliter. Här kan man lätt dricka fem öl utan att känna av dem. Jag frågade kyparen om det inte var jobbigt att springa så ofta. Men han svarade att det var bra för gästerna, eftersom de alltid fick en ny kall öl. För all del.
Tillbaka i Bonn blev det ett besök på konstmuseet, där man visade en specialutställning på Franz Marc (bilden till höger) och August Macke (bilden nedan). Det var förbjudet att ta kort, men av Marc fick jag tillräckligt många bilder, så att jag kunde göra en sida om honom i galeriet i min Netshop.

Resten av dagen gick åt till att leta efter ett ställe, där man spelade dart. Jag var i många pubar och barer, men jag hittade inte ens en elektronisk tavla. Jag hittade en klubblokal, men den var naturligtvis stängd på eftermiddagen. Det känns lite tråkigt att ha varit i Tyskland och inte ha kastat en enda pil.
Å andra sidan hade jag de två största upplevelserna kvar att upptäcka.
Jag är ju intresserad av räkning och siffror i allmänhet. Jag såg att det fanns ett museum i Bonn, som kallade sig "Arithmeum". Aritmetik är just den delen av matten som handlar om räkning. Självklart måste jag titta närmare på det.
Det blev en underbar eftermiddag. Man fick en överblick över räknandets utveckling, från knutar på snören över snäckor till de första mynten och vidare över abakusar eller kulramar, som hos oss används mest som barnleksaker. Dessa är dock högst effektiva, om man lär sig systemet. De används dagligen under flera olika namn inom många asiatiska stater.

Det går vidare med västerländska hjälpmedel, till exempel siffror på stickor, över de första enkla mekaniska maskinerna, till modernare varianter, som jag ännu minns från min barndom.. Men det finns också teoretiskt material, som till exempel Isaac Newtons "Principia Mathematika".

Dessa verk är logiskt nog inlåsta bakom glasmontrar, men vilken lust jag kände att få bläddra i dem ...
Den vidare utvecklingen visas fram till en tidig dator, stor som ett kylskåp, och slutar till sist med att visa hur datorernas minneskort har blivit allt mindre.

Men det finns ytterligare en dimension i det här museet. Matematiken består ju inte bara av siffror, utan geometrin och dess formler utgör en betydande del av den. På väggarna finns därför målade tavlor med enbart geometriska former. Dessa bildar en perfekt balans i detta matematikens tempel.
I min Netshop finns det en egen sida om Arithmeum.
Det andra museet, som står för en stor del av min behållning av besöket i Bonn, var "Haus der Geschichte", alltså "Historiens hus". Även det har jag skrivit om i Netshopen, fast bara på tyska, men med många bilder, som säkert kan väcka minnen hos alla.
Innehållet behandlar modern historia, från slutet av Andra Världskriget till Berlinmurens fall, i stort sett alltså hela min livstid. Och visst, bara det att man kunde känna igen sig i de olika utställningsobjekten, det var ju givande. Men själva utvecklingen av det historiska skeendet, gav mig mer än bara en tankeställare. Och då inte minst angående förhållandet till USA och Sovjetunionen. Trots att det är ett "västligt" museum, kan man se tydligt att det inte var Sovjetunionen, utan Västsidan, som drev på splittringen av Tyskland. Och det är något, som ingen historiebok från Västsidan förtäljer. Kanske blev jag genom det här besöket mera kritisk i min bedömning av vad "våra" media försöker att inbilla oss. Kanske blev jag lite mer motiverad till att försöka förstå båda sidornas argument. Kanske lärde jag mig ifrågesätta bättre.
Den första tankeställaren får man genom en affisch från Hamburg med bilder på ett fyrtiotal barn, som söker sina föräldrar. Bara detta är tillräckligt med antikrigspropaganda, genom att belysa vilka förskräckliga följder det uppstår. Visst, en del fall har lösts redan, men det finns alldeles för många, där man inte har hittat någon föräldrar till småttingen. Och man fruktar ju det värsta, att de aldrig mer kommer att få se mor eller far i livet.

Jag insåg att inte allt den ena sidan gör är guld, medan motsatta sidan inte kan göra någonting rätt.
Jag minns själv jeepen, i vilken varsin representant av de fyra "segermakterna" satt. De åkte runt i Wien och Berlin, städerna, som hade uppdelats i fyra zoner.
Bilden uppe till höger var däremot en liten överraskning. Man hade lärt mig att USA var de stora "befriarna" och att folket välkomnade dem. Inte alla, tydligen.
1948 införde de tre västliga ockupantmakterna ensidigt och mot Sovjets vilja en ny valuta, D-mark, eftersom man ville återskapa en tysk stat. Det hade två effekter: Den gamla Reichsmark blev ogiltig i Väst, men gällde fortfarande i Öst. Eftersom man inte kunde växla in sina Reichsmark, strömmade alla besparingar till östra landsdelen, som då upplevde en inflation av aldrig sedd effekt, samtidigt som det lilla som fanns där köptes upp. Folket i Öst blev inte bara fattiga - deras egna Reichsmark hade ju genom inflationen blivit alldeles värdelösa - utan de få varor som fanns blev uppköpta av Väst. Den andra effekten var att man därmed redan la grunden till ett splittrat Tyskland. Sovjet måste reagera i denna nödsituation och skapade egna östpengar.

Dessutom inledde man blockaden av Berlin. Året efter skapade Västmakterna en grundlag för sina tre zoner. I öst var det först 20 år senare, som man övergav tanken på ett enat Tyskland och skrev in DDR i författningen.
1952 föreslog Sovjet en fredsförhandling för ett enat Tyskland, men man krävde att alla ockupationssoldater skulle lämna landet, som skulle bli neutralt. Väst avböjde. Mig, och förmodligen oss alla, lärde man att det var Sovjet som förhindrade att Tyskland enades ... Därmed säger jag inte att allt var guld och gröna skogar i Öst. Storböndernas expropriation och fördelningen av deras marker, samt kollektiviseringen av jordbruket föll inte alla i smaken, liksom förstatligandet av industrin. De som drabbades var så klart de, som hade mest pengar och därmed mest inflytande, som kunde påverka den allmänna opinionen och därmed sprida missnöjet.
1954 inbjöds Västyskland att bli medlem i NATO. Som svar togs DDR upp i Warszawapakten, som bildades året efter. Vem var skyldig till att skapa en ännu större splittring? Ännu ett år senare hade Västtyskland - mot mångas vilja - egna soldater och ett eget försvar.
Först senare bildades DDRs nationella folksarmé...
Efter att själv ha sett allt detta, började jag undra hur mycket mer som västpropagandan vill tuta i oss. Sålunda blev mitt politiska engagemang större efter detta besök.
Men nog om storpolitik nu. Det fanns även mer glädjande inslag i Historiens hus.

Samlingen av radioapparaterna påminde mig om att vi själva hade fått vår första vid denna tid och när jag var lite äldre hade jag matat "jukeboxarna" på caféerna med åtskilliga Schilling.
Något senare var det dags för "flower power" med tillbehör på tork, som återuppväckte minnen.
Det skulle naturligtvis finnas mycket mer att berätta om, men det här ska inte vara någon guidning genom Historiens hus, utan handla om mina upplevelser. Och det är just för att detta museum gjorde så starka intryck på mig, att jag har varit lite utförligare. Det har ju, som sagt, till och med påverkat min världsbild.
 
Förutom de politiska erfarenheterna, som jag hade erfarit där, har jag försökt att ge en representativ bild från varje årtionde. Nu har vi kommit till DDRs stolthet - en Trabi, eller Trabant, som de officiellt kallades. Dessutom må vindkraftverket på balkongen symbolisera den allt grönare påverkan av vår miljö.
 
Och därmed har vi kommit till slutet av det som Historiens hus har att berätta, nämligen murens fall och ett återförenat Tyskland. Och ingen kan väl vara mer lämpad till att bilda slutvinjetten till detta besök, än Mikhail Gorbatjov. Han var den som sträckte ut en hand mot Väst, gjorde slut på kalla kriget och erbjöd ett samarbete istället för konkurrens. Och vad gjorde Väst? De spottade på den utsträckta handen, såg till att Gorbatjov avsattes och att fyllot Jeltsin sattes in som president i Ryssland. Men det är redan en annan historia.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


8.5.2022 by webmaster@werbeka.com